Äh, i alla fall. Jag har varit ute under eftermiddagen för att göra i ordning vår stora trädgårdsdamm till skridskobana åt pojkarna. Det blir ingen jättestor sak, en två tre meter på bredden och fem, sex på längden. Men alldeles lagom för den äldre pojken att repetera skridskokunskaperna och för den yngre att lära sig på. Sedan finns det ju andra fördelar också. Som att de bara kan gå in i huset för att gå på toa, dricka saft eller bara tjura ur framför teven om det går sämre, medan den andre killen kan fortsätta öva. Det är inte lika lätt vid den offentliga banan i stan.
Det tar ungefär en och en halv timme första gången man gör i ordning banan. Skotta, skrapa, sopa, skrapa, sopa och sedan hälla på några hinkar vatten sent på kvällen. Det ger perfekt is dagen efter.
Men det där skrapandet... Det är inte ett helt trevligt ljud.
Aluminiumspade mot is. Brrrr.... En smartare kvinna hade ju gått och hämtat hörselskydd efter halva tiden. Men det gjorde ju inte jag. Så efter en och en halv timmes tid var jag alldeles förstörd i öronen. Den sortens lite nervdallrande förstördhet som man kunde få efter en kolik-skrikfest när pojkarna var bebisar.
Is gör över huvud taget inga trevliga ljud. Häromdagen promenerade jag förbi ån och ryste år ljudet av is som krockar med och bryter sönder rötter och nedfallna grenar. Som en jätte som knäcker benknotor.
Så nu har jag tagit tillflykt till datorn och tittar på Last Resort, ny serie som började igår på trean. Den verkar lovande, om man gillar filmer som Jakten på röd oktober och Rött hav. Vilket jag gör.
Trevlig fredag.
(inte vår bana... utan glaciär i antarktis :-D )
