Motivera dig, människa

I morgon kommer föreläsaren Olof Röhlander till folkhögskolan där jag mestadels jobbar nu. Jag har inte varit supermotiverad inför detta, eftersom jag på grund av denna föreläsning inte har några lektioner den dagen och gärna hade sluppit åka 14 mil tur och retur för att höra på hur någon ska försöka få mig motiverad. Det som motiverar mig hade nog varit chansen att spara två arbetstimmar att lägga på företaget istället. Men, men. Jag åker dit i morgon som en duktig anställd och ler mot den inhämtade motivatorn.

..som ni kan se här i klippet.

Jag antar att jag är en gammal grinkärring. Men jag är inte så jätteförtjust i kategorin motiverande talare. Proffs-peppare. För mig känns det mer vettigt i så fall att ha en egen coach eller mentor. Jag är ganska introvert och påverkas mycket lite av yttre faktorer.

Jag får istället se det hela som någon sorts löneförmån... många betalar hundratals kronor för att se detta!

(fast nu tittade jag in på hans hemsida, läste hans "Om Olof" och kände att jag började ogilla honom på riktigt... Hjälp, har jag blivit SÅ cynisk? Döm själva:http://www.upphopp.se/om/om-olof-rohlander/
Eller försök att inte döma. Jag fastnade på att han skriver att han har ett "favvishäng" och han inleder kuriosa om sig själv med sitt golfhandikapp. Det är svårt.)

Jag ska skärpa mig. Men använder han orden "foka på" istället för fokusera på så finns det risk att jag kastar en sko.

Folk, fä och trollkarlar

Ni vet att jag ibland skriver om "folk" och använder termen i lösast möjliga betydelse just för att de absolut inte uppför sig som...ja, som folk. Ska.

Det är dags igen. Just när man tror att ens omgivning inte kan uppföra sig sämre, så händer det något nytt. Igår kväll/natt hade makens jobb fest och jag var utsedd fyllechaffis. Eftersom det var fredag blev det inte så sent, så vid 23.30 ungefär så fick farfar och farmor hålla koll på sovande söner medan jag åkte till grannstaden och hämtade.

När vi kom hem och svängde ner på vår lilla väg så såg vi lysena av två bilar som på något sätt verkade köra på åkern istället för på vägen. Vi mötte dem lite längre ner, på vägen med med tveksamt antal lysen och räknade ut var de hade varit. Förmodligen hade de stulit ett eller flera av fåren som går och betar i hagen även nattetid när det är så varmt. Det är ju också ett sätt att roa sig en fredagskväll. Slänga in någon annans Bä bä, vita lamm i kombin och ta med sig. Fy. I slutändan så finns det 300 småvägar här runt omkring och en polisbil i regionen nattetid. De kom nog undan helt ostraffat. Folk.

Mer positivt är att vi ägnat lördagen åt att hänga hemma i det fina vädret. Nästa helg är det dags för "The Harry Potter Experience" igen i stan, då de tar ett hus och förvandlar det till ett låtsas-Hogwarts och låter barnen prova lektioner, bli sorterade av sorteringshatten och så vidare. Här är store sonen från förra året, då han var på lektion i trollformler:

Pojkarna värmer just nu upp genom att göra allehanda brygder av vad de hittar i trädgården. Den är fortfarande full av sprakande färg, och det blir vackra resultat.

Den här brygden ska man bli vacker av, påstår de. Men jag vet inte om jag känner mig ful nog att dricka den. Speciellt som den i grunden innehåller små bitar av alla svampar sönerna hittat i gräsmattan. Kanske ska hålla mig till té som vanligt.

Fredagsförbannelsen

Idag försökte jag skylla felstavningar och brådska på att det är fredag. Jag menade förstås att jag känner mig lite småsliten i skallen efter en lång, lång vecka - men eftersom jag skrev till en smått bossig och rätt språknördig person i 20-årsåldern (jag vadar till knäna i sådana just nu) kom svaret tillbaka snabbt som en spottloska i motvind: "Skyll inte på en stackars oskyldig veckodag! Vad har den någonsin gjort dig?"

Jag funderade ett ögonblick på om fredagar egentligen har gjort mig något tidigare. Och naturligtvis kom jag på det. Men jag kunde inte utveckla detta i det forumet av ett flertal orsaker. Bland annat för att det är ganska personligt.

Fredagar har alltid varit en dag när jag gjort fel och/eller korkade saker. Allt från...att köpa kläder (okej, oftare skor) jag egentligen inte har råd med till att bli osams med folk jag inte vill bli osams med. Jag har haft sex med fel personer, druckit mig så redlös att jag inte kunnat gå, bestämt mig för att riva ut ett helt rum i huset och sedan måla det i en färg jag inte gillar och permanentat mig - och den gemensamma nämnaren är att detta har hänt på en fredag. Inte samma fredag förstås. Även om det skulle kunna ha hänt det med.

Jag verkar ha ett mycket sämre omdöme än vanligt på fredagar. Det har väl inte med veckodagen i sig att göra. Kanske har det mer att göra med att jag slappnar av och förbereder mig på helgledigheten så dant att jag släpper garden helt och inte ens orkar tänka mig för.

Det var länge sedan nu jag känt av den där fredagsförbannelsen. Först och främst för att jag haft egen firma i flera år där jag själv bestämt när jag vill vara ledig och innan dess var jag föräldraledig med två småttingar som inte brydde sig mycket om huruvida det var helg eller vardag. Var de vakna så skulle de upp och om det betydde att mamma var tvungen att sätta fötterna i golvet halv sex på en söndagsmorgon så var det inte deras problem.

Nu, när jag 80% av arbetstiden är på en plats där chefen inte ruckar en sekund på timmarna, så kanske jag kommer att känna av den där fredagsförbannelsen lite mer. Jag tänker mest på shopping och inköp av alldeles för dyr helgmat främst, eftersom jag passerar mega-monster-köpcentrat jag ibland nämner, varje dag med en och en halv gång min vanliga lön skvalpande på kontot.

Jag får hålla emot.

Eller, ska jag det förresten? Om man inte ger efter för fredagsförbannelsen så kanske man inte känner av söndagsångesten ordentligt? Och då får man ju inte den där "nu är det ordning i världen"-känslan på måndagen sen. Då blir ju måndagar bara en vanlig tråkdag.

Så kan vi ju förstås inte ha det.

Appropå skräck

Det blir på grund av dubbeljobb, mycket film, tv och böcker i bloggen just nu. Det är det jag håller på med hela dagarna. När jag inte undervisar i film så redigerar jag texter och layoutar skräckboken som ska komma ut snart.

Appropå skräck, så har jag nu i två dagar stört mig alldeles väldigt på en poster för en amerikansk serie som heter American Horror Story. Inte på själva serien, den är bra med gammal hederlig skräck. Vi är på väg tillbaka dit, Twilight-trilogin är tack och lov över och jag sörjer inte ett dyft över att TrueBlood ska lägga ner. De borde hållit sig till bokkonceptet från början och inte börjat fjanta runt.

Hur som helst. Postern. Här är den:

 

Alltså, de försöker ju inte ens...

Jag gillar verkligen inte när producenter och marknadsförare blir så där jäkla övertydliga. Lite finess och ett antagande att publiken kan tolka lite mer dubbla entendres än så kan man väl få begära.

Eller? Är jag överkänslig.

Nätverkad till döds

På mitt nya och andra jobb har vi fem tänkbara mötestillfällen inbokade varje vecka, varav två är av det kortare slaget - men sker varje vecka lika oundvikligt som skatterna och döden - och de övriga tack och lov inte är bokade varje vecka. Detta med den minsta personalstyrka jag någonsin arbetat med på en skola. Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag ser det hela som en produkt av den arbetsplatskultur som vi egentligen inte vill ha.

Någonstans på vägen har någon kommit fram till att personalen någonstans ville ha mer tid att diskutera och reflektera över sitt arbete, men istället för att frigöra tid genom att ta bort arbetsuppgifter så lade man mötestider utanpå dem. Det här har jag tjatat om förr, och det var inte heller detta jag skulle skriva om.

Vad jag skulle skriva om, var att ordföranden för en lokal förening för kvinnliga företagare var i tidningen idag, besviken över att de kallat över 600 kvinnliga företagare till ett upptakts/informationsmöte - och ingen kom. Ingen.

Det beror inte på att föreningen är dålig. Jag är själv medlem och tyckte att höstens program såg intressant och roligt ut. Men jag kommer inte att gå på någon av aktiviteterna. Jag hinner bara inte.

Är man företagare så finns det en ofantlig massa nätverk man kan delta i. Alla är fyllda av intressanta människor, har roliga tillställningar och informativa föreläsare. Vill jag, så kan jag delta i ett eller två evenemang av det slaget varje dag i min egen stad eller någon av de närmaste orterna. Frågan är bara - varför?

Vad leder detta nätverkande till?

Efter fyra års eget företagande kan jag konstatera att allt det där nätverkandet inte - för mig - har gått att omsätta i pengar en enda gång. Det närmaste jag har kommit är att hitta en tjänst eller två att köpa i mitt eget nätverk som jag inte behövt leta efter, men jag gjorde ingen vinst på detta. Jag kunde ha åstadkommit samma sak genom att googla, egentligen.

Så då är frågan - har jag nätverkat fel? För att ta reda på det har jag till exempel gått kurser som arrangerats av ett nätverk för att lära mig att nätverka rätt (det finns något ironiskt i detta). Där kunde jag konstatera att jag redan gjorde allt som jag skulle göra - utom att lägga ner tiden i efterhand på att följa upp och återknyta kontakten med varenda ny person jag träffat på dessa nätverksträffar.

Det tänker jag inte göra.

För jag hinner inte det heller.

Däremot har jag, då jag helt kallt har skurit bort alla nätverksträffar och mingel i höst redan nu upptäckt att jag hinner svara på fler mail, skicka fler pressreleaser, göra mer omfattande prisjämförelser och läsa på mer om det jag gör. Och vet ni?

Bara att ha tid att sköta mitt ordinarie jobb noggrannare har gett mer pengar i kassan. Så nä, hur gärna jag än skulle vilja vara mer aktiv med dessa drivna och roliga företagare, så är det just nu mer ekonomiskt vettigt för mig att helt enkelt vara i ett nätverk med mig själv.

No man is an island, sägs det ju. Men den här kvinnan kommer att vara sitt eget nätverk ett tag framöver.

Spridda observationer

Nummer 1) Sedan jag började pendla 14 mil dagligen har jag upptäckt att tisdagar är de värsta trafikdagarna. Folk bär sig åt som ett gäng förrymda biltjuvar och motorvägarna är packade  med långtradare efter långtradare. Det bekräftar något jag länge misstänkt - det är något FEL med tisdagar. De har alltid varit en sådan där megajobbig dag, på samma sätt som att fredag alltid är en bra dag och onsdagar är en sådan dag det alltid ligger för många möten eller evenemang på.

Nummer 2) Om jag vore yrkeskriminell och bodde i Stockholms län så vet jag precis när jag skulle slå till i förorterna. Under Obamas besök i hufvudstaden är 2000 poliser från länet inkallade för att turas om med bevakningen av vissa bestämda gator och platser. 2000 poliser är väl så många som finns att tillgå i länet? Så då torde det alltså vara tämligen riskfritt att stjäla alla de där bilarna som rekommenderas att man ställer hemma och göra inbrott i alla de där villorna i förorten. Ni som bor där - håll lite extra grannsamverkansutkik under de dagarna, va? Jag kan inte vara den enda person som resonerar så.

Nummer 3) Jag brukar inte skriva så mycket om träning eftersom det under de sista åren har blivit så synonymt med samhällsklasser och sätter sådan press på främst kvinnor. Är du smal och vältränad ses du som lyckad och rik, är du fet ses du som fattig och misslyckad. Jag skulle gärna vilja att det var annorlunda - men alla undersökningar som görs bland svenskarna om detta visar på samma tragiska resultat. Ber man om en anonym åsikt i frågan så är det så folk resonerar. Alltså har jag undvikit ämnet så långt det går.

Innan vi skaffade familj var jag och maken gyminstruktörer i 100 olika saker och mätte allt vi åt och förde diagram över vår egen vikt, fettprocent och våra mått. Av dessa faktorer är ju vågen den sämsta indikationen på hur man ser ut, men det är den som är lättast att ta till. Så idag hittade jag excel-arket där jag förde in mina mått under flera år för att främst se hur viktträningen tog. För tio år sedan, när jag tränade sju pass i veckan på gymmet på fem dagar och promenerade de andra två hade jag följande mått (räknar bara upp några av dem): Vader 38cm, lår 51 cm, rumpa 97 cm, höfter 89 cm, midja 62 cm och biceps 33 cm.

Jag tog fram måttbandet (med viss bävan) efter ett år då jag bara lagat husmanskost och tränat 3 - 4 dagar i veckan där styrketräningspassen har varit en kvart långa och all kondition varit på min cykel och upptäckte att jag nu har följande mått: Vader 37cm, lår 50 cm, rumpa 97 cm, höfter 89cm, midja 67cm och biceps 31 cm. Tio år och två barn senare.

Så nu sitter jag, en liten smula chockad och undrar om jag istället för att träna så mycket under åren 20-30 istället borde ha lärt mig ett till språk? Eller hur man knypplar? För jag verkar ha använt en del av tiden på fel saker...

Ber om en förklaring

Nu måste jag få be er om att upplysa mig. Jag har aldrig varit på evenemanget Ladies Night, ni vet - den där officiella varianten som förut leddes av Martin Stenmark och så... Men jag undrar faktiskt vad som egentligen är Ladies Night med det hela numera? Här är årets uppsättning artister:

 

Missförstå mig rätt nu, jag gillar artisterna i sig i andra sammanhang och tycker de är jätteduktiga - men vad i detta ska vara speciellt ladies only? Om vi tar bort Thomas Järvheden från ekvationen skulle jag kunna gå på föreställningen med mina barn. Eller mina manliga gaykompisar. Eller (och då kan vi lägga till Järvheden men ta bort Isaksson) med min man. 

I mitt privatliv väljer jag gärna män med hjärna före magrutor och avgudar sådana som lyckas nörda ner sig ordentligt i saker, och jag har ju som alla vet en stor röstfetisch som många gånger är det jag verkligen går igång på. Men om jag bestämt mig för att gå ut på en Ladies Night med tjejerna, ja - då vill jag faktiskt gärna ha fantasin av en riktig hunk på scenen där jag kan sitta och skandera "Var inte blyg, mindre tyg!" med min BFF och dricka vin och alltför söta drinkar i salongen.

Är jag helt bakom flötet/politiskt inkorrekt/grottkvinna om jag tycker att det kan väl få finnas med åtminstone en kille på Ladies Night som är a) straight b) ser bättre ut än min egen man och c) ser bättre ut utan skjorta än med skjortan på? 

Har jag missförstått konceptet helt?