Inte heller kommer min egen blogg att vara plats för några skarpare iakttagelser inom den närmaste framtiden. Lika så gott är väl det. Jag har försökt formulera mig i ett par dagar nu runt frågan om fattigdom i Sverige. Det går inte så bra. Jag blir för arg.
Kort och gott vill jag bara konstatera att den svenska metoden för att ta itu med sådant som är obehagligt och svårt är densamma:
...och jag vill tillägga att det inte alls förvånar mig att Uppdrag Granskning inte hittade några fattiga barn som ville ställa sig framför en kamera och berätta om hur de har det.
Det hade förvånat mig mer om de HADE hittat någon.
För här i Sverige pratar vi inte om obehagliga saker. Vi visar inte upp det vi skäms över. Och att begära att ett barn, som fortfarande är kvar i skammen ska göra det - det är den värsta sortens skandaljournalistik. Det är Misery Lit.
