Like a boss

Vi har haft födelsedagskalas för den här killen - min äldste son. Så jag har saker att plocka undan och sockerstinna ungar att få i säng.

Det känns inte så väldigt underligt att ha en nioårig son. Jag har trots allt varit med om varje steg i utvecklingen. Men det känns rätt så underligt att ha ett barn som kommer att växa om sin mamma innan han fyller 12. Förmodligen innan 11.

Bevis för detta? Ja, ni kan ju gissa vem som fick tröjan på bilden nedan i födelsedagspresent. Och ni kan ju gissa på vem samma tröja sitter just i fotoögonblicket...

Saker man lovar. Del 429.

Det här är ett inlägg om saker jag lovar mina barn. Saker som sedan måste hållas, då förstås, om man inte vill verka inkonsekvent. Innebandyträningen har startat för året och i år är innebandyskolan för 2005:or 06:or och 07:or populärare än någonsin. Kort sagt, sporthallen har varit full till bristningsgränsen.

Det gör träningarna gapiga och bråkiga och jobbiga, och den yngste sonen vägrade helt enkelt att gå in på planen förra veckan. Nu ville jag inte att det skulle bli en stor grej av att han vägrade - i vår familj har man all rätt i världen att vägra göra något - men har man först tjatat om det i en längre tid så måste man i alla fall prova ordentligt. Som typ faktiskt SPELA en stund.

Jag har förstås barn som inte är dummare än att de förstår att utnyttja den här regeln till sin egen fördel. Så yngste barnet sa genast:
"Men mamma, du har lovat att du skulle prova spela Minecraft, för om man inte provar ORDENTLIGT, hur kan man då veta att man inte gillar det!?"

Dealen blev alltså till sist att sonen skulle prova innebandyn ordentligt trots överfull träning och jag skulle prova Minecraft.

Vad blev slutresultatet, undrar ni?

Ja, sonen tänker inte träna någon mer innebandy i år.

Och jag bygger en hel stad i Minecraft.

Tur att det inte var World of Warcraft det gällde.

(men man KAN faktiskt bygga en del coola grejer...)

Avancerat häng

Om en liten stund ska min vän T. och jag rada upp våra sammanlagt fyra pojkar i rad i hennes soffa för ett Minecraft-maraton.

För mig är det helt obegripligt att det spelet har nått en sådan kultstatus, men jag försöker att inte vara alltför fördömande. (Men jag fattar fortfarande inte att de till och med tycker det är kul att sitta och stirra på walkthroughs av skräpet på youtube).

Under tiden som pojkarna ägnar sig åt x-boxen ska vi två ägna oss åt det betydligt BETYDLIGT viktigare ämnet - skvaller. Det var alltför länge sedan vi hade tid att prata igenom hela bekantskapskretsens göranden och låtanden i ett svep, och det kommer säkert dröja länge innan vi kan göra det igen.

Så den som väntat sig något seriösare på denna blogg idag - tji fick ni.

Kolla lite på mincraft istället.