Man ska inte sätta punkt i rubriker. Men det finns inget annat sätt att skriva den, i det här fallet. Jag är inget fan av överförenklade lösningar på något sätt. Det jag tänker skriva om idag är inte heller ett problem som kräver en lösning.
Det är en självklarhet.
Något man inte ens behöver grubbla på om man för att parafrasera Astrid Lindgren "är en människa och inte en liten lort".
Inte något som behöver debatteras på partipolitiskt plan.
Bara ett medmänskligt streck i sanden.
Ett "Så här gör vi här i vårt land".
Om ett ensamt barn på något sätt, från vilken plats i världen som helst, tar sig till Sverige - då ska det få stanna.
Inga om, men, huruvida och regler.
Bara ett barn.
Som stannar.
Punkt.
Så rätt. Trevlig helg!
SvaraRaderaJag känner både skräck och skäms över hur Sverige agerar ibland. Men visst skulle hon få stanna hos sin fosterfamilj?
SvaraRaderaEller hur? Det borde inte ens vara någon tvekan! I humanismens högborg...
SvaraRaderaOfta tycker jag att det är svårt det där med att avgöra vad som är bäst för barnet....bo i familjehem eller hos sina riktiga föräldrar. Tycker man ska eftersträva det senare om det går. Men här har ju ungen aldrig ens knutit an till sin mamma eller vet vem hon är, så då är det ju en annan sak. Ja jag är ju inte sådär insatt i migrationsverkets regler men jag tycker ofta att det är idiotbeslut. Både vad gäller barn och gamla dementa 90 åringar som ska utvisas. Här var det ju helt otroligt att barnet skulle skickas till ett barnhem i frankrike. Kanske så att hennes mamma skulle få kontakt med henne. Nu har väl ev mamman hört av sig, men om hon har intresse av sitt barn, så får hon väl komma till Sverige o hälsa på då med jämna mellanrum, så att hon åtminstone lär känna henne.
SvaraRaderaPrecis. Punkt!
SvaraRadera