Habegär och drömmar

Om någon minns det, så hade jag under förra året nästan tio shoppingfria månader. Jag försökte att inte shoppa någonting alls, förutom presenter och för att ersätta sådant som barnen hade sönder eller växte ur. Det gick över förväntan bra, faktiskt. Pengarna jag sparade blev en födelsedagsresa till mannen och jag blev framgångsrikt botad från att köpa skit jag egentligen inte ville ha bara för att de var på rea.

När jag sedan började shoppa kläder och skor igen så var det enligt en mycket logisk och kalkylerad metod, ungefär som om jag skulle handla... inte vet jag, en ny sladd till skrivaren, eller så. Inga häftiga "vill haaaaa!!"-anfall. Förrän idag.

Jag hade precis gjort mitt ärende vid paketutlämningen på köpcentrat då jag kastade ett öga till höger in i skoaffären. Wow.

Där stod, i svart mocka, en kopia av dessa originalskönheter från Louboutin.

Föreställ er dessa, med en liten platå under tån....

Jag drabbades av ett nästan oemotståndeligt habegär. Så svårt, att jag var tvungen att gå in, lyfta ner ett par 38:or från hyllan och prova. De var ännu snyggare på.

Jag kände, att jag skulle kunna utföra ett antal rätt så fula handlingar för att få lägga mina giriga små händer på de skorna. Jag kände att jag också skulle kunna utföra en hel del rätt fula handlingar med de skorna på...

För dagen vann mitt bättre jag - jag kunde bara inte lägga ner så mycket pengar på ett par skor som jag bara kan gå tio meter i taget på. Men drömmen lever fortfarande. Vi firar till exempel bröllopsdag snart... jag har namnsdag... och sedan blir det jul. 

På tal om drömmar, så läste jag för några veckor sedan en bok som skulle lära en att drömma effektivt, så symboliken i drömmarna blir tydligare och man kan använda sin sovande tid för lite allmän analys och utvärdering. Tydligen funkade metoden. I natt drömde jag en dröm med så oerhört tydlig symbolik att jag vaknade och asgarvade. Jag kan inte förklara allt, för det blir sååååå långt. Men till exempel:

Jag har under en tid funderat på en person som jag tror kan ha genomgått en stor förändring, men jag har inte varit säker på om den varit på allvar eller inte. I drömmen kom den här personen in i en gammelrosa velourträningsoverall, som dessutom satt något så fruktansvärt illa... Medan jag tittade på bytte den här personen sedan om till väldigt fina och skräddarsydda kläder.

Där snackar vi tydlig, in-your-face-symbolik. 

Boken heter - uppenbart nog - Teach yourself to dream.

Mänskligheten. Japp.

Om man inte vill bli mörkrädd på riktigt jäkla allvar, så ska man inte läsa tidningen alltför noga idag. Det är skottdraman med barn inblandade och tonårstjejer som blir ihjälslagna av osorterade frigående dårar och kvinnor som har vapen och skelett som inredningsstil.

Ibland drar det ihop sig till rena kluster av galenskap och elände i den mänskliga världen.

Då och då diskuteras det hur folk skriver vansinniga kommentarer på bloggar och till nätartiklar, och visst, man får inte någon jättetro på mänskligheten när man läser till exempel de som kommenterar på aftonladet.se efter artiklarna. Hela resultatet av att man nu måste använda ett facebookkonto för att kunna kommentera blev ju bara att de värsta dårarna skaffade sig alias och fortsatte i gammal god stil.

Vad jag skulle komma fram till var egentligen, att även om vi är mer medvetna om vad som sker inuti folks huvuden nu, så har de förmodligen varit lika störda hela tiden. Nu kanske man bara kan få en fingervisning eller två om var de finns innan de plockar upp motorsågen och går ut på stan.

De värsta är väl ändå de personer som bäst lär sig maskera psykopatin. Jag och en vän pratade om ett just sådant välartat monster (jorå, termen kommer från Dexter) som finns här i stan. När han var yngre kunde man se lite av insidan speglas på utsidan, men inte nu. Nej, numera är han så polerad...ända ner till skospetsarna. Jag är ingen bebis direkt, om jag står bredvid honom mer än två minuter i taget så pingar psykopat-radarn så högt att jag nästan får tinnitus.

Men om jag hade varit säg, arton, nitton?

Brrr....

Och nu har jag skrämt mig själv så mycket att jag inte kommer att titta mig över axeln hela kvällen. Jag kanske ska lägga ner hela det här med "folk" ett tag och gå ut och sätta mig i majsen med vildsvinen istället.

God eftermiddag.

Saker jag lovar att ställa upp på...

Jaha, i morgon kan jag väl då se fram emot det tveksamma nöjet att se mitt ansikte i tidningen igen. Alltid en lite blandad upplevelse. Och det är då bara början på det offentliga spektaklet. "Vad har hon nu gjort?" undrar den orolige läsaren.

Jo, jag har lovat en sak. Här är bakgrunden:

För en tid sedan flyttade en kvinna som heter Lola Svensson tillbaka till staden. Hon har under lång tid varit Tony Irvings dansparter, och tillsammans med honom öppnat Tony Irving Dance Academy (hon jobbar här förstås, men akademin finns lite varstans i landet). Eftersom Mr. Irving är känd från ett visst program på TV4 (ni vet vilket men namnet kan av copyrightsskäl inte användas) så vill Lola hjälpa till att göra årets fest för lokala företag, Guldfesten, lite speciell.

Temat är tiodans: Köpings politiker "lyfter" stadens företagare.

Och ja, jag är då en av företagarna som ska lyftas av en av politikerna.

Politikern ifråga heter Andreas Trygg (V) och kan redan dansa. En bra start, som ni förstår.

Men det där med de utlovade "dödslyften" känns lite tveksamt fortfarande.

Den som vill veta hur träningen går kan väl hänga lite här på bloggen. Det kan bli en del rapporter under den kommande månaden, har jag en föraning om.

Tjata dig till framgång?

Nu spekulerar jag bara, men jag gissar att det på någon skrivarkurs eller motivationskurs (eller säljkurs) står någon förvirrad stackare till ledare och påstår, att om man vill komma någonstans i livet, så ska man inte vara rädd för att tjata.

Det verkar vara standardmetoden för det mesta just nu.

Till exempel spelar det ju ingen som helst roll att man å det tydligaste upprepar för telefonförsäljare: "Jag kommer aldrig att köpa din produkt, ring inte hit mer!" - samma företag med någon ny stackars tillkämpat glad säljare kommer ändå att ringa minst två gånger till innan de ger upp.

Samma sak gäller tydligen numera också för bokbranschen. Just nu har jag en stoooooor hög med manus från hoppfulla, blivande författare liggande i min dator (okej, det var en metaforisk hög). Jag har mailat med samtliga och meddelat deras "plats i kön" och att mailar igen när jag har börjar läsningen. Men det är ju inte nog för vissa...

Istället har de fått för sig att det ska gå fortare om de hör av sig ofta, ofta och frågar hur det går.

Vad de kanske missat i sammanhanget är, att det är en bra sak om personen som du vill ska gilla din text kanske inte tycker att du är en jobbig jävel.

Idag har jag faktiskt nedprioriterat läsningen av ett manus just på grund av detta. Det kom två stycken på samma dag, och jag valde nu att börja med det manus som hör till den författare jag uppfattar som trevlig och proffsig. Inför den andra personen tänkte jag bara: "Om "hen" är tjatig nu, hur blir det sedan om jag väl tar det manuset? Då börjar "hen" väl ringa mitt i nätterna...." Ingen redaktör vill ha detta.

Synd, för det verkade lovande till en början... men jag vet att det kommer fler manus som är precis lika bra.

Man kan tjata sig ur framgång också.

Stora projekt och mindre

Just nu vacklar jag en aning under veckans tyngd. Dels har jag mängder med jobb att göra, dels är det en vecka då massor av barnens aktiviteter börjar, och dels...har jag gått med på att medverka i en grej som jag kan skriva om tidigast onsdag morgon (som just nu känns lite oöverstiglig). Yngste sonens doktor ringde idag och meddelade att de prover som tagits hittills visar...ingenting.

Det hade varit så skönt att få en enkel förklaring på varför han blev sjuk, men det har vi inte fått än. Så nu är jag tills vidare fast i någon sorts känslomässig tvättmaskin där jag hälften av tiden är rädd för att de SKA hitta något som är fel och hälften av tiden är rädd för att de INTE ska hitta något.

Inte en bekväm plats att vara på, den där tvättmaskinen. Och så springer jag ju och smygkikar på ungen hela tiden, så han kommer ju att bli skittrött på mig.

Jag försöker hur som helst hitta på det jag kan för att lugna ner mig. Andningsövningar, till exempel. Och kul saker, som rolig TV, till exempel.

Jag blev faktiskt jätteglad när jag hittade det här avsnittet. James May tar sig för att bygga ett riktigt, fullstort tvåvåningshus av LEGO - och bara LEGO.

Det är min typ av må bra-TV, det!

 

Kolla så får ni se om han lyckas...

Vad är yoga?

Jag sitter och formulerar ett program för en yogaretreat på en och en halv dag. Det är nu 21 år sedan jag tränade mitt första yogapass så jag ska inte ljuga - det är ganska svårt att sammanfatta vad jag tycker är det viktigaste, det jag verkligen tycker man ska veta om yoga.

De allra flesta tror antingen att yoga är något lagom flummigt där man sitter och mediterar och knappt rör sig, och lika många tror istället att yoga är något för elitgymnaster som står på huvudet i split eller något. Många har provat ett pass eller två av poweryoga på gymmet och vet lite mer. Och så finns det en lite grupp som går ofta och gärna i yogaklasser.

Egentligen är det ofta i den sista gruppen som många missförstånd om yoga uppstår. Man börjar skrapa på ytan av yogan, man ser på sina instruktörer och försöker naturligt nog härma efter. Man ser det ofta - små yogaklickar med människor som klär sig lite hippie/indiskt (en del till och med med en bindi i pannan). De är vegetarianer, kör på med rökelse och har målningar med chakran hemma. Det är dem som ser lite extra förnärmade ut om någon nybörjare på ett pass vägrar ta av sig strumporna.

Men, som ni redan har gissat: det där är bara utanpåverk. Något man tar till för att känna sig säkrare och mer bekväm i sin roll som yogautövare eller yogalärare. Visst finns det yoginis som har bestämda regler för vad man får äta och inte äta... och det får stå för dem. Men i all ursprunglig yoga så finns inte sådana regler med.

Det som finns att hålla sig till (inom de flesta stilar) är ett hjul av regler - åtta stycken. Men kan se det lite västerländskt som en stege också, där man börjar nerifrån och tar sig stegvis uppåt (eller bakåt, det händer ofta att man halkar ner en pinne eller två).

Här har ni de åtta stegen:

Yama - död åt egot. Glöm hur andra uppfattar dig och hur du uppfattar andra.

Niyama - disciplinera dig själv till själslig utveckling. Tänk på vad du håller på med, med andra ord. Och varför du gör det.

Asana - kroppsliga övningar. Ge kroppen en balans som hjälp till själen. Själsliga problem kan orsaka fysiska och vice versa. Det gå inte att bara jobba med det ena.

Pranyama - andningsövningar. Av samma anledningar som man ska göra asanas. För att andningen förenar viljan med kroppen. När man ska lugna ner sig säger man t.ex. alltid "Ta ett djupt andetag!"

Pratyahara - kontrollera hur du tar emot sinnesintryck. Är musiken verkligen för hög, eller är det jag som är för trött? Stirrar alla konstigt på mig, eller uppfattar jag det så eftersom jag känner mig ful idag? Man kollar av vilket filter man lagt på världen just idag.

Dharana - fokus, koncentration. Var är mina tankar just nu? På det jag ska göra eller det jag kommer att göra eller det jag nyss gjort?

Dyana - meditation. Att göra ingenting och tänka ingenting. Det näst sista steget och av förklarliga själ ganska svårt att nå.

Samadhi - att vara ett med alltet och fullständigt närvarande. För att parafrasera Tranströmer - det är den där känslan man har en microsekund efter att man vaknat, när hela världen är begriplig. Fast man bär den med sig alltid.

Och det är yoga. Inte tåringar och microbiotisk föda.

Jaha, då ska jag gå och ställa mig i ett yogahjul och försöka arbeta bort mina negativa känslor mot yogaposörer - för det är sådant som hör hemma i steg ett. Död åt egot. Heja, heja.

Utsnitt: 8, 18, 28, 38

En helt vanlig lördag i tioårsintervaller.

Lördag, 8 år gammal.

Vi bodde på andra våningen i ett hyreshus i en liten, liten stad. En trappa ner bodde min moster och två trappor upp bodde min bästa kompis. Jag och min lillasyster hade samma år fått varsitt rum med nya tapeter. Mina var vita med rosa rosor på. En helt vanlig lördag höll jag ofta till i mitt eget rum. Jag ritade egna världar och hus på jättestora kartongark och gjorde kläder till min egenritade klippdocka. Förmodligen gick vi på eftermiddagen hem till mormor och morfar för att fika. Alla mostrarna var där tillsammans med varierat antal kusiner och män. Livet dryftades vid det runda köksbordet och jag höll munnen stängd och öronen öppna. Det var ett lungt år. Året därefter var vi tvugna att flytta till en ny stad. Pappa fick ett nytt jobb, och mina föräldrar köpte ett hus.

Lördag, 18 år gammal.

Jag hade flyttat ihop med min pojkvän. Vi bodde i en tvåa på 54 kvadrat, ganska gammal och med papperstunna väggar. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och jobbade extra på en grillbar. Vi tränade karate och jag hade precis börjat träna på gym. En vanlig lördag spenderade vi mycket tid på att gå. Ingen av oss hade körkort än, och vi behövde det väl egentligen inte heller. Men vi gick mycket. Till pojkvännens mamma, till kebaben, till kompisar. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig för vad som skulle hända med min lillasyster och min pappa. Hon var fjorton, och vi hade det som någon sorts mål att klara hennes dagliga existens med en alkoholiserad och deprimerad pappa tills hon också kunde flytta och bo på annan själv. Fosterhem var hennes stora skräck. Hon sov hos sin bästis och hos sin nye pojkvän och jag hjälpte henne med pengar och kläder. Det tog energi.

Jag och min pojkvän umgicks med ett par andra par i vår krets som hade det gemensamt att de inte var särskilt väl fungerande som par. Vi var alla väldigt täta, och lördagskvällarna så gick vi ut tillsammans eller tittade på film. Jag tror det påverkade oss på ett väldigt dåligt sätt. Till slut så blir man som man umgås. Och året därefter började vårt eget förhållande långsamt falla i bitar. Långsamt och segdraget.

Lördag, 28 år gammal.

Vid det laget hade jag och min blivande man bott ihop i drygt sju år. Vi förlovade oss i februari det året (020202). Jag avslutade mitt sjätte år på universitet och fick ett nytt jobb. Hela det året var som en enda stor upptrappning. Året därefter hade jag tre jobb samtidigt, och ett ideellt åtagande som i princip var ett fjärde jobb. Vi gifte oss och gjorde två långresor. Men 2002 var livet fortfarande... under kontroll. Jag kände mig ganska kompetent, som om jag hann med. Jag kände mig smart och välutbildad, duktig på mitt jobb och jag lade ner en väldigt, väldig massa tid på mitt utseende och min kropp.

Jag tränade sex dagar av sju, och detsamma gällde förmodligen för en lördag. Jag gick upp först, och tog förmodligen en promenad innan frukost (för förbränningens skull). Sedan gjorde jag i ordning lite i huset, pysslade med någon grej som jag inte hunnit klart med i jobbet eller någon föreningssyssla. På kvällarna var det ofta någon fest eller något evenemang att gå på, och om inte så var det film, film, film, som gällde.

Jag vet inte om jag var lycklig eller inte, för jag reflekterade aldrig över det. Jag reflekterade inte särskilt mycket alls under den perioden. Jag bara gjorde. Ofta fick någon annan vara min moraliska kompass och säga: "Nej, det där är verkligen ingen bra idé!"

Söndag, 38 år gammal.

Livet har nu svällt över alla breddar som någon sorts överjäst vetedeg och mycket av tiden går åt att bara knåda ner livet till ett hanterbart skick. Nu är jag en gift tvåbarnsmamma med gård på landet och rackarns stor trädgård och ett eget företag och alldeles för många styrelseplatsen. Jag visste inte ens att det gick att göra så många olika saker på en och samma dag.

Samtidigt så hinner jag reflektera mer över det jag gör och upplever. Jag har kommit till det där läget när jag nu vet att inte vet så mycket. Och det är en bra sak att veta. Jag har också kommit till den acceptansen att jag har noll kontroll över livet - det enda jag kan kontrollera är hur jag reagerar på det som sker.

När jag nu skriver det här så inser jag att jag fömodligen också är lite rädd för "Åttan". Det året  i mitt liv (eller kanske jag ska skriva "tvåan"? 1982, 1992, 2002 osv) har alltid varit starten på stora förändringar. Det kanske är därför jag gått och nästan hållit andan hela året.

Jag undrar om det finns fler typiska år som jag borde ha koll på? Det är något att fundera över medan jag rensar garderoberna färdigt, tvättar, cyklar till skogen med pojkarna, syr pyjamasbyxorna jag lovade, mailar en av styrelserna och så himla vidare...