Det som förvånade mig en aning efteråt var kaptenens blånekande till att han gjort något fel. Jo, jag menar verkligen det, för vissa olyckor framstår som så stora att man bara måste ta ansvar och bekänna sitt misstag för att inte plågas av ett extremt dåligt samvete i resten av sitt liv. Det är inte som om man råkat buckla någons bil i ett parkeringshus eller råkat hångla lite i kapprummet med fel person på julfesten - nej, det här handlar om 32 döda människor och en större båt än Titanic som plötsligt ligger på fel ledd i vattnet. Jag hade nog bett dem låsa in mig och slänga bort nyckeln. Hoppas jag.
Oftast är det lättare att bekänna direkt om man gjort något fel eller begått ett misstag. Jag insåg det för ett antal år sedan. Det blir så mycket värre om man väntar, och sedan blir upptäckt ändå. Men alla fungerar inte så. På skolan där jag arbetar om dagarna nu har vi pärmar som innehåller elevfakta. Det mesta är bara gamla betyg och ansökningshandlingar, sådant som är offentliga handlingar. Men ibland ligger det en anteckning från en läkare i någons mapp, om någons epilepsi eller frånvaro eller hemförhållanden. Sådant är privat, och får därför inte flyttas från administrationen. Men för en vecka sedan försvann en av dessa pärmar ändå. Inga studenter kommer in i det rummet, utan pärmen ifråga fanns alltså i någon lärares arbetsrum.
Det var bara det att ingen kom fram och talade om att de hade pärmen.
Den dök istället upp på bordet i ett klassrum på fredagseftermiddagen och hittades av en vaktmästare som låste in den.
Då är ju frågan vem av alla nya kollegor som uppfört sig så pass ryggradslöst. Det är inte en kul fråga att grubbla över. Alla kan ju glömma - det hade väl varit en enkel sak att komma springande med pärmen och säga: "Förlåt! Jag min idiot hade ställt in den bredvid tre likadana pärmar, jag ber om ursäkt!"
Men det hände inte. Och jag undrar bara varför. Har ni någon teori?
