Inga mammor på isen?

Söndagsmorgonen tillbringades på is. I en ishall. Våra pojkar har fått nya skridskor som behövde åkas in, och de plus en kompis kasade omkring med händerna i ett fast grepp om sargen tills de kom ihåg hur man gjorde och började åka på riktigt. Min man och jag lyckades hitta ett par vuxenskridskor ibland all den sportutrustning som flyter omkring på gården och eftersom de var lite för stora för mig och alldeles för små för honom så var det jag som drog på mig ett par extra sockor och åkte med barnen. Han servade med saft och knöt om skridskor och filmade framstegen.

Vi var i klar minoritet. Jag var den enda mamman på isen, som istället var full av pappor som stannade med sladd och åkte baklänges för att visa att de minsann också kunnat bli Henrik Lundqvist och få Head and Shoulders-kontrakt en gång i tiden.

Det är underligt hur svårt det är att rå på könsroller när det gäller barnaktiviteter. Och det är synd, för jag tror att sådant flyttar sig från generation till generation. Att lära barn åka skridskor var tydligen nästan uteslutande en pappa-aktivitet. På samma sätt som det är ytterst, ytterst sällan man ser en pappa vara med på babysång på öppna förskolan.



Hittills har vi klarat oss rätt bra i vår familj och mest bara delat på aktiviteterna mer efter vem som är piggast eller har tid när aktiviteten ska äga rum. Ibland är det specialintressen eller talanger som får råda. Jag kör klätteraktiviteter på höjden, min man vattenaktiviteter på djupet. Till exempel. Men vi borde kanske bli ännu bättre? Alla kanske borde bli det? Åtminstone någon gång?

Vore det inte bra med fler pappor i ridhuset och på baletten och fler mammor i ishallen och på brottningen? Vissa saker har vi ju redan löst. Babysim och innebandy till exempel - helt könsneutrala aktiviteter, tydligen.

I alla fall hade vi kul och barnen är nu knäpptysta på grund av trötta skridskoben. En lugn eftermiddag, alltså. Med tid att blogga och fundera.

Isdövhet och ubåtar

Jag har drabbats av isdövhet. Ett syndrom jag inte riktigt visste fanns, men jorå. Det är nog ungefär ett lika vanligt syndrom som snöblindhet om vintern. Kanske.

Äh, i alla fall. Jag har varit ute under eftermiddagen för att göra i ordning vår stora trädgårdsdamm till skridskobana åt pojkarna. Det blir ingen jättestor sak, en två tre meter på bredden och fem, sex på längden. Men alldeles lagom för den äldre pojken att repetera skridskokunskaperna och för den yngre att lära sig på. Sedan finns det ju andra fördelar också. Som att de bara kan gå in i huset för att gå på toa, dricka saft eller bara tjura ur framför teven om det går sämre, medan den andre killen kan fortsätta öva. Det är inte lika lätt vid den offentliga banan i stan.

Det tar ungefär en och en halv timme första gången man gör i ordning banan. Skotta, skrapa, sopa, skrapa, sopa och sedan hälla på några hinkar vatten sent på kvällen. Det ger perfekt is dagen efter.

Men det där skrapandet... Det är inte ett helt trevligt ljud.

Aluminiumspade mot is. Brrrr.... En smartare kvinna hade ju gått och hämtat hörselskydd efter halva tiden. Men det gjorde ju inte jag. Så efter en och en halv timmes tid var jag alldeles förstörd i öronen. Den sortens lite nervdallrande förstördhet som man kunde få efter en kolik-skrikfest när pojkarna var bebisar.

Is gör över huvud taget inga trevliga ljud. Häromdagen promenerade jag förbi ån och ryste år ljudet av is som krockar med och bryter sönder rötter och nedfallna grenar. Som en jätte som knäcker benknotor.

Så nu har jag tagit tillflykt till datorn och tittar på Last Resort, ny serie som började igår på trean. Den verkar lovande, om man gillar filmer som Jakten på röd oktober och Rött hav. Vilket jag gör.

Trevlig fredag.

(inte vår bana... utan glaciär i antarktis :-D )