Att handla julens man brukar inte direkt vara en harmonisk upplevelse. Nej. Det brukar mera vara en varm och kliande upplevelse, där man alltid hamnar precis bakom de där paren som inte sett varandra på fem år och nu träffas mellan mejeri- och charkhyllan på Willys och vägrar flytta på sig. Har man barn med sig brukar de helt enkelt lägga sig ner på golvet i brödavdelningen om de är yngre, och om de är äldre brukar de vara spårlöst försvunna precis då det är dags att gå till kassan.
Min plan var alltså att handla så sent som möjligt på kvällen idag och sedan inte visa mig i en affär innan mellandagarna. Själva handlandet gick bra, en veckas mat nedriven på hyllorna på 25 minuter.
Men det var lite läskigt.
Alla som går omkring och handlar så sent på kvällen en helt vanlig tisdag ser litegranna ut som zombier. Bleka, med ringar under ögonen och lätt stel gång. En man kan faktiskt ha varit en zombie på riktigt, riktigt. Jag försökte tänka små, tysta tankar så han inte skulle börja lusta efter min avsevärda (ha!) hjärna.
Jag själv var ju inte bättre. Jag höll nästan på att skrämma slag på mig själv när jag såg mig själv i spegeln som sitter i kanten på ostdisken. (Varför? Ska det se ut som om de har dubbelt så många ostar?). Kanske var det helt fel år att sluta med brun-utan-sol-produkter och färgade hudkrämer...
BRAAAAIIINS! på er
