FOMO-helg

Jag vet inte om det beror på det faktum att solen kommit tillbaka, att snön äntligen fallit i tillräckligt stor mängd för att ligga kvar i mer än 15 minuter, eller att folk fått lön efter den påstått allra fattigaste månaden på året. Kanske spelar alla tre faktorerna in? Men under just den här helgen så har min facebooklogg slagit någon sorts rekord i antalet inlägg av typen "folk som gör kul/intressanta saker". Det är bara tur att jag inte har Instagram, för då skulle jag förmodligen drabbas av allvarlig FOMO.

Ni vet, FOMO? Fear Of Missing Out? Det syndrom som många drabbats av sedan vi började jämföras oss inte bara med alla dem vi träffade under en och samma dag, utan också alla dem vi umgås med digitalt. Alls fyrahundra "vänner", ni vet.

Den här helgen har folk varit på massor med skidturer, middagar, bröllop, roadtrips, MMA-matcher - och det har fotograferats i obscena mängder.

Jag har inte så fantastiskt många FB-vänner. I själva verket känner jag rätt många av dem utanför nätet också. Så det gör det lättare för mig att sålla agnarna från vetet. Jag har rätt bra koll på vilka som lägger ut bilder och statusuppdateringar för att försöka spackla en perfekt fasad över ett ganska taskigt mående. Men visst kan jag också känna att wow, jag kanske borde ha gjort lite intressantare grejer den här helgen... jag missar saker!

Fast grejen är... jag vill ju inte! Jag vill inte släpa ut min man i skidspåret för att åka två mil direkt på morgonen, och jag vill inte åka på smyckesparty med tjejer jag aldrig träffar annars och känna mig tvingad att köpa ännu ett smycke jag inte kommer att använda och jag vill inte gå på restaurang och äta finmat, för då måste man vanligen klä sig i något lite snajdigare än jeans och raggsockor.

Jag vill sitta och binge-titta på när andra anstränger sig i American Ninja Warrior och dricka kaffe och äta havreflarn. Sånt blir knappt en halv statusuppdatering och ingen bild att visa alls. Men fasen vad skönt det är att bara välja att inte ta del i något alls. Bara för att man kan.

Vad göra?

Det är svårt att skriva något den här veckan över huvud taget som inte har att göra med Charlie Hebdos och terrordådet i Paris. Jag har velat fram och tillbaka över om jag har något att skriva som inte redan har skrivits om detta. Det har jag inte. Istället har jag funderat över hur man ska förhålla sig till obegripligheter i världen. Ska man läsa på och låtsas som man förstår? Hata och rasa mot vissa grupper? Sticka huvudet i sanden?

Under grubblerierna tittade jag på gamla dokumentärer från 2005 - 2007, bland annat en om J.K. Rowlings, där en dokumentärfilmare följde henne under det år då hon skrev The Deathly Hallows. E sak jag fastnade för, var Rowlings förklaring om varför kampen mellan Voldemort och Harry är som den är: "Love always wins", sade hon. Det betyder inte att alla man älskar kommer att överleva eller ens att de som väl gör det får leva lyckliga i resten av sina liv. Men att i valet om att dela sin själ i kalla, okänsliga och precisa småbitar för att bli svårare och svårare att ta död på är inte bättre än att leva full av fel och brister - men hel - och fortfarande ha förmågan att älska saker.

Ett sätt att fortsätta hantera de mest obegripliga av situationer är alltså att inte sluta göra saker man älskar bara för att man är rädd eller orolig. Enkelt? Nej. Eller jo.

I alla fall tänker jag ägna helgen åt att göra saker jag verkligen älskar men aldrig tycks hinna med. Till exempel ska jag ta tag i detta:

Pojkarna fick varsin billig rullgardin från IKEA. Uppsättningsanordningarna höll i exakt två veckor, sedan flög det plastskräp överallt och kvar blev två rullar med vit bomullskanvas, 2 m x 60 cm.

För att då parafrasera ett ordspråk: "När livet ger dig citroner, lägg dem i en drink" - så har jag bestämt mig för att måla dessa tygstycken. Och hänga dem på väggen någonstans (jag har en plan).

Men vad ska jag måla? Det är rätt mycket yta, och jag vill ha någon form av mönster eller motiv där mycket av kanvasen faktiskt syns.

Jag önskar alltså råd. Väggen blir någon mörk neutral, så vilka färger som helst funkar. Något... nature meets graphics-aktigt. Skicka mig länkar, eller bilder eller nå't. Tack. Snälla.

Bara varnar, dock. Den som föreslår att jag ska måla dit något käckt ordspråk som "carpe diem" kommer omedelbart att blockeras från denna blogg.

Någon måtta får det vara på positivismen.

Att nedlägga en ent

Innan året är slut så har vi en vresig gammelman att lägga på marken. Det känns alltid så för mig, när man står inför vissa träd. Att de har personlighet. Speciellt de som är riktigt stora och gamla. Och på samma vis är det på något vis svårt att ta ner gamla träd som växer på vår mark.

Vi hade till exempel en stor björk växande alldeles i hörnet av det som var pojkarnas lekpark när de var små. den hade långa, långa grenar som räckte ända ner till marken, och det kändes alltid vänligt och tryggt att sitta under den på somrarna. Dessutom finns det få saker som är så vackra som ljuset genom björklöv på sommaren. När den björken skulle fällas så tyckte jag det var oerhört trist. Men när den väl var nere så syntes det ju tydligt att hela den inre kärnan var rutten och vi hade varit en storm ifrån att få den massiva björken rätt genom huset.

Då blev det mindre trist.

Just nu är det den här ent-liknande granen som inte mår så bra.

I själva verket har den börjat luta betänkligt.

Och som ni kanske kan se av bilden så är det inte långt till hus. Om dessutom en gran av den tyngden kommer ner av sig själv så slår grenarna rätt ner genom marken. Där, i det här fallet, elledningar och avloppsledningar går. Det kan bli stökigt.

Så den här granen får lämna plats och ljus till den yngre generationen nu. Tack och lov är den redan planterad.

Ring ut den gamla granen och ring in den nya? Trevlig nyårsafton på er.

Medan jag sov

Om ens katt får epilepsi och man blir biten av denna katt - ja, då får man en riktigt rejäl antibiotikakur på rekordtid av vården. Och av denna antibiotikakur så blir man (jag) trött. Inte bara lite hösttrött, utan näst-intill-medvetslös-borde-jag-verkligen-köra-bil-?-trött. Jag har släpat mig till jobbet, hem från jobbet, bönat och bett barnen om att lägga sig tidigt och sedan rasat i säng klockan nio på kvällen.

Så, om någon av er noterat min bloggfrånvaro så vet nu nu orsaken. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig vaken nog för att skriva en endaste rad.

Medan jag sov, så har det tydligen blivit jul. Åtminstone om man tror på skörden av alla tidningar som jag inte orkat läsa och som jag nu tar tag i i samlad klump.

Den övergripande känslan av årets trendjul är att den är lite murrig. Dov. Och tack och lov för det, säger jag. Som jag har väntat på att det där kritvita juleländet skulle gå över. Det ska bli intressant att diskutera den lilla perioden i svensk designhistoria med barnen så småningom, när den vitklädda granen skulle stå bredvid den vita soffan i det kritvita vardagsrummet.

I år känner jag istället att jag kan gosa ner mig i nyanser som inte alls är blanka och skarpa, utan lite dämpat röda, grå, elfenbensvita, dalablå och plommonlila. Det känns fint och avslappnat.

Jag blev i själva verket så avslappnad av tanken på en murrig och mysig jul att jag ville dricka glögg. Men jag tänker hålla mig till första advent. För jag har bestämt att min dova, dämpade jul också ska hålla på traditionerna och inte tjuvstarta med något.

Det blir extra enkelt nu när man inte behöver städa så himla noga för att hålla juldekorationerna vita och fräscha.

Fastna i tiden

För första gången på veckor har jag haft en extremt produktiv söndag. Det måste vara närheten till september som gör det - min favoritmånad. Jag hade i och för sig bara två mål med dagen 1) göra klart saker och 2) laga god mat. Och då vet man ju. Till exempel gjorde jag klart/om vårt matrum som tidigare hade grå/gröna väggar och numera ser ut så här:

Sedan har jag också äntligen fotograferat färdigt bokcaféets trädgård (fast det var mest försenat pga ihärdigt regnande stup i kvarten).

Till sist har jag också läst ut denna:

Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist, som handlar om de sjuttioåriga systrarna Elida och Tilda som upptäcker ett hemmagjort potensmedel och börjar sälja det på postorder för att få råd att bygga en toalett inomhus istället för utedasset.

Holmqvist skriver nästan alltid böcker om folk som liksom fastnat i tiden och det har ju dessa systrar också. De lever i ett hus som ser exakt likadant ut som det gjorde när deras föräldrar gjorde det. Och som vanligt utspelas det hela på landsbygden. Och hon har ju inte fel - överallt här omkring så finns det hus som i princip har sett exakt likadana ut i 60 år. Vanligen så har de bosatta där varit en mamma och en ungkarl till son som då mamman dött inte förmått ändra något och varit för gammal för att skaffa egen familj. Det är på en gång djupt tragiskt och mycket rart och det händer hela tiden. Sonen kommer inte iväg, han har det lite för bra där han är och är lite för väl omhändertagen. Så jag ska väl genast börja missköta sönerna lite lagom. Och sedan ska jag gå på nästa bok av Holmqvist som ligger och väntar i bokhyllan: Rapsbaggarna. Lättläst och kul och hög igenkänningsfaktor antar jag att slutbetyget på den första boken blir i alla fall.

Sommartraditioner

Vissa traditioner är oumbärliga varje sommar. För somliga är det att bada i sjöar - det är inte jätteviktigt för mig. Inte att dansa kring midsommarstången heller. Att äta måltider utomhus, däremot är ganska stort och viktigt. Och att ta långa promenader sent, sent på natten runt midsommar och lyssna till alla djuren och fåglarna.

På samma sätt tar jag alltid in en bukett till den här vasen när pionerna börjar blomma:

Här är årets version.

Sedan finns det traditioner man uppskattar mindre. Idag har jag legat på knä och rensat ogräs, till exempel. Och precis som första året, inom den första kvartens rensning, blir jag biten i bröstet av en rödmyra. Och när jag säger bröstet, ja, då menar jag verkligen i ett bröst. Det högra.

Den traditionen tror jag att jag kommer att försöka avstyra hädanefter.

Bullerbyträdgården

Just nu älskar jag min trädgård vilt och passionerat. Fram i maj kommer detta att gå över. Då måste man klippa 3000m2 gräs och kanttrimma skiten ur sig. Och eftersom jag delar trädgård med min svärmor som dessutom ser fram emot att gå i pension till midsommar för att ha tid att "göra något med trädgården" så kommer jag vid det laget också att ha haft 480 stycken diskussioner om samma trädgård. Alla dessa kommer jag att ge mig i för gårdsfridens skull. Och alla planer som ska "underlätta skötseln" kommer i slutändan bara att leda till att det blir FLER rabatter att rensa. Nåja. Än så länge är det frid.

Jag utlovade bilder på min Bullerby-trädgård. Med tillägget att i den här Bullerbyn ligger det plastslangar, hinkar, Nerf-skott och sladdar till vattenpumpar överallt. Ignorera detta då det syns på någon bild.

Halvjobbiga insikter

Vissa insikter, som att man är en något bortskämd, halvgnällig i-lands-Svensson, kan ju drabba en sådär utan förvarning en lördagseftermiddag också. Dagen började kanske inte helt optimalt, eftersom den första mänskliga röst jag hörde var äldste sonen som stod nedanför trappan till ovanvåningen och ropade:
"Mamma! Jag mår inte bra, kom och hjälp mig när jag spyr!"

Så då gjorde jag det och sedan lagade jag frukost åt mig själv, för jag ät inte hur jäkla vek som helst... Sedan verkade dagen räta upp sig igen och jag åkte iväg för att handla. Eftersom solen sken så tog jag vägen förbi Jysk och njöt av att kunna köpa matchande allting (dynor osv) till terrassen utan att behöva titta på prislapparna. En liten belöning till mig själv för att jag jobbat så sjukt mycket på sistone.

Men så var det som om jag drogs med av detta litegrann och åkte hem och startade sjuhundra olika projekt på en gång. Skruvade ner varenda pryl jag skruvat upp under de sista tre åren på sagda terrass, till exempel. Mätte för att såga till foder till fönstret - för på samma sätt som bagarns barn inte får några bullar så får byggingenjörens fru minsann inga lister i huset. Nåja.

Sedan mitt i allt så tog energin bara slut. Och jag insåg att jag var trött. Och hade ont i nacken. Och träningsvärk från igår. Och då ville jag att det skulle komma någon trevlig, vuxen, person och fixa färdigt alla halvdana projekt åt mig.

Ja, och så insåg jag ju att det är jag som är den där vuxna personen.

Så nu har jag istället gått in och sitter och tittar på bilder på andra människors bloggar och ser hur snyggt de har gjort på sina altaner och terrasser och i deras uterum. Min ser fortfarande ut så här:

...och några efterbilder till den förebilden lär det inte bli på ett tag. Jag tänker fika.

Spökparfym

De sista två dagarna har jag brottats med två möjligheter - att jag drabbats av en hjärntumör alternativt har fått ett spöke i huset. Inget av alternativen har känts särskilt behagliga att överväga, men jag höll ju tummarna för ett spöke. Det borde ju finnas ett eller två hur som helst på en såhär gammal gård och en än äldre bosättningsplats.

Det hela började med att varje gång jag öppnade ytterdörren möttes av en doft jag inte kunde associera till något jag äger. En tung, kryddig parfymdoft som kom svävande runt köket och spred sig ut i hallen. En Mata Hari doft, en Tusen och en natt-doft. En sådan parfym som en exotisk, mörkögd skönhet med olivfärgad hy och kläder i varma juveltoner skulle kunna bära.

Att det var min parfym var jag säker på från början. Sådan kan jag helt enkelt inta ha på mig, jag blir illamående av mig själv och väljer alltid de lättare doftnoterna, som lavendel, liljekonvalj och melon - ingen sandelolja, patchouli eller mysk för mig.

Så vems var parfymen?

Ingens, visade det sig förstås. Det var mitt apelsinträd som börjat blomma och som doftar 10 gånger starkare än vad man förväntar sig av sådana här små skira blommor:

Doften sprider sig till och med en våning upp, in i vårt sovrum. Det ska bli intressant att se vad jag drömmer i natt! Jag överväger till och med att flytta upp trädet till sängen och låtsas att jag är på semester i någon italiensk apelsinlund.

Ute börjar trädgården se ut som Bullerbyn med blå scilla, gul vårlök och vitsippor runt alla gamla knotiga äppelträd. Tar bilder i morgon om det är bra väder.

En sån tur!

Jag minns ju att det fanns en tid då helgen innebar vila och rekreation. Sovmorgnar, lite träning, lite shopping, kanske en fest eller bio på kvällen. Så kommer jag ihåg det.

Den här helgen har vi:

Storhandlat
Tvättat 8 maskiner tvätt
Vårbrukat och därmed gjort av med diesel för 4 000:-
Servat traktorer
Bytt till sommardäck på två bilar
Tvättat sagda bilar
tvättat traktorerna
Tagit bort döda grenar från 3000m2 trädgård
Torkat lakan utomhus och bäddat rent
Vaktat gudson
Haft fikabesök x 2
Läst bokmanus
Skivcoachat
Fotat
Uppdaterat hemsidor
Gråtit blod över andra hemsidor som bara inte vill fungera
Sett film
Skjutsat barnen till kalas
Gjort affischer och reklammaterial
Handlat presenter till två födelsedagar
Varit på musikskolans öppet hus och provat instrument
Styrketränat och tagit långpromenader
Handlat snabbmat på Max
Lagat tacos, panerad rödspätta och fetaostbiffar (dock inte samtidigt)
och skickat böcker med medföljande fakturor

Så på det hela taget så är det väl tur att det är måndag i morgon så man får åka till ordinarie jobb och vila upp sig.

p.s. Vi har redan gullvivor i trädgården! Undrar hur länge man klarar sig från att klippa gräs...

Ja, jag vet att det är krokus på bilden! :-D Det var dem jag råkade ha kort på.

Fota vatten utan bäver i

Klockan halv sju såg himlen fortfarande ut såhär hemma hos oss:

...och mannen och svärfar har börjat så. Det är tidigt som bara den för att vara mälardalen, men över hela bygden ser det ut så här:

Eftersom ingen i familjen behövde mig för tillfället så gick jag ner till ån som ligger 50m från huset. Jag hade tänkt att jag skulle få syn på gnagaren som håller på att bygga denna sommarvilla:

Men det var förmodligen lite tidigt på kvällen för bäverspaning. Försöker lite längre fram i vår när det är ljust ännu längre. Och sedan blev jag i alla fall så fascinerad av hur vårhimlen speglades i vattnet att jag satt och lekte med kameran och knäppte och knäppte och har nu ett minneskort fullt av sådana här bilder:

Säkert kul att göra något av en dag, men knappast sådant som seriösa bäverfotografer sysslar med.

Ett kreativt break

Man säger ju ofta att snålheten bedrar visheten, men idag har jag bevisat motsatsen. Genom att vara snål har jag tvärtom uppfört mig mycket vist. Jag har jobbat ganska hårt den sista tiden och även om allt gått mig ovanligt väl i händerna så har det varit krävande och jag kände inte alls för att fortsätta med annat jobb den här helgen. Men så var planen.

Tills dess att jag stod på en affär och tittade på en tavla av ett träd som var nedsatt från 799:- till 599:-. Och blev snål. Och tyckte att det var för mycket pengar att betala för ett datagenererat träd på en kanvasduk
Men så i nästa affär hade de målarduk på 1x1 meter för 100:-

Och det är ju inte dyrt någonstans. Så det här har jag ägnat mig åt under seneftermiddagen.

 

På yngste sonens inrådan sitter det fyra fåglar i trädet. Två stora och två små. Nice.

Så nu har jag haft fyra timmars kreativ laddning av hjärnan. Jag tror inte en enda impuls farit genom den vänstra halvan, inte ett enda grubbel. Jag kan inte komma ihåg att jag tänkte något alls. Och i morgon kommer jag att vara dubbelt så effektiv som vanligt, det känner jag redan nu.

Godkväll på er, jag är redan nöjd med min!

Lördagen så långt i bilder

Igår försökte jag och T. komprimera sådär en fyra utekvällar i en, eftersom vi aldrig har tid att gå ut ensamma bara hon och jag. Vi besökte stadsfesten, tittade på frågesport i öltält för 40 lag från stan, åt thai, gick på bio (okej, vi såg Fast and the furious 6, men det var inte filmen som var huvudsaken utan det faktum att vi såg film på bio utan barn) tittade på när folk dansade till dansband, passerade genom en pub och tittade på coverband. Och pratade en hel del. Och sedan cyklade jag hem under den största fullmåne jag sett på evigheter.

Idag är det min mans födelsedag och vi har spenderat den på vårt älsklingssätt - hemma på gården, med toppenväder. Så här:

Ständig födelsedagsblomma

Tåååååårtan!

Kolmårdenresa presenteras

Utsikt från terassen

Till den grillade kycklingen

Zen Master B sover på terassen

Throw shit away-day

Ni får verkligen hålla i er nu - men igår kastade jag en hel kasse full med skor. Om jag räknar med sista utrensningen jag gjorde inför vintersäsongen så är jag nu nere på en 30 - 35 par. Bara.

Jag försöker verkligen rensa ur en massa prylar ur huset i år. Sönerna har passerat den där magiska gränsen när stora mängder plast kan fraktas ut ur huset. Som spadar, hinkar, uppblåsbara djur man kan hoppa på och så vidare... de är inte intresserade längre. Sandlådan har jag skottat ur och kommer i år att göra om den till planteringslåda för paprika.

Men jag har än så länge inte haft en riktig throw-shit-away-day. En hel dag när man åker i skytteltrafik till miljöstationen och bara vräker ut skräp. Jag inser att det här mest är ett problem för dem som har hus eller gårdar med alldeles för mycket lagringsyta - man sparar i onödan. Men problemet i år är mestadels att vädret inte samarbetar. På grund av en konsult som inte lyssnade så himla bra, och tog till för snålt med dränering och brunnar när nya soptippen byggdes, så blir den konstant översvämmad. Man kommer helt enkelt inte in till den. Förra året körde en bil fast i vattnet och blev förstörd.

Idag har det inte regnat så mycket - istället blåser det storm. Inte heller läge att dra en kärra med skräp. Man vill ju inte halshugga någon stackare med en ivägblåst planka eller så.

Så det blev ingen throw away-dag. Det blev en blow away-dag istället. Så nu har vi fått grannens skräp också.