Monotasking

Har ni gjort några nyårslöften i år? Jag har en rad mer eller mindre officiella som är mer som nyårsönskningar kanske. Men en sak jag verkligen ska försöka göra under året är att hitta tillbaka till förmågan att fokusera på en sak i taget.

Tyvärr representerar 2014 det år då jag till sist, efter många års excellent jonglerande (tyckte jag själv) förlorade förmågan att multitaska. Tydligen är det bara två procent av befolkningen som klarar av att fokusera på mer än en uppgift eller sak samtidigt och göra alla saker lika bra. För de övriga 98% så kommer en av uppgifterna vi utför att bli sämre, hur mycket vi än försöker. Nu vill de flesta av oss 2010-talsmänniskor gärna tro att vi är en av de 2%, men oddsen är ju att vi inte är det.

Jag började så sakteliga inse att min koncentrationsförmåga bara blev sämre och sämre. Men samtidigt så fick jag fortfarande så fruktansvärt mycket gjort att jag bara fortsatte. Att jag kanske skulle ha kunnat göra ett bättre jobb om jag haft ett större fokus kändes nedprioriterat. Jag menar, är det något vi prestationsprinsessor födda på 70- och 80-talet blivit matade med de senaste åren så är det ju att good enough är good enough! Så då fick det vara det.

Och till slut tappade jag bara förmågan att koncentrera mig. Jag kunde börja på ett projekt i ett rum, och sedan bara lämna det och fortsätta med något helt annat, utan att ens inse att jag inte var klar med det första. Förrän jag kom tillbaka till rum nummer ett och hittade en halvlagad måltid eller en öppnad färgburk eller vad som helst... och jag började också göra saker utan att ens inse att jag gjorde dem. Jag kunde tänka "Oj, jag måste verkligen leta rätt på mitt svarta hårspänne" och sedan, när jag väl fick tid att leta så hade jag någon gång, någon stans redan gjort detta. Och hårspännet satt redan på plats på huvudet. Utan att jag mindes själva letandet.

Därför ska jag (och har övat under julhelgen) ägna mig åt monotasking, eller singletasking. Jag ska göra en sak i taget och träna på att fokusera bara på den. Hittills går det ganska bra. Nu ska jag gå och fokusera på att läsa klart en bok, till exempel. Utan att teven är på, och mobilen får vara i ett annat rum.

Förväntningarnas helg

...stundar. I alla fall om man ska tro andelen reklam som störtar över en, antal facebookuppdateringar som handlar om klänningar, nyårsmakeovers och menyer. Det tycks vara många i år som känner sig i behov av en rejäl uppfräschning. Som har julmyst istället för att ha jultindrat och nu helt plötsligt ska ställa om till någon sorts nyårsglamour. En glittrig sådan, dessutom. Allt mode föreslår paljetter och rhinestones och metaller. Eftersom detta är tre element som (i likhet med mönstrade byxor) jag säger "aldrig i livet!" till så kan jag lika gärna hoppa över nyårsshoppingen, då.

Vad gäller makeovers, så har stora skov av den varan en tendens att sluta så här:

Men visst, en mani/pedi och en allmänt återfuktande ansiktsmask skulle inte vara helt fel...

Så, om jag nu inte ska shoppa glitterklänningar och makeov-ra (?), kanske jag ska lägga ner tid på nyårsmenyn? Mm, nu har pojkarna fått välja den, som traditionen bjuder - och det ska bli kyckling. Så där va're klart. Och det blir ingen alkohol på nyårsafton, så jag plockar väl ner en flaska alkofri Chapel Hill i kundvagnen som bubbel. Inget att ta tag i där heller.

Så jag får helt enkelt ansluta mig till Mr Dean Martin, som varje år citeras "Nyårsafton är den enda kväll på året jag inte dricker - den kvällen lämnar jag åt amatörerna!" Om man nu ska se en man med klara alkoholproblem som en förebild, förstås. Fast de var bra coola, The Rat Pack... och champagne och kaviar på en vanlig torsdag är allt lite roligare än alla överhypade nyårsaftnar tillsammans, där håller jag med.

Året som var mer av allt

Det börjar bli mörkt ute. Årets sista natt närmar sig. För mig har nyårsafton aldrig varit en partynatt - min inre motvallskärring har alltid höjt ett Frank Sinatra-ögonbryn åt denna "amatörernas afton". Men det är mest på skoj. Vad som däremot är allvar är att nyårsafton är en sådan där ångestkväll som alla förväntar sig massor av och som aldrig uppfyller det man förväntar sig.

Så. För mig är nyårsafton reflektion, utvärdering av det gamla året och förhoppningar inför det nya. (Och jo, sedan har jag lovat att laga en nyårsbuffé och duka fint. Men det gör jag gärna.)

Först, då - hur sammanfattar man 2013? Jag läste nyss mitt sista inlägg från 2012, som jag döpt till "Krångelåret". Det var verkligen ett krångelår. Tack och lov kan jag skriva att 2013 inte varit likadant. Däremot har det varit mer av allt. Jag har skrattat mer, oroat mig mer, jobbat mer, njutit mer... Så jag ser fram emot nästa år med lika delar bävan och förväntan.

Jag ger inga löften och önskar mig inget just ikväll. Det blåser på mörkmåne i natt. Vem vet vad sådana önskningar kan innebära?

Gott nytt, och en god natt till er alla. Vi ses igen nästa år.

Nya liv, exakta ord och zompyrer

De ska ha börjat nu - folks nya liv - sådär i början av 2013. Många tror att vi nu gått över i en helt ny tidsålder (den ska alltså ha startat 21 december då världen INTE gick under rent bokstavligen) och det ska firas genom att alla blir lite snällare, smalare, duktigare och jag vet inte allt. Det gäller att hålla sig undan till någonstans andra veckan i februari när alla börjar inse att det fortfarande är samma liv som alltid de lever och att de stora och genomgripande förändringarna kanske lite var lite väl yvigt tilltagna.

Jag avgav ett lite halvdant löfte till mig själv att jag skulle slänga alla de trosor i min låda som hade hål eller trasig resår, och aldrig gå ut i trasiga underkläder igen. (nån ordning får det vara) Det löftet har jag brutit åtminstone tre gånger sedan 1 januari.

Annars sitter jag och väntar på att en del knivskarpa och exakta formuleringar ska ramla in i huvudet på mig och sedan överföras via tangenter till hårddisk.

Det går sådär, kanske litegrann eftersom killarna provspelar den nya x-boxen. Vi har nu tre. Det känns lite överdrivet. (men en är chippad, en är gammal och en är öppen för x-box live SÅ DET SÅ! sägs det...) Men jag är ju inte helt ny på det här med mammaskap, så jag inbillar ju mig inte att det blir tystare om jag tvingar dem göra något annat.

Alltså sitter jag med grubblande min framför datorn.

En del av tiden ägnar jag åt att försöka beskriva min teoretiska forskningsbakgrund.

Resten av tiden tänker jag på annat.

Som: Om en zombie biter en vampyr som sedan biter en människa - blir då människan vampyr eller zombie?

Eller zompyr?

Viktiga frågor som kräver sina svar.

Den symboliska nya kalendern

Vissa saker ska bara göras. Första dagen på nya året så ska innehållet från den gamla kalendern flyttas över i den nya. Möten, telefonnummer, visitkort. (ja, jag vet att det är den 2:a idag, men jag ligger lite efter. Fick inte tummen ur igår, jag höll på och städade min garderob istället)

Det är något extremt symboliskt över en helt ny kalender med tomma sidor, en per dag, med gott om plats för anteckningar. Det ger en sådan illusion av kontroll över tiden och tillvaron. Jag fyller i hela familjens tider och möten, som om vi aldrig skulle glömma något av dem, alltid komma i tid i organiserad, god ordning.

Redan dag två brukar verkligheten rasa över en som ett lass tegelsten. Idag gick det extra snabbt, eftersom jag medan jag satt och letade datum i mailen fick schemat från min Masterkurs i litteratur på Stockholm U och blev lite stressad bara av att läsa om den 80%-iga närvaron på seminarierna. (kan meddela att jag redan givit upp tanken på att åka tåg - tur att vi har en snål hybrid...)

Som ni också fattat så har jag inte kalendern i telefonen. Huvudanledningen är främst att jag brukar boka in möten medan jag faktiskt pratar i sagda telefon och att det är väldigt sällan som min papperskalender får slut på batteri. Kalla det old school. Jag gillar det.

Förresten, såg ni den där artikeln om aupair-förmedlaren som blev anklagad av tre tjejer utan inbördes kontakt för att ha tafsat på dem. Hans svar då domen fallit var "att han var dömd på förhand eftersom domaren och nämndemännen var en hög med kärringar". (länk)

Hans ombud måste ha haft ett lätt och ofrustrerande jobb, tror ni inte ;-) Jag skulle gärna vilja veta hur många gånger frasen "Om du bara håller din stora käft stängd..." förekom under samtalen mellan klient och försvarsadvokat.

Nyårsafton - light

Det verkar som om nyårsdagsvädret snällt anpassat sig till dem som vill ligga i soffan, mer eller mindre bakis, och titta på Ivanhoe. Eller på backhoppning (om det är en sådan någonstans). Efter vad jag kan läsa på facebook är det som vanligt ett stort antal personer som inlett det nya året med blykeps.

Jag har svårt att uppamma något intresse för nyårsafton. Inte ens då jag festade mer som regel än undantag var den kvällen något stort. Förmodligen reagerade jag redan från start på alla hysteriskt upptrissade förväntningar om allt KUL! GLAMOURÖST! ROMANTISKT! man ska göra då... nä, jag har alltid skruvat ner tempot och kan räkna antalet brakfester jag närvarat på den 31 december på ena handens fingrar.

Igår var inget undantag. Vi stannade hemma och lagade mat med barnen. De har redan förstått att alla dagar som slutar med -afton ska guldkantas en aning, så en trerätters middag var på schemat, följt av Ghostbusters*, och sedan lite raketer när de började blinka och gäspa på allvar.

Det där med att laga festmat med barnen är en del av min listiga plan att någon av dem så småningom ska utveckla ett matintresse stort nog att ta över familjes kulinariska utmaningar. Jag tycker det är kul att laga festmat - men jag tycker det är ännu roligare att bara sätta mig ner och äta den.

Än så länge gillar pojkarna att kladda med blodapelsinsallader och kräftstjärtar och kycklingglaze och kokosrullade ananasspett... men frågan är hur länge det håller i sig när det inte längre är en nyhet att få tända ljus själva och skära saker med riktig kockkniv som på TV...

God fortsättning på er alla.





* Vi har börjar visa visa filmer från 80-talet med 15-årsgräns för pojkarna nu - de tycker specialeffekterna är hysteriskt roliga och inte alls skrämmande - Indiana Jones, Star Wars och Gremlins verkar ju som ingenting jämfört med Harry Potter... Men vi väntar ett tag med Poltergeist och Terror på Elm Street, tror jag...

Bye-bye, krångelåret 2012!

Det är dags nu, antar jag, att på något sätt sammanfatta de gångna 12 månaderna. För ett tag sedan trodde jag att året mestadels skulle bli ett mellanår - ett sådant man glömmer lätt och som inte sätter några större märken i minnet.

Men såhär två dagar innan 2013 infinner sig så skulle jag istället vilja betrakta 2012 som ett krångelår. Många komplicerade situationer och människor, känslor och upplevelser. Vissa gånger har krånglet varit roligt, stor vardagshumor mitt i alla komplikationer. Ibland rent ljuvligt. Men ganska ofta maximalt irriterande och frustrerande och upphov till mycket oro. Och inte lätt. Alls.

Det är som om året haft en inbyggd broms.

Så då kommer 100 000-kronorsfrågan: Är det jag som har bromsat?

Kanske var det tur?

Kanske var det klokt?

Det kunde mycket väl ha blivit ett år som skenat vildsint som en luftmadrass nerför en isig slalombacke, annars.

Nu är frågan hur 2013 kommer att arta sig.

Igår blev jag påmind av en klok FB-vän om Epoché - att hålla tillbaka en bedömning och avvakta med att ge sitt gillande till ett fenomen (the suspention of judgement or withholding of assent) för att kunna hålla ett helt öppet sinne.

Jag får väl göra mitt bästa för att möta det nya året förutsättningslöst - och det är inte med stor sorg jag säger adjö till 2012. Det är med viss lättnad.