Karmatåget

Under den här veckan tror jag inte att jag haft ett enda samtal med någon utanför den närmaste familjen som inte varit av stor existentiell vikt för den jag pratat med. Det tar på krafterna. För helst av allt vill man uppföra sig som en hyfsad mänsklig varelse så personen man pratar med mår bättre efter samtalet än innan.

Nu sitter jag på terrassen, väntar på grillen och tittar ut över trädgården. Ungarna badar i poolen och jag hör maken prata med sin mamma lite längre bort vid trädgårdsboden. Livet är fint. Och jag känner mig som om jag blivit överkörd av karmatåget.

Jag har helt enkelt svårt att avgöra om jag slutar på plus eller minus den här veckan. I vissa fall vet jag att jag uppfört mig som jag borde. I onsdags kväll råkade en vän ut för en obehaglig och farlig situation och ringde mig, och jag åkte till henne genast utan att överväga ens för en sekund om jag själv kunde råka illa ut. Så det var ju bra.

Men å andra sidan tvärfegade jag ur dagen efter på en jätteenkel sak som att jag inte ville sitta tillsammans med en klass och se en viss film. Jag hade blivit ombedd att välja ut en bra, svensk film och från början hade jag tänkt visa Bo Widerbergs film Lust och fägring stor. För jag tycker den är så, så bra. Tomas von Brömssen är lysande, till exempel. Men jag fixade inte att sitta i ett mörkt klassrum med en hög unga män och se på när den 40-åriga lärarinnan förför sin elev. Jag vek mig som ett korthus och visade Faro från 2013 istället.

Och så har dagarna fortsatt. Förhoppningsvis kommer helgen att bli lite mer svart-vit och mindre i gråskala, så jag får en lite klarare bild av mig själv som antingen rakryggad eller ryggradslös till på måndag. Innan dess så ska det förstås in en hel del annat - som en författarmiddag, en födelsedag, en mors dag och ett EU.val, till exempel. Känns inte som någon större fara, med tanke på att från och med i morgon tror jag vi kan äta frukost utomhus också.

Sådant gör karmaförvirring lättare.

Charm-karma?

Idag kom skolkorten. Pojkarna gillade förstås att se sig själva på bild, det gör de alltid. Medan de beundrade sig själva så studerade jag gruppfotot (eftersom de går i så liten skola är alla eleverna med på samma kort) och jag konstaterade att nu börjar de bli så stora att man kan börja urskilja hur de kommer att se ut som vuxna. I förskolan är de flesta barn så runda och odefinierade att de mest bara är...  gulliga barn.

Men nu börjar man kunna ana, och tydligare se kombinationen av föräldrarnas utseenden också. Jag vet att man förmodligen inte borde säga så om barn, men visst kan man så tidigt som på lågstadiet se vilka barn som kommer att passa in i den gängse mallen för skönhet och vilka som kanske kommer att få lite mer uppförsbacke. Jag konstaterade till exempel att en av tjejerna kommer att bli så bländande vacker att vi eventuellt kommer att se henne på ett och annat tidningsomslag så småningom. Blicken dras till henne vart man än tittar på fotot. Och genast kände jag en tack-och-lov-känsla baserad på att jag vet att hennes föräldrar kommer att vaka över henne. Det är trots allt bara sju år kvar innan det är dags att skaffa sig en agentur i så fall (brrrr....).

Av min äldste sons skolkort kunde jag konstatera att ett släktfenomen förmodligen kommer att slå till där... lite då och då i vår släkt dyker det upp en person som får det onödigt lätt att komma överens med det motsatta könet. Om man säger så. Min morfar var en sådan, har jag hört. Ett par av mina kusiner.Och jag själv i viss mån. Det är inte så att vi nödvändigtvis drar nytta av det (tvärtom, skulle jag påstå, vi har alla stadgat oss i tidig ålder). Men vi har alla fått mer uppmärksamhet än våra ganska normala utseenden befogat.

Jag tror son nummer ett kommer att bli en sådan. Det är något med det där leendet som börjar visa sig på alla kort.

Det där är ett "How you doin' "-leende. Bevare mig. Och min man skyller ifrån sig och menar att eftersom han påstår sig ha exakt noll koll på det här med att flirta och charma folk (sant, det var jag som fick styra upp den saken) så är det jag som får ta hand om eventuell skada orsakat av detta genetiska arv.

Jag antar att det är karma. Och jag har en liten isande känsla i magen över vad som kan komma.

Hur tidigt kan man börja prata preventivmedel med sina söner? Egentligen?

Samla präktighetspoäng

Hur är det med er tro på karma? Funderar ni på det i bokstavlig mening ibland? Om det kanske finns ett minus- och ett pluskonto att fylla på och ta ifrån. Jag gillade ju verkligen My Name is Earl- serien där Earl kommer på att han måste gå tillbaka och göra upp med all dålig karma i sitt liv innan han råkar ut för något riktigt illa:

... men rent realistiskt så vet jag ju att dåliga saker händer bra människor och vice versa. Hela tiden.

Så njä, karma tror jag inte på i någon egentlig mening. Vilket är lite synd, just nu. För jag har haft en så oerhört lång, präktig period ett tag. Inte bara har jag tagit mina studier på Högsta Allvar, jag har jobbat ifatt en massa surdegar, arbetat MYCKET ideellt, tränat nio dagar av tio och varit rena supermorsan komplett med hembakat och färskpressade juicer och pysslande och högläsande och allt det där...

Jag skulle verkligen ha "karma"-råd med en liten urballning eller två just nu.

Det kanske till och med är dags?

Innan jag blir så präktig att jag inte kommer ihåg hur man gör för att INTE vara det.

Jag menar, härom dagen var jag verkligen godissugen, och köpte en chokladkaka för att äta till fikat. Och då äter jag en banan först, så jag inte skulle proppa i mig för mycket. Och cyklade en halvtimme extra på motionscykel.

Lamt.