Kort sammanfattat så handlar debatten om hur inlägg i bloggar som handlar om träningsprestationer eller inkluderar bilder på vältränade kroppar stör kvinnosynen kontra om det är precis lika skadligt att glorifiera att man inte tränar genom att lägga ut bilder på sin överviktiga kropp. I ena ändan av spektrat finns de kvinnor som svälter sig tills revbenen står ut som xylofoner för att bli modellsmala, och i andra ändan finns dem som går upp i vikt i ren protest mot den gängse kvinnobilden - och så i mitten alla andra kvinnor någonstans på skalan.
Vilka har då rätt och vilka har då fel? Ja, som så ofta sker så anser jag att båda sidorna har lika stora fel av två skäl:
1) Debatten ställer personer som borde vara på samma sida i frågan mot varandra. Det gör det hela till en falsk diskussion som aldrig borde föras och som tar fokus från det som egentligen behöver åtgärdas.
2) Varje inlägg eller bild som läggs ut i den här frågan föder den falska diskussionen. Det främsta argument som ställs mot den idén är "Jag gör detta för att peppa mig själv och andra, kan jag så kan de, och bloggen/instagram/FB fungerar som ett slags dagbok för mig!" - men!
3) Per definition så visar alla som bloggar/instagrammar/twittrar osv. en del av sitt liv för någon annan i syfte att få bekräftelse eller kommunicera sin synpunkt på något sätt (jag är minsann inget undantag). Men det är en handling i samma stil som att skriva en självbiografi. Det handlar om skapa sig själv i den spegel man väljer. Vem som speglar en är mindre viktigt. Rent av oväsentligt.
Låt oss göra ett experiment:
Jag började träna som 15-åring. Innan dess höll jag på med musik och brydde mig inte alls om idrott. Som 20-åring blev jag gyminstruktör och höll på med det ända fram till för två år sedan då jag lade av med mina sista grupper i yoga. Det längsta träningsuppehåll jag gjort sedan jag var 15 var en månad, efter mitt andra barn. Annars har jag inte haft ett träningsuppehåll på längre än 14 dagar på 25 år. Jag har som mest haft ungefär 8 kilos övervikt utan att vara gravid. Min kropp är väldigt snäll mot mig och jag tycker fortfarande att jag ser bättre ut utan kläder än med dem på. Just nu håller jag på och avslutar en träningsutmaning där jag på två månader sprungit eller cyklat 40 mil. Jag är på 37 mil och har en vecka på mig att avsluta. För en timme sedan tog jag en spegelselfie på min mage. Den ser ut så här:
och är egentligen i ganska dåligt skick eftersom det är fel tid i månaden för sådana bilder.
Säg mig nu ärligt - var det någon som blev peppad av den lilla texten? Eller bilden?
I själva verket slår jag vad om att en stor andel av mina läsare började tycka sämre om mig nu. (lugn, detta var ett undantag från bloggregeln). Men det är ju precis detta som är innehållet i alla de bloggar som är till för att "peppa och stödja andra". Bara extremt kliniskt och humorlöst formulerat och med ganska taskig bildkvalité.
Men det här är ett problem som jag inte vill bidra till längre. För jag har brottats med det länge nog nu. Förmodligen kommer jag att skriva om det igen - men jag hoppas att det dröjer. Jag blir bara så trött på att vi kvinnor ständigt är arga på varandra över synen på våra kroppar och hur den bekräftas i samhället.
