Svartfredag och svart fotografi

Idag anstränger jag mig för att blir riktigt osams med så många av er som möjligt, känner jag. Men jag kan inte heller låta bli. Först vill jag bara sticka ut hakan och säga att hela den svenska julhandeln kollektivt borde ställa sig i ett hörn och skämmas för att de blivit så amerikaniserade att de infört Black Friday. Ett av de mest cyniska kommersiella idiotjippon som någonsin har uppfunnits och som endast kommer att placera fler svenskar i skuldfällor - nu bara före jul istället för efter. Och till dem av er som då var ute och "fyndade" igår på samma "rea": Ni borde deporteras till Ullared allesammans och bo där i resten av era liv.

Så, då har vi väl satt den lättsamma tonen för resten av inlägget, eller? Bra. För på facebook delas just nu en rad briljanta foton av fotografen och skådespelerskan Susan Copich.

Så här beskrivs fotoserien: Susan Copich, actress and a mother of two from New York, has taken a dark approach to traditional photography with a series of daring images entitled “Domestic Bliss.”

Copich spent years taking pictures of her family, but when she reached her mid-forties, she realized that she was missing from almost every photo. That’s when she decided to take things into her own hands, creating photos that would reflect all of her feelings – even the ambiguous or negative ones.

“If you’ve met me, I have a very seemingly sunny disposition, but I have a whole interior world where at different times I’ve felt depression and angst. For many years, I put it in a little ball, and I decided to just explore it this time. It’s been so fun to bring those feelings out and give them light,” she says. Each image has what Susan calls a ‘twist of darkness’ that challenges the ordinary perception of family happiness.  darkly humorous approach towards traditional family 

Samtliga av fotona i serien Domestic Bliss är mörka, mörka - men de innehåller så mycket galghumor också. Till alla mammor därute som jag vet under julen kommer att få den där "kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"-känslan, varför inte ta en titt och känn att ni a) inte är ensamma och b) att det kunde vara värre.

Hela serien hittar ni här: http://www.boredpanda.com/domestic-bliss-family-photography-susan-copich/

Ofärdigt

Det svävar omkring en mängd fotoutmaningar i bloggosfären och jag har valt att hoppa på två av dem. Den ena är i princip avslutad och den andra är nyss påbörjad, men båda två har det gemensamt att man genom fotografi ska lära sig se saker på nya sätt.

Den första utmaningen gick ut på att man skulle ta 30 selfies under en månad och jag tog den sista idag. Nu är bara frågan hur man presenterar 30 bilder på ett vettigt sätt i blogg - någon form av bildspel vore förmodligen bra. Så det ska jag ta tag i. Men att först ladda ner och sedan ladda in bilder i något program kommer att ta en stund... så den avslutade utmaningen blir ett helgprojekt. Redan nu kan jag säga att man i alla fall vänjer sig väldigt mycket vid sitt eget ansikte om man fotar det i en hel månads tid och på ett helt annat sätt än då man ser sig i spegeln på morgonen efter att ta borstat tänder. Så ja, redan nu har jag kommit fram till att jag kan se viss nytta med självporträtt för dem som har några issues med sitt utseende. Men shit vad jag samtidigt är trött på mig själv.

(sista selfien i utmaningen blev denna:)

Den andra utmaningen går ut på att man ska se sitt hem på ett nytt sätt och kommer från en homestyling-blogg. Tydligen så blir folk så imponerade av sina egna hus och saker efter att en stylist fixat med dem att de knappt vill sälja huset längre... Så här ska man göra:

ta valfri och vardagsstökig del av huset

Gör sedan detta:
1) Ta bort majoriteten av alla prylar du har framme till vardags
2) Dölj skräpiga ytor och/eller ändra bildutsnittet
3) Häng/ställ vissa saker symmetriskt och gruppera andra intressant
4) Lägg till belysningselement som t.ex. levande ljus
5) Extrabonus för intressanta närbildsutsnitt

Kanske något i den här stilen? Det var i alla fall ett ganska roligt sätt att städa huset... Den här utmaningen är nog mer för folk som jag som har prylar lite högt och lågt. Vissa av mina bekanta lever i hem som ser homestylade ut hela tiden. Så där finns det ju ingen riktig utmaning att ta tag i!

Återkommer i helgen med färdigt resultat av båda utmaningarna. Detta var bara en preview!

Självisk terapi

För någon vecka eller så sedan skrev jag i förbigående att Kim Kardashian ska ge ut en bok. Det kom som lite av en överraskning, men - tänkte jag - det finns ju duktiga spökskrivare. Sedan visade sig ju det hela vara en bilderbok, och då blev det mera logiskt. Dessutom en bilderbok med bara the Kimsters självisar. 350 stycken av dem. Och boken heter förstås Selfish.

Där har ni omslaget.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt begriper det där med selfies. Eller, jag fattar varför man gör dem och jag fattar också att det förmodligen lätt blir en vana och något nödvändigt, en återspegling av ens jag, eller en dokumentation av dagen. Men jag tar dem sällan. Någon gång gör jag en tillsammans med någon annan, och ibland tar jag en bild på mig själv och skickar till någon för att visa något. Som en tröja, eller extra mörka ringar under ögonen eller så. Men aldrig en dagens outfit, eller en träningsbild eller så... nu har jag inte Instagram iofs. Kanske går det fortare att skaffa sig selfie-vana när man inte har text att luta sig mot.

Hur som helst, så är det nu fler och fler som böjar skriva om användningen av selfies som terapi. Ibland kan det vara för att få ökad acceptans över sin egen kropp/sitt eget utseende. Ibland kan det vara riktade selfies, som på denna sida: http://therapyselfies.tumblr.com/ där man försöker få bort stigmat med att gå till psykolog genom att ta bilder i väntrummet och öppet deklarera att man behöver hjälp och att det inte är skamligt.

Så jag ska göra ett försök att verkligen begripa detta fenomen genom att gå med i en bloggutmaning - man ska varje dag i en månad ta en selfie, sedan lägga ut dem alla tillsammans och därigenom få en visuell överblick över en vanlig månad i ens liv. Alla ska tas med mobil och utan hjälp av någon annan. Jag är lite nyfiken på vad resultatet kommer att bli? Kommer jag att skaffa instagram nu? Kommer någon av bilderna att innehålla ducklips? Kommer bilderna att bli bättre eller sämre efter fyra veckor? Än så länge har jag hunnit med två bilder - så om 28 dagar får jag väl lägga ut resultatet. Om jag pallar med.

Jag är redan nu lite orolig för att någon ska hitta mobilen och tro att jag är världens mest självupptagna människa, med bild efter bild av mig själv...

Teskedsgummanproblematiken

Min man tror att han krymper. Men bara varannan dag. Varje morgon kommer han nerför trappan och ställer sig under samma takbjälke, där han antingen konstaterar att han är sin vanliga längd på 1.81, eller tre till fyra centimeter kortare.

Han tror att han har problem.

Tänk bara på mig! Varje gång jag går ut i trädgården och sträcker mig efter ett ogräs...

Ja, då bara - Götapetter! - så händer detta:

Inte undra på att det aldrig blir någon ordning i rabatterna.

Fota vatten utan bäver i

Klockan halv sju såg himlen fortfarande ut såhär hemma hos oss:

...och mannen och svärfar har börjat så. Det är tidigt som bara den för att vara mälardalen, men över hela bygden ser det ut så här:

Eftersom ingen i familjen behövde mig för tillfället så gick jag ner till ån som ligger 50m från huset. Jag hade tänkt att jag skulle få syn på gnagaren som håller på att bygga denna sommarvilla:

Men det var förmodligen lite tidigt på kvällen för bäverspaning. Försöker lite längre fram i vår när det är ljust ännu längre. Och sedan blev jag i alla fall så fascinerad av hur vårhimlen speglades i vattnet att jag satt och lekte med kameran och knäppte och knäppte och har nu ett minneskort fullt av sådana här bilder:

Säkert kul att göra något av en dag, men knappast sådant som seriösa bäverfotografer sysslar med.

Personlighetskluvet kylskåp

I morse kom min 7-åring fram till mig och sa: "Jag har möblerat om lite i skafferiet! Allt jag gillar stod på översta hyllam, så det är ändrat nu." Och mycket riktigt. Nu stod Pringles, Oreos och minikexchoklad uppradat på den hylla som är på cirka 1m och 10cm höjd. När jag berättade detta för min kompis som är yngre och singel utan barn, så frågade hon: "Varför köper ni inte bara hem kakor när ni ska äta dem, då? Så behöver ni inte tänka på var ni ställer dem."

Det är förstås logiskt. Men det var mycket länge sedan vi var på den amatörnivån i matförråd. Nu är vi proffs sedan länge. I själva verket har vi idiotiskt stor bredd i vårt/våra kylskåp och skafferi. Eventuellt kan detta tyda på någon form av besatthet.

Jag gjorde en snabbräkning och konstaterade att vi just nu har fem sorters ostar, sju sorters kex/rån, tre sorters kvarg, åtta sorters frukt, två olika smaker av proteinpulver + gainomax, tre olika sorters kött, fem olika glassmaker, nio olika varianter av pasta (vilket är knäppt på allvar eftersom de alla smakar lika) och elva (!) olika sorters frön eller nötter...

Inte kan jag skylla på någon annan heller, eftersom det nio gånger av tio är jag som handlar.

Fast jag visste ju att det skulle bli så här. Jag har sett mina svärföräldrars kylskåp till exempel. Det är någonting med att bo ute på landet och ha plats i huset men en mil till närmaste affär. Eller också kan det vara något med att titta ut genom köksfönstret och inte se en enda gatlykta eller ljus från grannen som väcker survival-isten hos en. När zombieapokalypsen kommer så kan vi i alla fall bjuda på både en fullständig vegetarisk meny och ett rejält kafferep varje dag i tre veckor tills vi blir uppätna själva.

Resten av dagen har också gått i matens tecken. Nu är sista fotograferingen gjord för bokcaféets nyutgåva av kokboken. Nästa vecka ska layouten göras klar, och själva boken kommer att vara klar i lagom tid för vårmarknaden i maj.

Kärleksfilm och disneyfoton av Liebovitz

En av biverkningarna med OS är förstås att de flesta TV-serier gör uppehåll under perioden och visar inga nya avsnitt. Det är okej för mig. Jag har Oscarsfilmer att ta tag i, och jag har också planer på ett Game of Thrones-maraton innan den nya säsongen börjar. Den här helgen har jag däremot tittat på en genre som jag vanligen inte ägnar så mycket tid: kärleksfilm. Det är inte många jag fäster mig vid, de flesta känns översentimentala och klyschiga. Men dessa tre återvänder jag till med regelbundenhet:

A Room With a View - klassisk Merchant & Ivory och smått ljuvlig att bara slötitta på. Här har ni länk till hela filmen om ni har lust med en stunds avslappning.

Moonstruck - hela filmen även här. Nicholas Cage med fejkitaliensk brytning men minus en hand som bråkar passionerat med Cher och så går de på opera... what's not to love?

The english patient - som det inte alls är coolt att gilla längre. Vilket jag skiter i. Den är så vackert gjord och ett så perfekt exempel på en film där ingen får någon i slutändan men de lider väldigt tjusigt och intensivt i processen.

Sedan upptäckte jag på tal om romantik denna sida: http://www.boredpanda.com/celebrity-disney-dream-portraits-annie-leibovitz/

Där überfotografen Liebovitz fotograferat kändisar som sagofigurer. Fina. Jag gillade denna:

tätt följd av Russel Brand som kapten Krok och Jessica Chastain som tjejen från Modig. Så nu vet in vad jag sysselsätter mig med, medan barnen med kompisar river huset runt omkring mig.

Om porträtt som aldrig blev målade

Helgen började lite vingligt igår. Yngste sonen hade ett sjukdomsskov och när ens barn har ont och är dålig så vill man inte göra annat än att slita sitt hår och yla mot himlen. Som alla föräldrar vet är inte det ett alternativ. Istället lugnar man och kollar tempen och känner på leder och antecknar och ligger i soffan och tittar på Disney Channel och efter ett tag så är barnet återställt och hoppar i soffan och själv sover man som ett skrutt eftersom man helt i onödan går upp och kollar barnet stup i kvarten och till sist vaknar tröttare än då man lade sig.

Halv sju i morse gav jag upp och klev ur sängen. Sedan drog dagen igång som vanligt med att lära äldste sonen rita en kanin med rätt proportioner, se till att den yngste drack mycket vätska, storhandla och så efter lunch åka och göra ett reportage från en vernissage.

Konstnären var Elisabeth Ohlson Wallin, som tidigare har gjort utställningen Ecce Homo, och som har en soft spot för alla dem som osynliggjorts under historien. Hennes nuvarande utställning heter "Porträtten som aldrig blev målade" och handlar om hur det saknas representationer av funktionshindrade människor inom porträttkonstens historia. Om de någon gång förekommer så hade de en komisk eller varnande effekt i en tavla föreställande till exempel en folkmassa, men dessa människor har aldrig porträtterats på ett positivt sätt.
Så nu har Wallin satt in funktionshindrade från gruppen JAG i historiska kläder och miljöer.

Det var förstås nu som dagens första ansats till ett vettig perspektiv infann sig. Alla modellerna och deras stödpersoner fanns på plats tillsammans med en hel massa andra från lokala föreningar för funktionshindrade. När jag tittade mig om i rummet och funderade på all den ängslan och hopplöshet som måste ha funnits hos alla dessa föräldrar medan de nu vuxna vårdtagarna var barn - ja, min egen oro framstod som lite överdriven. Jag kommer förmodligen ändå att känna samma sak nästa gång något händer mina barn, men just för tillfället känner jag mig rätt okej.

Och sonen, då? Jotack, han är ute med de andra i familjen och bygger världens största snögubbe med världens minsta morot som näsa.

Ta kort på mat

Jag läste i någon sorts nyårssammanfattning att de bilder som folk irriterar sig mest på på facebook och instagram är folks matbilder. Jag kan hålla med. Det är då förskräckligt vad folk ska fota precis allting de äter! Antingen det är för att visa hur duktiga de är på att laga mat, eller som någon sorts allmän information om vad som serveras på ett uteställe, eller som en komplimang till kocken, eller till och med som någon sorts illustration på hur dåliga de är på att föda sig själva (sådana bilder som vanligen är rätt kul och visar en vidbränd burgare med en symbolisk morot bredvid). Oh, och så bilderna på dietmat förstås. Det kanske i och för sig behövs för att på allvar ska tro på att alla dessa viktminskningsmenyer smakar gott på riktigt. Bildbevis.

Hur som helst så ger det stora överflödet av matbilder lite prestationsångest när man ska fota mat "på riktigt". Ni vet, till en kokbok, till exempel. Igår kväll höll jag på att mixtra en bra stund för att få en bild med saffranscheesecake på som både var a) illustrativ och b) någorlunda snygg och c) julaktig. Det är när man står hopvecklad som ett z över kamerna och puttar en ljusstake centimeter efter centimeter åt vänster för att få rätt ljus genom granatäpplekärnorna som man märker att matbilder blivit avsevärt mer matporr än de var för några år sedan. Och att man självklart påverkas av alla "Lunch med finaste!"-bilderna.

Från igår....

Och från min 80-talskokbok. No mood light required.

Big, big birdies

Har ni märkt något av stormen, ni som är från västra Sverige? Här mitt i landet/östkusten så har det börja blåsa upp den del, men inte mer än att det var lite tungt att cykla hemåt från träningsrundan. Den kanske främsta ledtråden just nu för oss här i mälardalen till att det är busväder på gång, är att det slagit sig ner 50 stora, vita svanar på åkern intill huset. Och de flyttar inte på sig för något. Definitivt inte för en kvinna med kamera.

Man tänker två saker, när man står litegrann mitt i en svanflock - kanske tre:

1) Oj, de är en högljudda typer, de här...
2) Oj, de är faktiskt lika långa som jag...
3) Hmm... är det inte de här fåglarna som är kända för att de attackerar folk?

Det skulle bli en ganska maffig uppföljare till Hitchcocks "Fåglarna" om man gjorde den med svanar istället för sparvar förresten.

Allt för välgörenhet

Hur känner ni inför det här med att olika grupper gör nakenkalendrar för välgörenhet? Är det något ni skulle köpa? Kanske rent av vara med i? Den stora snackisen i genren just nu är den nya Warwick rowing-kalendern. För ett par år sedan började damlaget göra en kalender som såldes för att vinsten skulle gå till en fond för cancersjuka kvinnor. Jag gillade syftet, och jag jag gillade faktiskt också kalendern. Varför? Jo, dels för att kvinnorna i den är helt vanliga. Inga size 0-modeller, inga silikonbröst och inga konstiga porrposer med svankande ryggar och glansiga putläppar. Bara vanliga tjejer, vältränade roddare, men med normala, friska kroppar. Så här såg bilderna ut på ett ungefär:

Lägg till bildtext

Nu är herrkalendern ute för 2014. Den säljs till stöd för homosexuella, unga, idrottare för att deras läggning ska accepteras. Ännu ett mycket bra syfte.

Men hörni. Det här med att den nakna kroppen inte ska presenteras i överdrivet sexuella poser - det tycks inte gälla herrarnas kalender...

Det här är en av de mindre ekivoka bilderna. Och titta sedan på reklamvideon:

http://www.dbtv.no/?vid=2769468604001

Nu är frågan vad jag ska tycka om detta, som ivrig jämlikhetsivrare... jag får återkomma lite senare om detta. För jag kan inte riktigt vara objektiv än. Jag tror det har att göra med blotta mängden av nakna kroppar. Jag har helt enkelt lite svårt att koncentrera mig.

39 år prick

...är jag just precis nu. Nästa år ska jag påstås ha en sådan där milstolpesfödelsedag som jag inte kommer att fira inom landets gränser, så i år har jag passat på att njuta av en perfekt och prestationsfri födelsedag hemma. Fint väder, fika med familj och vänner på terassen och take-out mat till lunch.

Och jag har fått en ny kamera. :-)

En Nikon, precis som den förra, men en D3200, så jag kan filma i HD om jag så vill. Jag har inte hunnit testa den på något vettigt vis alls. Men jag ska.

Vännen T. utnyttjade BFF-klausulen som innebär att hon och jag i händelse av födelsedag ska göra något tillsammans med henne utan våra respektive familjer.

Nu inträffar nästa tillfälle med barnvakt för oss under vår lokala stadsfest, på fredagen. Ni som inte är härifrån, följ länken till Köpingsfesten

Det är ett evenemang som man kan se fram emot med lite blandade känslor när man har bott i en och samma småstad väldigt länge. Rapport kommer att förmodligen att följa efter den fredagen.

Herotik, revy och nyckeljakt

Svara på detta: hur gammal måste en erotisk bild vara för att övergå från porr till konst? På så gott som alla museum finns det gott om nakna bröst och erigerade penisar i de klassiska avdelningarna. Det är ju något fint och kulturellt att beskåda, medan det då naturligtvis inte räknas som lika fint att stirra på någons nakna sillisar på omslaget av en tidning på kiosken. Ändå hade ju allt från början samma intention.

Anledningen till att jag funderar över det här är att jag på fredag ska göra reportage från ett galleri med en utställning om fotografier från tidigt 1900-tal med sex och skönhet som tema. Utställningen har till och med 18-årsgräns (bra PR-knep?). Frågan är hur grafiska bilderna egentligen är. Jag tror inte många av dagens 12-åringar skulle höja på ögonbrynen år detta, till exempel:

Utställningen heter "Herotica" - därav ordet i rubriken.

Övriga helgplaner är revy och middag med bokcafégänget och ytterligare en artikel från en vintermarknad med specialöppet på museum.

I en sekelskiftsvilla som används som museum ska barn få gå skattjakt efter hushållerskans tappade nycklar. På samma gång lär sig barnen förstås om hur huset användes förr och vad som hände i hushållet under en typisk dag.

Duktig museipedagog, där.

Återkommer om hur samtliga av evenemangen blev.

Fegar ur...

Min kvällspromenad börjar bli läskig. Inte på grund av mörkret i sig. Jag gillar faktiskt att vara ute på natten, särskilt här ute på landet. Den största risken här ute är knappast att bli överfallen... snacka om tragisk våldsverkare som skulle gömma sig i ett dike härute, myggbiten och med häcken full med fästingar och rödmyror i desperat väntan på ett offer. "Nä-häää, det kom visst ingen idag heller..."

Nej, det beror ju förstås - precis om förra hösten - på bonden Niklas fodermajs. Den, som täcker ett helt fält och rassssssslar som tusen skräckfilmer när man går förbi.

I år har han visserligen varit vänlig att så majsen sådär femton meter in från vägen. Det är ju bra. Då har man några sekunder på sig att se Jeepers Creepers innan han sätter tänderna i en.

Nu är jag inte värst feg av mig i normalfall, och dyker någon sådan där fjant-rädsla på mig så gör jag mitt bästa för att bearbeta den.

Alltså utarbetade jag en plan som i grova drag gick ut på att jag skulle gå ut någon kväll i majsen och ta med mig kameran och filma alternativt fota lite läskiga bilder.

Men så var jag tvungen att tänka om lite.








I majsen har det nu återigen börjat dyka upp sådana här:

Den här bilden är från dalarna, där de gått in i en trädgård. Den gräsmattan lär vara ett minne blott efter det besöket...

Hur som helst.

Jag har inte lust att råka på ett nära möte med stor, hårig gris i majsen.

Så nu får jag hitta på något annat sätt att lösa problemet.

Närmar mig den gröna älvan

Någon gång nu innan hösten måste jag sätta mig och räkna ut hur många ord/sidor jag egentligen hamrat ner under sommaren.  Jag är i princip bara förvånad över att jag har någonting kvar att skriva i något sammanhang över huvud taget.

En smartare kvinna hade kanske i alla fall gjort ett blogguppehåll.

Men med skrivande är det litegrann "Use it or loose it!" om man tvekar det minsta, om man är det minsta rädd för att sätta sig framför datorn och inte ha något att skriva - ja, då är det kört. Då är orden fet-tvär-slut och skrivkrampen ett faktum.

Så alltså har jag fortsatt. Jag borde kanske vara mer förbluffad över att jag inte utvecklat karpaltunnelsyndrom.

Skulle allting skita sig så har jag ju alltid Strindbergmetoden att ta till innan allt är förlorat:

(jag lovade ju dessutom bildbevis på att flaskan faktiskt existerar... och nu har jag gått så långt som till att den har tagits fram ur barskåpet. Men den är inte öppnad än.)

 

Men om den här gröna älvan dyker upp kanske jag blir lite besviken... Jag menar, man skulle ju kunna tänka sig roligare besök av feer.

 

Extrapoäng för den som hittar den gemensamma nämnaren mellan de två klippen... (förutom fe-grejen!)

Supermånen

På söndag natt får vi en ny supermåne att titta på om vädret är klart. Sist det hände (vad jag kommer ihåg) var det i mars månad och det var fortfarande massor av snö på marken. Alltså var det dagsljus hela dygnet runt. Vi var ute på natten och tog bilder. Den första är från då månen steg upp:

...och den andra är från klockan 3 på natten, tagen med en slutartid på två minuter:

När jag bodde inne i stan märkte jag aldrig särskilt mycket av fullmånen, men här ute på landet är kontrasten mellan fullmånenätter och andra otroligt stor. Inte bara blir det en väldig skillnad på hur ljust det är i huset, utan det rör sig mycket mer utomhus. Nattaktiva rovdjur har festnatt och då måste bytesdjuren röra på sig de med. Det är rena autobahn genom trädgården. Undrar om vi fortfarande har det där vargparet kvar i närheten, förresten? Vore kul att se dem på natten.

Planen för helgen blir i alla fall att försöka sova lite extra i förväg, och blir det för ljust på söndag natt så tar vi ut teleskopet och får en närmare titt på den där supermånen. Och kameran får följa med också.

Lite synd att vi inte köpt en kopplingsanordning som finns till kameran, så man kan använda teleskopet som objektiv. Det hade varit perfekt till söndag natt. Nåja, påminn mig till nästa supermåne, är ni snälla!

Retuscherat och animerat

För några månader sedan skrev jag om H&M:s underklädeskampanj, där de använde samma dataanimerade kropp på alla modeller och bytte bara ut huvudet och hudfärgen. Jag tyckte då att det var lite småäckligt och lurendrejeri. Nu sitter jag och funderar på om det kanske inte är lika bra att bara byta ut alla modeller till animerade istället. 


Istället för att presentera en ung och mottaglig publik med exempel som är helt omöjliga att uppnå eftersom bilderna är retuscherade till max, så bestämmer vi oss alla för att lära barnen redan från början att "Nä, det är en tecknad bild! Som tecknad film."

Här senast var det Demi Moore som drogs runt i pressen med rubriken: Är det här Demi? Eftersom hon i en parfymkampanj gått från detta:

Proffsmejkad och snygg men med rynkor och sånt som man har då man är 50 även om man är välbehållen... 


Till detta i kampanjen:

Den tecknade versionen. Det är så lätt att få till och så standard att det inte ens går att stoppa. Det tar till exempel 10 minuter för mig att förvandla den här bilden från i somras:

En bild jag är nöjd med, men som också innehåller alla påsar under ögon och rynkor man ser på en nästan 40-åring...


Till detta:

Jäkligt billigt gjort, men ni förstår vad jag menar.


Jag tror att vi är tillbaka till de målade filmaffischerna från tidigt 1900-tal, de som tecknades av konstnärer istället för fotograferades. Det var ingen som trodde att de var på riktigt. Heller.


Det här är till exempel inte Marilyn på riktigt: