Ett liv gömt i en brudkista

Vi har vant oss något oerhört snabbt vid att foto nu är en digitaliserad grej, tycker ni inte? Så till den milda grad att fotoalbum är en raritet och något man sällan gör. Jag funderade mycket över det igår, eftersom jag återupptäckte en massa saker om mitt eget liv som jag helt enkelt glömt bort.

De flesta foton och album vi har framme nu är sådana på familjen, och där får förstås barnen mycket plats. På ovanvåningen har jag dock hela tiden haft en brudkista full av familjefotografier som jag nästan aldrig tittar i . Men nu, på grund av hela omkringflyttadet av rum i huset-proceduren så fick jag tömma hela kistan och komma på en massa saker jag glömt, förträngt eller haft helt fel om.

(kistan, under ett ekskrivbord min farfars-far har byggt)

Först och främst upptäckte jag att alla 20-åringar som tog porträtt i Västmanland under 1960-talet såg ut som filmstjärnor. Det är en väldigt speciell estetik. Här är mina föräldrar som 20-åringar, cirka 1962 - 64.

(passade på att kolla - jag har mammas ögonbryn, haka och kindben, pappas mun, näsa, ögon och öron)

Sedan upptäckte jag att jag ljög så sent som i förra veckan för en person och påstod att jag aldrig varit blond. I själva verket föddes jag blond och var det ända upp i 20-årsåldern. Inte linblond eller vitblond, men definitivt inte mörk heller. Se:

(fyller 4 år)

(13 år på släktbröllop. Leve 80-talet och notera platsglasögon med ljusblå bågar och cerise kavaj med uppkavlade ärmar!! Och synttofs!)

(21 år. Nyårsafton. Behöver jag vidare förklara minen?)

Sedan händer något alldeles mot slutet av millenniet som tydligen formaterade mig i den fason jag är nu, för därefter är det i ärlighetens namn svårt att se vilket år det är om det inte finns noterat någonstans i närheten av bilderna. Som ett litet utvik kan jag berätta att när jag besökte min mormor på sjukhus ett par veckor innan hon dog så pratade hon om saker hon ångrat att hon inte gjort mer av. Hon sa att hon ångrade att hon inte haft mer kul och festat mer (men hon var glad att hon inte krånglat runt med en massa karlar!). Ja, jag kommer inte att behöva ta upp samma saker på min dödsbädd i alla fall. En oerhört stor mängd av alla foton på mig ser ut något i stil med detta:

(Jag var 27. Tror det är Cosmopolitan i glaset eftersom SATC var inne då.)

Jag hittade också bilder på mig själv utklädd till prinsessan Leia (med guldbikinin) som vampyr, till någon sorts playboybunny i en meter långt, lockigt löshår och inte så mycket mer samt en väldigt suspekt bild där jag har cowboyhatt, stövlar i kohud, lädershorts och ett linne av kopäls som hålls ihop av tre lädersnören i ryggen. (varför?) Och pagefrisyr.(det var 90-tal) Detta foto är som ni förstår inlåst på säkrast möjliga plats och kommer aldrig att digitaliseras av någon som helst anledning. Men jag har inte haft tråkigt, det är ett som är säkert.

Och sedan hittade jag det slutliga beviset på att det inte är någon ide att försöka utvecklas stilmässigt. Ni kanske kommer ihåg att jag var lyrisk över en mörk, knälång klänning med rak ärm som jag köpte i våras? Ja, den kändes mer än bekant. Och här är anledningen:

Från 2003.

Fallit från den rena läran?

När jag rensade på bokloftet innan julmarknaden i helgen hittade jag en liten bokskatt. En av de första omfattande verken om Hatha Yoga som skrevs på svenska, från 1959 av Shyam Sundar Goswami. Han var en av de främsta yogautövarna som introducerade yoga som träningsform i norden, och hans lärljungar håller klasser även idag. (Goswami dog 1978)

Tänker man på yoga idag, så föreställer sig de flesta en klass med nästan uteslutande kvinnor, som vanligen hålls på gym och som omges av en ganska omfattande produkt- och livsstilskonsumtion. Yoga har, på många sätt, blivit för kvinnor vad golfen var för män för 20 år sedan. En statusmarkör. Något som "Mickan" sticker iväg och gör på eftermiddagen. Eller något som... Amelia Adamo gör för att orka med sitt hektiska medialiv.

Övertagandet från öst till väst och från manligt till kvinnligt och från traditionellt till modernt har skett på så förbluffande kort tid att det är ett fenomen i sig. Mer om det någon annan gång, men kolla gärna in filmen Yoga woman så ser ni vad jag menar:

Där har ni trailern.

Men när jag nu satt och läste om den ursprungliga svenska yogan så slogs jag bara av hur mycket jag INTE gör av den... och jag kan inte säga att jag är ledsen för det.

Jag utsätter mig inte för extrema väder för att härda kroppen, jag avstår inte från sex för att bli mer andlig och jag fastar inte.

Och framför allt - när jag läser kapitlet om hur man renar kroppen så vill jag bara göra en utredning om hur samtliga dåtidens gurus egentligen betedde sig under det anala stadiet i sin uppväxt.

För holy shit! (pun intended) vilken enorm tarmfixering.

Nä, jag har egentligen inget intresse av att lära mig hur man använder grovtarmen som en vakuumpump för att dra upp lavemang så långt som möjligt. Och jag skulle aldrig svälja en meter lång linneremsa och sedan dra upp den igen för att göra rent matstrupen.

Är jag då ledsen för att jag är en sådan avfälling från den "rena läran"? Nä. Allt utvecklas och anpassas. Annars skulle höjdhoppare fortfarande saxa över ribban, till exempel.

Men det är intressant att minnas, att den ideala yogautövaren för många inte ser ut så här:

...utan så här: