Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn

Om en människa fått leva ett intressant och spännande och hyfsat liv fram till åttioårs-åldern, inte finns det då någon anledning att sörja då de dör? Sakna dem, visst - men jag ser ändå ett sådant förlopp som något gott och riktigt. Så som det ska vara. Istället kan man kanske fira att de existerade över huvud taget.

Så, idag firar jag det faktum att världen fått njuta en full livstid av en av de original cool girls: Anita Ekberg. Hon dog idag, efter en tids sjukdom.

Om jag skulle beskriva Ekberg med ett ord så är det "oförblommerad". Hon gömde sig inte. Aldrig någonsin. Bad inte om ursäkt för att hon var lång, blond, kurvig och sexig. När Howard Hughes bad henne byta namn eftersom han tyckte Ekberg var för svårt att uttala, så säger legenden att hon svarade: "Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn." Och de gjorde de. Eller när Fellini bad henne toka runt lite med en kattunge - vad gjorde hon? Draperade den på sitt huvud.

 

Jag har också riktigt mycket respekt för det faktum att Ekberg fortsatte vara precis den samma då hon var sjuttio som då hon var trettio. En blond partygirl med massor av smink och låtsasbränna. Att "åldras med grace" är för tråkmånsar. Inte för en Anita.

 

Så, när man väl står där med en rosa liten tröja i hand och funderar: är den här för ung för mig? Varför inte istället fråga: "Vad skulle Anita ha gjort?" Tagit på sig tröjan, draperat en katt på huvudet och dansat i en fontän med en italienare. Why not.

Vad göra?

Det är svårt att skriva något den här veckan över huvud taget som inte har att göra med Charlie Hebdos och terrordådet i Paris. Jag har velat fram och tillbaka över om jag har något att skriva som inte redan har skrivits om detta. Det har jag inte. Istället har jag funderat över hur man ska förhålla sig till obegripligheter i världen. Ska man läsa på och låtsas som man förstår? Hata och rasa mot vissa grupper? Sticka huvudet i sanden?

Under grubblerierna tittade jag på gamla dokumentärer från 2005 - 2007, bland annat en om J.K. Rowlings, där en dokumentärfilmare följde henne under det år då hon skrev The Deathly Hallows. E sak jag fastnade för, var Rowlings förklaring om varför kampen mellan Voldemort och Harry är som den är: "Love always wins", sade hon. Det betyder inte att alla man älskar kommer att överleva eller ens att de som väl gör det får leva lyckliga i resten av sina liv. Men att i valet om att dela sin själ i kalla, okänsliga och precisa småbitar för att bli svårare och svårare att ta död på är inte bättre än att leva full av fel och brister - men hel - och fortfarande ha förmågan att älska saker.

Ett sätt att fortsätta hantera de mest obegripliga av situationer är alltså att inte sluta göra saker man älskar bara för att man är rädd eller orolig. Enkelt? Nej. Eller jo.

I alla fall tänker jag ägna helgen åt att göra saker jag verkligen älskar men aldrig tycks hinna med. Till exempel ska jag ta tag i detta:

Pojkarna fick varsin billig rullgardin från IKEA. Uppsättningsanordningarna höll i exakt två veckor, sedan flög det plastskräp överallt och kvar blev två rullar med vit bomullskanvas, 2 m x 60 cm.

För att då parafrasera ett ordspråk: "När livet ger dig citroner, lägg dem i en drink" - så har jag bestämt mig för att måla dessa tygstycken. Och hänga dem på väggen någonstans (jag har en plan).

Men vad ska jag måla? Det är rätt mycket yta, och jag vill ha någon form av mönster eller motiv där mycket av kanvasen faktiskt syns.

Jag önskar alltså råd. Väggen blir någon mörk neutral, så vilka färger som helst funkar. Något... nature meets graphics-aktigt. Skicka mig länkar, eller bilder eller nå't. Tack. Snälla.

Bara varnar, dock. Den som föreslår att jag ska måla dit något käckt ordspråk som "carpe diem" kommer omedelbart att blockeras från denna blogg.

Någon måtta får det vara på positivismen.

Lovejoy

För ett par dagar sedan läste jag ett vackert och poetiskt blogginlägg där Ergo Sum undrade om hon skulle se det stormiga havet utanför som ett järtecken inför ett stormigt åsiktsår i Sverige. Jag kommenterade lite kallt (kände jag) att havet är havet och att man nog inte ska läsa in för mycket i naturens vildare yttringar.

Men nu är det ju också så att jag är ett stort Game of Thrones-fan. Äh, stryk det. Ett fan av all möjlig fantasy. Och just nu färdas en grön komet genom rymden på ett sådant avstånd att vi faktiskt kan se den.

Nu skulle jag kunna skriva lite lagom vetenskapligt och småtrist om C/2014 Q2 och dess färd över himlavalvet. Om hur man ska ställa in sitt teleskop för att se denna och vartåt man ska rikta det. Men äh, jag struntar i det och efterlyser istället fantastiska teorier om vilka myter som kan följa med en grön komet.

Alla Thrones-fans vet ju att en röd komet betyder en enda sak: det finns drakar i världen igen.

Men vad betyder då en grön? Hitta gärna på någon fin teori, eftersom kometen är på väg rakt mot mitt stjärntecken... ska man vidskepliga sig kan man lika gärna göra det ordentligt.

Han som först upptäckte och alltså döpte kometen hade i alla fall ett lovande namn: Lovejoy.

Så håll utkik på himlen i morgon efter kärleksglädje, då!

Lustiga huset

Vi håller på en hel del med vårt hus. Ändrar och fixar och bygger om. Inte så mycket för att vi måste utan mer för att vi gillar att experimentera och inte har en 100% klar bild över hur vi ska ha det från början. Vi har aldrig någonsin tittat på en bild i en tidning eller katalog och tänkt: "precis så ska vi ha det!" Därför tar det ofta ett par remakes av ett rum innan vi är helt nöjda. Lyckas vi vid första försöket så är det vanligen något åt barnen vi gjort. Deras rum har alltid blivit precis som vi tänkt oss, och vi är på tredje varianten på 10 år där.

Nu i somras delade vi ett stort sovrum till två mindre:

Ni kanske minns?

Nu har vi bara insett att det haft oanade konsekvenser för husets utsida. Det har nämligen fått ett ansikte!

Öga, öga, clownnäsa och en mun komplett med tänder när rullgardinen är något neddragen.

Det var ju lustigt. Och något oplanerat. Men det lär få vara kvar. Och jag överväger att plantera lite klätterväxter i vår, så kan de få klättra upp på väggen och ge clownen ett hipsterskägg också.

Jag, bävern!

Just nu går det en väldigt rolig historia runt skådespelaren Eddie Redmayne, som handlar om hur han efter att ha studerat Stephen Hawkins i ett år för att spela honom på film, äntligen fick träffa sin nu store idol. Eftersom Hawkins kommunicerar genom en nerv i kinden som är kopplad till ett tangentbord så tar det lite tid för honom att föra ett samtal. Så den nervöse Redmayne började fylla ut tystnaden genom att babbla om allting. Till sist drog han till med "Ja, Mr Hawkins, du är ju född den sjunde januari och jag den sjätte, så då kan vi ju konstatera att vi båda är Vattumän!"

Efter en lång paus läste Hawkins dator upp svaret: "Jag är astronom. Inte astrolog."

Men apropå astrologi, så sprids det just nu en zodiac baserad på de amerikanska indianernas kraftdjur. De har ganska coola djur också. Varg, falk, orm, björn...

Själv var jag en bäver.

Det kändes... tja, jag vet inte? Hur skulle du själv känna sig om alla andra fick vara korpar och ugglor och du var en...bäver? I alla fall läste jag surt muttrande texten.

Beaver: Apr 20 – May 20

Take charge, adapt, overcome – this is the Beaver motto. Mostly business, the Beaver is gets the job at hand done with maximum efficiency and aplomb. Strategic, and cunning the Beaver is a force to be reckoned with in matters of business and combat.

One might also think twice about engaging the Beaver in a match of wits – as his/her mental acuity is razor sharp. The Beaver has everything going for him/her – however tendencies toward “my way or the highway” get them in trouble.

Yes, they are usually right, but the bearer of this Native American animal symbol may need to work on tact. In a nurturing environment the Beaver can be compassionate, generous, helpful, and loyal. Left to his/her own devices the Beaver can be nervous, cowardly, possessive, arrogant, and over-demanding.

...och då började jag ju gilla bävern ganska mycket. Om det stämmer in på mig? Tja, det får väl andra tala om, då!

Stressa in våren

Förmodligen är det ljuset som gör det. Eller det faktum att årstiderna inte riktigt varit normala under 2014 (heller). Det kan också bero på den långa, sammanhållna ledigheten under julen. Eller att vi redan i augusti uppmanades boka julbord och i november skulle vi boka sommarresorna. Det är svårt att avgöra.

Men folk har under nyårsveckan varit mer stressade än någonsin förr att bara städa undan och bli klar med julen! redan på juldagen såg jag den första bilden på ett knippe tulpaner på ett rent köksbord med texten: "Så var julen undanstädad för i år! Välkommen våren!"

Det vore verkligen intressant att få någon sorts instagram-statistik på hur många bilder som taggades med #tulpan eller #vår första veckan i januari... men jag gissar på många. Väldigt många.

Problemet är förstås bara det att hur mycket vi än tjuvstartar med tulpanerna så blir det inte vår snabbare för det. På samma sätt som det egentligen inte blir semester bara för att man sliter fram grillen och korkar upp rosévinet.

Själv har jag raskat på och börjat med Julen 2.0, så jag hinner med den innan jag börjar jobba den åttonde. Den första omgången amaryllis har vissnat, men fyra nya kommer att slå ut i morgon. Och jo, jag har kastat en första omgång textiler i tvätten, men eftersom jag nu är rätt gammal och har lager på lager av allting så har jag bara bytt ut dem mot en ny uppsättning. Och en ny uppsättning julprydnader. Så jag gör tvärtemot och pressar in en extra jul istället.

Jag gissar att jag kommer att hinna tröttna på att vänta på vårvärmen ändå, även om jag håller på traditionerna och låter granen vara kvar till tjugondan. Den har trots allt inte ens börjat barra, trots att jag i morse fick hala ut inte färre än två katter under julgransmattan, där de gjorde sitt bästa för att välta hela alltihopa.

Monotasking

Har ni gjort några nyårslöften i år? Jag har en rad mer eller mindre officiella som är mer som nyårsönskningar kanske. Men en sak jag verkligen ska försöka göra under året är att hitta tillbaka till förmågan att fokusera på en sak i taget.

Tyvärr representerar 2014 det år då jag till sist, efter många års excellent jonglerande (tyckte jag själv) förlorade förmågan att multitaska. Tydligen är det bara två procent av befolkningen som klarar av att fokusera på mer än en uppgift eller sak samtidigt och göra alla saker lika bra. För de övriga 98% så kommer en av uppgifterna vi utför att bli sämre, hur mycket vi än försöker. Nu vill de flesta av oss 2010-talsmänniskor gärna tro att vi är en av de 2%, men oddsen är ju att vi inte är det.

Jag började så sakteliga inse att min koncentrationsförmåga bara blev sämre och sämre. Men samtidigt så fick jag fortfarande så fruktansvärt mycket gjort att jag bara fortsatte. Att jag kanske skulle ha kunnat göra ett bättre jobb om jag haft ett större fokus kändes nedprioriterat. Jag menar, är det något vi prestationsprinsessor födda på 70- och 80-talet blivit matade med de senaste åren så är det ju att good enough är good enough! Så då fick det vara det.

Och till slut tappade jag bara förmågan att koncentrera mig. Jag kunde börja på ett projekt i ett rum, och sedan bara lämna det och fortsätta med något helt annat, utan att ens inse att jag inte var klar med det första. Förrän jag kom tillbaka till rum nummer ett och hittade en halvlagad måltid eller en öppnad färgburk eller vad som helst... och jag började också göra saker utan att ens inse att jag gjorde dem. Jag kunde tänka "Oj, jag måste verkligen leta rätt på mitt svarta hårspänne" och sedan, när jag väl fick tid att leta så hade jag någon gång, någon stans redan gjort detta. Och hårspännet satt redan på plats på huvudet. Utan att jag mindes själva letandet.

Därför ska jag (och har övat under julhelgen) ägna mig åt monotasking, eller singletasking. Jag ska göra en sak i taget och träna på att fokusera bara på den. Hittills går det ganska bra. Nu ska jag gå och fokusera på att läsa klart en bok, till exempel. Utan att teven är på, och mobilen får vara i ett annat rum.