Utsugare och kreatörer

De senaste dagarna har jag träffat alla sorters människor, men det är två av dessa människoarter som sticker ut - kanske för att jag vid det här laget lärt mig att känna igen dem ganska omedelbart. Det är något jag klappar mig själv på axeln för eftersom båda arterna är mycket nyttiga att ha koll på.

Den första sorten är den otrevligaste. Och kanske den typ som jag har riktigt svårt för. Utsugaren. I lördags mötte jag den här personen för andra gången, och det räckte för att jag skulle kunna bekräfta mina iakttagelser. Helt klart en person som anstränger sig för att lirka till sig varenda liten fördel som går att få utan att för en sekund se till att motparten får något ut av det - självklart inte! För typiskt för dessa personer är också att de alla anser att deras blotta närvaro i ett rum borde vara belöning nog för alla som får privilegiet att se på.

Missförstå mig rätt, jag agerar själv ganska ofta i den moraliska gråzonen, men jag försöker att alltid ha som huvudregel att jag ska lämna människor i ett bättre skick än när jag fann dem. Tack och lov, eftersom jag i viss mån måste ha med den här människan att göra i viss mån i fortsättningen också, så känner de flesta av den kalibern sig som stora bedragare på insidan. De vet om att de måste fuska till sig det de vill ha. Och det gör dem till riktiga papperstigrar.

Den andra typen är mycket, mycket trevligare. Folk som gör något, som skapar något för att de kan och vill och varför inte, liksom. Jag hade igår en mycket trevlig inspirationskväll där jag lyssnade till Isabelle McAllister och hennes tips om hur man driver projekt och företag.

Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, eftersom vi är i samma ålder och har jobbat inom liknande jobb med liknande människor. Däremot var det givande att höra sina egna lärdomar bekräftade av någon som gjort ungefär samma resa.

Där jag nickade som mest igenkännande var förmodligen då McAllister pratade om det här med att jobba, jobba - stöta på svårigheter, ta en annan väg och sedan inte snåla med sina idéer. Det kommer ju alltid fler.

En sak som förvånade mig lite och som jag trodde jag var ensam om i rummet, var att föreläsaren också hade den där inställningen att det inte är nödvändigt att ha en superklar målbild för det man vill åstadkomma. Det har jag nämligen aldrig, och ofta har jag känt mig lite medioker som inte har en minutiöst nedritad affärsplan med varje månads mål inskrivna. Men fördelen som McAllister berörde och som jag alltid har känt, är att man aldrig blir besviken över ett resultat. Man blir bara klar, och kan utvärdera projektet för var det blev istället för hur man trodde det skulle bli. Det är skillnad, det.

Lika stor skillnad som det är på folk och folk.

Val

Nu i höst har jag suttit med på två föreläsningar på den skola där jag undervisar. Den ena, i början av terminen, var med livscoachen Olof Röhlander, som var där för att peppa och motivera. Som någon kanske minns, så gjorde den föreläsningen mig mest arg.

Idag har jag lyssnat på Annika Östberg, som satt 28 år i amerikanskt kvinnofängelse innan hon flyttades till Sverige. Ni kanske minns historien? Om inte, följ denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_%C3%96stberg

Om ni har chansen, så lyssna gärna på någon av hennes föreläsningar just för att man så sällan nu i Sverige får chansen att höra någon med en stor historia men ett behärskat sätt att framföra den. Jag blev imponerad av hennes sätt att bara berätta, rakt av, med viss distans och ironi. Och fast det inte förekom en enda powerpointbild eller ens något vidare känslomässigt kroppsspråk, så satt flera stycken och torkade tårar flera gånger under timmen. (ja, jag med. Lika bra att erkänna.)

Det som mycket av Östbergs föreläsning handlande om var alla de gånger hon kunde ha gjort ett val som fått hennes liv att bli annorlunda - eller nej, jag tar tillbaka. Det handlade nog egentligen om hur man lever med de val man har gjort och faktiskt förlåter sig själv för att man gjort dem.

Och inte en enda gång (det var nog det jag uppskattade mest) sade Östberg något i stil med att "mina val har gjort mig starkare och jag kan inte ångra något som gjort mig till den jag är" . Tack och lov. För, som ni vet, tycker jag sådant är den värsta sortens dravel.

Vill ni vara med på en föreläsning läggs datum för öppna föreläsningar ut här: http://www.annikaostberg.se/forelasningar
och man kan också boka henne via Talarforum.se

Post hoc ergo propter hoc

Jo, min arbetsdag idag bestod ju först av en och en halv timmes föreläsning med Olof Röhlander och sedan en halv dags jobb med mitt eget företag. När jag sedan stack ut på cykeln lyckades jag också inse varför jag irriterat mig så mycket i förhand på den föreläsaren.

Det är absolut inget fel på Röhlander som föreläsare, det är show, stand up och självhjälp i ett och framförs med bravur. Jag skrattade ordentligt flera gånger, mestadels därför att han använde sig en hel del av sådana här bildexempel:

...till exempel som illustration på hur man känner sig när man sagt ett skämt man velat ta tillbaka redan innan det kommer ut ur munnen på en. Och jo, det förekom en hel del halvt missförstådda referenser till antika filosofer och till Nietzsche (of course) - men det var inte det som jag redan från start hakat upp mig på.

Han var ju där för att peppa alla elever att ta chansen och studera hårt och inte göra om samma misstag som man kanske gjort tidigare i livet. Som att skita i gymnasieengelskan för att den var trist, till exempel. En berömvärd insats.

Men. Röhlander, liksom andra optimistivrare vill att man ska se sina tidigare svåra perioder som något utvecklande och därigenom värdefullt. "Utan mina svårigheter och min kamp, vem vore jag då? Det är dessa som gjort mig till den människa jag är!" - stilen.

Och det, mina vänner, är en post hoc ergo propter hoc. Ett logiskt felslut. Det finns ingen logik i att anta att det svåra vi varit med om har varit nödvändigt för vår utveckling. I slutändan kanske vi hade varit precis samma människa ändå. Vi kanske till och med hade varit en bättre människa utan det där svåra i vårt förflutna.

Varför jag protesterar mot den där synen på det hela är, för att det dels gör att vi håller fast i saker som gjorts mot oss alldeles för länge och tillmäter det alldeles för stor betydelse. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga: "Om jag inte hade blivit vräkt den där gången så hade jag aldrig förstått pengars värde!" eller "Om inte min pappa gett mig så mycket stryk när jag var liten så hade jag inte varit hälften så stark som människa!"

En sorg, en vidrig handling eller en ångestfylld period omhuldas på så sätt i minnet som något fint och karaktärsdanande. Nej. Jag tror inte det är bra.

Jag vill istället se det som två enskilda perioder eller händelser i ett liv. Den ena negativ, den andra positiv. De behöver inte ha med varandra att göra.

Post hoc, ergo propter hoc betyder ungefär: det här hände nu, alltså måste det bero på det som hände före. Man brukar illustrera felslutet med meningen: jag ber aftonbön varje kväll då solen går ner, alltså måste jag be för att solen ska gå ner.

Nej. Och jag hoppas aldrig att jag står på en scen och ser det som jag upplevt som kränkningar i mitt liv som något positivt och utvecklande. Det hände. Nu händer något annat.