Ingen jävla semester

Jag har alldeles nyss tittat klart på dokumentären om Petter - Ingen jävla semester. Den spelades in av Acne film under förra hösten, under tiden före och under jubileumsspelningen på Berwaldhallen med Sveriges Radios symfoniorkester. Länken till svtplay har ni här: http://www.svtplay.se/video/1680479/petter-ingen-javla-semester

Se den - som dokumentär välgjord och snygg, och ljudet är bra så man verkligen kan njuta av vad en symfoniorkester kan göra med hiphop. Sedan är det ju fler än jag, den erkänt uttalade röstfetischisten, som gillar Petter. Den här dokumentären har knappast saknat tittare.

Jag fastnade för två saker (förutom det redan nämnda). Dels tittade jag med stort nöje på de scener som visade dirigenten som satte ihop orkesterarrangemangen - Hans Ek. Där kunde man verkligen se en människa som gjorde musik med hela kroppen, som markerade ett glissando med handen, och stråkknäpp med ögonbrynet och ett pukslag med armbågen. En sådan som inte hör musik utan känner den.

Sedan lyssnade jag väldigt mycket på de bitar av dokumentären där Petter försöker besvara varför och hur han kan genomföra alla projekt han tar sig an. Jag jämför mig inte med supermediale artisten, producenten, föreläsaren, restaurangägaren och författaren Petter. Det finns nivåer och det finns omständigheter. Men på grund av min egen situation som filmlärare, förläggare, författare och med bondgård, familj och bokcafé att hålla reda på så känner jag på sätt och vis en släktskap. Jag tror aldrig att jag har haft mindre än tre jobb - undantaget är då barnen var mycket små då jag downsizade med beslutsamhet och envishet.

Ett par gånger pratar Petter om hur hans adhd påverkar hur han tacklar livet. Jag har aldrig ens övervägt att det skulle ligga en diagnos bakom mitt beteende och jag tror inte heller att det gör det. Däremot tror jag att en del människor helt enkelt är funtade så att de inte kan låta bli att packa livet fullt. Jag brukar ju skylla på en medvetenhet om att ens liv är begränsat, som kommer sig av att min lillasyster dog när hon var 29 och mamma då hon var 43. För ungt. För tidigt.

Men jag vet inte om det är det som är orsaken heller.

Jag vet bara att jag ibland brukar känna att det vore skönt att ha ett "vanligt" jobb. Om det nu finns ett sådant. Att packa något i en kartong och lägga det på en lastpall eller så. Något jobb man inte tar med sig hem på kvällen. Ett där man inte ibland vaknar mitt i natten för att man funderar på något svårt problem. Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om jag stannat på grillbaren där jag jobbade som 16-åring. Ingen högskola, inget universitet, inga böcker, inga andra jobb. Skulle jag ha klarat det? Skulle jag ha varit lycklig?

Nej, jag hade inte klarat det. Jag känner mig. Risken är överhängande att jag på tio år skulle ha köpt ut den gamle ägaren, bytt koncept och öppnat filialer i grannstaden, vare sig det var smart eller inte. Och nu då, när jag ska sätta mig och jobba en timme till innan det är dags att rasa i säng för att gå upp skittidigt i morgon och börja om, är jag lycklig då?

Ja.

Reaktioner

Hur många fler än jag hamnade i någon sorts fysisk kris av att börja jobba efter jul igen, kan man fråga sig? Jag var i chocktillstånd till någon gång framåt tiotiden i alla fall. Nu, när jag väl hänger här hemma vid datorn igen (dock utan mysbyxor - det var alltså vid 39 års ålder som jag äntligen blev den där vuxna typen som kan hantera att vara i sina arbetskläder ända fram till läggdags. Jobbigt.) så inser jag att jag däremot inte orkar hantera hårda nyheter idag.

Utan istället reagerar på de där tramsnyheterna som sticks in på sidan av de svältande barnen och pedofilerna. Idag har jag, till min skam läst dessa "nyheter":

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131182.ab

Ryktet går att David Lynch ska göra en tredje säsong av Twin Peaks. Till det vill jag bara säga: Neeeeeeeeeeejjj!!! Tänk på Star Wars, tänk på star wars!! Man ska, man kan inte få till samma känsla och succé igen - varför riskera att solka minnet av en bra serie?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131080.ab

Stadens King's Langley i England funderar på att byta namn till King's Landing, för att heta detsamma som huvudstaden i Westeros från George RR Martins böcker. Okej. Då bor väl vi i Winterfell, då. Vi har ju varg på gården och allting.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18132047.ab

Leif Mannerström fick ett frispel när en tävlande i Sveriges Mästerkock bjöd honom på pulversås. Den tävlingen har en bra publicist och jag förstår ju att de måste skapa lite drama nu när Moberg är borta. Frågan är bara om Mannerström var medveten om att producenterna tagit in den där donnan eller inte. Jag tror eventuellt att han var det.

Sisådär, nu är det bäst jag stillar samvetet med att researcha allvarlig artikel ett tag, så inte hjärncellerna smälter helt och börjar rinna ut ur öronen.

Tävla i att vara snål på TV

Dagen har gått åt till att förbereda morgondagens jobb och till att umgås med vänner, men jag passar ändå på att slänga in en liten blogg om en grej jag hittade när jag researchade nya dokusåpa ämnen. Jag har hittat en realityshow som gjorts av en bank i USA. Här kan ni se första avsnittet:

Formatet är det vanliga, det är cirka 10 tävlande som får olika uppgifter varje avsnitt. En per gång får åka hem och sedan får vinnaren 10 000 dollar. Det man tävlar om är att få mest värde för pengarna. Billigast resa, inreda en rum för lägst peng - eller, som i första avsnittet, köpa och förbereda en näringsriktig måltid för tre personer för ca. 175 sKr.

Får jag bara säga - jag skulle ligga bra till för att vinna den såpan, i hård konkurrens med en del av er andra trogna läsare. Och varför inte en dokusåpa som denna? Smartare än Naked and afraid, i alla fall.

Har jobbat på min överflödighet

Ja, jag skippade ju att blogga igår på grund av detta - att jag jobbat på min egen överflödighet. Ibland märks det så väldigt tydligt hur präglad jag är av min uppväxt att jag nästan måste stanna och skaka på huvudet åt mig själv. Vad jag gjort? Inget särskilt, jag har bara fortsatt att uppfostra mina söner till att klara sig själva.

Som några av er kanske kommer ihåg blev jag och min syster i princip föräldralösa när jag var tretton och hon var åtta. Mamma dog och vår pappa klarade knappt av att överleva, än mindre ta hand om oss. Om inte jag redan hade kunnat tvätta, städa och laga mat, gå upp på morgonen och få iväg mig och min syster till skolan, gå ut med hunden... jag undrar hur vi hade klarat oss? Jag vill helst inte tänka på det.

I alla fall. Mitt mål har hela tiden varit att uppfostra barn som klarar sig själva. Kompetenta barn. Med lite tur behöver de inte de här kunskaperna förrän de är i 20-årsåldern. Men med tanke på min uppväxt så tar jag inga risker. Så, jag och maken har helt enkelt varit med pojkarna hela helgen och låtit dem hänga på oss. Reparera saker. Laga mat. Plantera frön. Sådant vi brukar göra.

Till exempel lärde jag äldste sonen hur man steker det perfekta ägget, utan att det fastnar det minsta lilla i stekpannan. (Tricket är att stänga av värmen helt i rätt tid och "vagga" ägget på samma sätt som man gör en klassisk omelett.) Och jag har sällan sett honom bli så stolt över någon nytillägnad kunskap. Han var inte lika stolt över att lära sig simma eller åka motorcross, till exempel. Det är något speciellt med de där basala överlevnadskunskaperna, ändå. Som att kunna laga sin egen frukost.

Jag ska erkänna att jag har lite svårt att förstå de föräldrar som helt utesluter sina barn från allt var vardagssysslor heter "För att de har så mycket annat!" Tyvärr är det en ursäkt jag hör ganska ofta. Lilla Kajsa/Viktor kan inte följa med och storhandla, för hon/han har ju så mycket ändå med fotbollen/hockeyskolan/kören/cheerleadingen. Barnet kan inte heller packa sin egen skolväska, hittar inte sina egna gummistövlar och tror att fisken simmar fyrkantig och panerad i orange smulor i havet.

Men huvudsaken är ju en massa aktiviteter, så barnet stimuleras. Eller? Eller också handlar det om att vi vuxna inte vill se möjligheten i ögonen att vi kanske bara inte finns där en dag. En hemsk tanke. Men en viktig än.

Ja, nu har jag väl gjort en stor del människor upprörda, eftersom det är bland det värsta man kan göra, att anmärka på hur någon uppfostrar sina barn. Men jag måste nog tyvärr stå fast vid min åsikt. Jag kan inte annat.

Ynk

Det är faktiskt lite synd om mig. Jag började mitt filmlärarår med att:
a) räkna saker
b) linda upp sladdar
och
d) flytta all filmutrustning från ett hus, två trappor ner, till ett annat hus 200 meter bort, och uppför tre trappor. Sade jag att jag dessutom på den vägen var tvungen att visa låskortet två gånger och trycka in två koder. Utan att ha händerna lediga. Don't ask.

Det var nu inte så farligt. Det gjorde mest ont i benen framåt den tredje vändan (FYYYY vad tunga de stora stativen är.... speciellt om man bär fem på en gång...) och jag kommer inte att behöva träna benen idag. Eller alls förrän i nästa vecka.

Men sedan fick jag för mig att jag skulle vara snäll mot min man och gå in på IKEA och köpa den nya kontorsstolen han måste ha. "För," resonerade jag "det kommer jag varken ha tid eller ork till på flera veckor framåt."

Det var bara det att det ÄR fredag idag. Och det var rea på allt på hela IKEA. Vi kan ju bara konstatera att jag inte var själv därinne. Och (Murphys lag) när jag var näst längst fram i kön så gick en vara in till fel pris och kassörskan började nu ringa till, inte vet jag, alla på hela varuhuset för att få reda på rätt pris. Utan att lyckas. Jag var sekunder från det sanna och slutgiltiga IKEA-psykbrytet och kasta mig fram, göra Spocks sömngrepp alternativt schysst ninjamove och sedan släpa kunden i fötterna fram till lagret och gömma honom under en hylla. "Kunden? Nä, jag vet inte var han tog vägen".

Till sist kom den 60-åriga kassachefen fram och avgjorde saken med ett "Det här tramset har vi inte tid med, dra av pengarna och låt det vara bra sedan." Och då var jag nära att hångla upp en 60-årig tant för första gången i mitt liv. Men jag behärskade mig. Jag höll på att svimma litegrann när jag fick veta att man inte får ta med sig de gula IKEA-pirrorna ut från butiken. Men det gjorde jag inte. Jag bar iväg på kontorsstolen Torkel i hans inte-så-platta-paket istället.

Ja, sedan trodde jag bara att bilen blivit stulen en stund för jag var på fel parkering och sedan åkte jag hem.

Hur har er dag varit?

Ta kort på mat

Jag läste i någon sorts nyårssammanfattning att de bilder som folk irriterar sig mest på på facebook och instagram är folks matbilder. Jag kan hålla med. Det är då förskräckligt vad folk ska fota precis allting de äter! Antingen det är för att visa hur duktiga de är på att laga mat, eller som någon sorts allmän information om vad som serveras på ett uteställe, eller som en komplimang till kocken, eller till och med som någon sorts illustration på hur dåliga de är på att föda sig själva (sådana bilder som vanligen är rätt kul och visar en vidbränd burgare med en symbolisk morot bredvid). Oh, och så bilderna på dietmat förstås. Det kanske i och för sig behövs för att på allvar ska tro på att alla dessa viktminskningsmenyer smakar gott på riktigt. Bildbevis.

Hur som helst så ger det stora överflödet av matbilder lite prestationsångest när man ska fota mat "på riktigt". Ni vet, till en kokbok, till exempel. Igår kväll höll jag på att mixtra en bra stund för att få en bild med saffranscheesecake på som både var a) illustrativ och b) någorlunda snygg och c) julaktig. Det är när man står hopvecklad som ett z över kamerna och puttar en ljusstake centimeter efter centimeter åt vänster för att få rätt ljus genom granatäpplekärnorna som man märker att matbilder blivit avsevärt mer matporr än de var för några år sedan. Och att man självklart påverkas av alla "Lunch med finaste!"-bilderna.

Från igår....

Och från min 80-talskokbok. No mood light required.

Queen of love and beauty

Undrar hur många gånger man legat i soffan och tittat på Ivanhoe på nyårsdagen egentligen? Serien sändes första gången i Sverige ca 1983, så jag borde åtminstone ha haft möjlighet att se den en 25-30 gånger. Vissa gånger har jag legat i soffan övertygad om att detta var den sista film jag skulle se i mitt jordeliv innan baksmällan gjorde slut på mig för gott. Så var det inte idag. Jag låg i soffan och tittade på TV eftersom jag varit så himla redig att jag sprungit intervaller ute på stubbåkern för att ge ben och cirkulationssystem en omgång. Och så blev jag trött.

Det var nu några år sedan jag fick tillgång till en TV mitt på dagen (pga konkurrens från x-box- spelare och cartoon network-tittare) så på sätt och vis var det en ny upplevelse. Jag noterade följande.

1) Jag kan alla repliker utantill. Undrar hur mycket plats det tar i hjärnan.

2) Alla kostymer och all scenografi ser ju för taskig-a ut! Jag satt och skrattade högt flera gånger. Allt tyg ser till exempel ut som om det var gjort av samma tyg som man hade i 80-talets indiantält och låtsaskiosker. Det var förmodligen det också. Den där saken med spelkortshjärtan som Lady Rowena har på huvudet - den är ju för jäkla rolig helt enkelt!

Det är sådana här gånger som det verkligen märks vilken ofantlig utveckling TV-mediet gått igenom. Tänker jag på en medeltida fantasiskildring med en blondin i nu så tänker jag nog inte på Rowena i en plastkrona som säger "Help him! Somebody please help him!"

Utan snarare på den här blondinen som är mer benägen att säga: "Call me sister again and I'll have you strangled in your sleep!"

Utveckling? You decide.