Pyttehus

Härom dagen sade en person som vi hade på besök för första gången att nedervåningen på vårt hus kändes så öppet och rymligt. Jag blev jätteglad, för i sanningens namn är vårt hus en skolåda med en halv skolåda på tvären och en takhöjd på i bästa fall 2.20. I rummet där jag sitter just nu går takbjälkarna ner till 1.80 (inte för att det är något stort problem för mig). Hur som helst så har jag jobbat ganska hårt på att få huset att kännas stort, så det var ju skönt att det arbetet inte var i onödan.

Men jag är långt ifrån ett proffs. Vissa människor klarar av att bo på enormt små ytor och ändå känna det som om de har massor av plats. Det finns till och med i hel folkrörelse i länder med enorma fastighetskostnader som går ut på att man ska skaffa sig ett pyttehus på fri mark och sedan leva kostnadsfritt resten av livet. Söker man på "tiny homes" eller "tiny houses" så kommer massor av exempel upp.

(exempel på sådant hus)

Om någon nu blir biten av ide'n och vill se mer så kan jag tipsa om den här kanalen: Kirsten Dirksen, där det finns 20-minuters program om den här livsstilen. Till exempel:

 

Så här års är det förstås många som krymper sitt normala boende till en husvagn eller en sommarstuga eller en hyrd lägenhet. Det ger en ju en vink om hur man skulle klara av compact living. Fast lite fusk är det, eftersom man under semestern ju kan göra lite vad som helst och i efterhand ändå tycka att det är charmigt. Jag tror det krävs en speciell familj för att kunna göra detta på heltid. Förmodligen skulle jag klara av att bo pyttelitet om jag var själv (och har gjort det också) men övriga familjemedlemmar är från födseln vana vid stora utrymmen och påminner mest om mänskliga tornados med sina tillhörigheter. 

Hur funkar ni? Skulle er familj klara ett år i en stuga som den därovan? Eller i en ombyggd container? Hm?

Ingen återvändo mer

Jag - eller vi - är i transit i vårt eget hem. Varje gång man ska byta rum eller flytta eller renovera så kommer man till den där punkten när man inte längre kan säga "äh, vi skiter i det och flyttar tillbaka grejerna istället". Idag har vi passerat den punkten. Nu finns ingen återvändo mer. Hela huset ser istället ut som mest påminner om en loppmarknad.
Såhär:

Det är allvarligt tala lite stressande. Så jag tog en paus och satte mig istället för att läsa någon inredningsblogg och titta på bilder från någons hus där det finns personal som städar och en inredningsarkitekt som fixar. Och vad ser jag då? En artikel i tidningen om en människa jag har väldigt blandade känslor inför: Camilla Läckberg.

Förmodligen bottnar det hela i avundsjuka. (hon är ett år yngre, sjukt mer framgångsrik och ändå tycker jag inte att hon skriver så hävligt...) Jag är inget helgon. Inte alls. Men jag retar mig så förskräckligt på henne ibland... det är något med alla de där projekten som hon hoppar på och som hon egentligen inte har talang för (barnböcker, popsång, dans - you name it) och som får stor uppmärksamhet mer för kändisskapets skull. Hade jag gjort likadant om jag haft chansen. Mm, jajamensan :-S

Hittills har jag kunnat hålla känslorna litegrann under kontroll av två anledningar: Läckberg har ett ansikte som hämtat ur en illustrerad Mumindalenbok och hon har varit gift med kändispolisen Martin Melin. Jag menar, Martin Melin. Hallå. Stackars människa. Men vad ser jag då, när jag klickar mig in på Aftonbladets hemsida. Jo detta:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article19141258.ab

Nu gissar jag bara, men det är en ganska kvalificerad sådan - om en månad eller två kommer hon att börja träna (storsatsa på) MMA också, och inom ett halvår kommer Camilla Läckbergs träningsbok. Säkert med titeln "Träna kriminellt hårt" eller nåt.

Jag antar att det är nu jag bara måste kasta in handduken (pun intended) och ge Läckbergskan cred för att hon gör vad f-n hon vill och med viss YOLO swag (mina barn har lärt mig att det heter så!) Och bara acceptera att hon kommer att fortsätta göra det så att jag får fler saker att himla med ögonen åt. Och jag har ju alltid näsan.

Dörr, port, entré

Om ytterdörren är husets ansikte så ligger vi lite illa till för närvarande. Vi är lite Fantomen på Operan, om jag säger så: "Don't look at me, don't look at me!!"

Den senaste veckan har det varit extra illa, eftersom min man inte har någonting emot att lägga byggskräp och verktyg precis utanför dörren så att allt blir lättillgängligt. Det är den så kallade Kråkan-metoden (från Mamma-Mu). Man har allting överst.

Nu i år har vi kört många mindre renoveringsprojekt på rad. Det började med att vi gjorde om pojkarnas rum. Sedan har vi satt nu panel och isolering på en gavelvägg. Bytt ett fönster. Sådär lagom, till skillnad från tidigare år när vi haft stampat jordgolv i huset under semestern pga golvläggning.

Men jag måste göra något åt entrén. Jag vill faktiskt att folk ska känna sig välkomna och att ytterdörren ska ge en vink om vilka som bor i huset (annat än det faktum att minst en person inte vet var soptunnan är).

Här är några fina exempel på dörrar:

Art deco. Passar förstås inte på vårt hus, men snygg!

Vet inte vilka som bor i detta hus, men jag tror inte de kan vara så värst tråkiga.















Jag återkommer med före- och efterbild på mitt eget elände.