Samla präktighetspoäng

Hur är det med er tro på karma? Funderar ni på det i bokstavlig mening ibland? Om det kanske finns ett minus- och ett pluskonto att fylla på och ta ifrån. Jag gillade ju verkligen My Name is Earl- serien där Earl kommer på att han måste gå tillbaka och göra upp med all dålig karma i sitt liv innan han råkar ut för något riktigt illa:

... men rent realistiskt så vet jag ju att dåliga saker händer bra människor och vice versa. Hela tiden.

Så njä, karma tror jag inte på i någon egentlig mening. Vilket är lite synd, just nu. För jag har haft en så oerhört lång, präktig period ett tag. Inte bara har jag tagit mina studier på Högsta Allvar, jag har jobbat ifatt en massa surdegar, arbetat MYCKET ideellt, tränat nio dagar av tio och varit rena supermorsan komplett med hembakat och färskpressade juicer och pysslande och högläsande och allt det där...

Jag skulle verkligen ha "karma"-råd med en liten urballning eller två just nu.

Det kanske till och med är dags?

Innan jag blir så präktig att jag inte kommer ihåg hur man gör för att INTE vara det.

Jag menar, härom dagen var jag verkligen godissugen, och köpte en chokladkaka för att äta till fikat. Och då äter jag en banan först, så jag inte skulle proppa i mig för mycket. Och cyklade en halvtimme extra på motionscykel.

Lamt.

Svartbyxkomplikationen

Om ni undrar var någonstans i Sverige det kan blåsa motvind åt två håll samtidigt så är svaret: där jag bor. Nu är i alla fall årets första långutomhustur på cykel avklarad. Det skulle bara bli en mil... men så blev det fler... och så var jag ju tvungen att ta mig hem på något sätt också.

Sammanfattningsvis så sitter jag nu här med ben som känns som domnade marchmallows och väntar på att kunna börja stretcha.

Så jag antar att jag tagit någon form av principbeslut med den här rundan.

Jag råkade igår ut för en svarta byxor-komplikation. Det finns väl inte många kvinnor som har ett eller flera par svarta byxor att ta på sig? De är liksom bra till allt. Jag har två par just nu som är i någon sorts krisartat stadium. Det ena paret hade någon sorts stretchtråd i sig, och efter en mängd tvättar har nu den tråden börja krypa ut på utsidan av byxorna. Det blir son någons sorts små stretchtrådsnoppor på benen. Det andra paret är ett par svarta jeans som jag dragit sönder tre hällor på (och LAGAT också, jag är väl inte uppfostrad av vargar heller) och de börjar nu vittra sönder i sömmarna.

Så då ställdes jag inför tre val: bryta mitt köpstopp och köpa nya, svarta byxor, gå i svarta träningsbyxor eller träna bort si så där en fyra kilo tills jag bekvämt får plats i något av de två par svarta byxor som bara hänger i garderoben som "formkollare" (okej, går att knäppa, läget lugnt) och skådebröd.

Jag räknar med att de gamla byxorna kanske håller i en månad till - om jag lyckas komma i de andra byxorna tills dess så får köpstoppet fortsätta gälla. Annars blir det tillfälligt avbrott där.

Sa jag, att jag ska baka en flourless chokolate cake med hasselnötsgrädde till påskmiddagen i morgon, förresten? Nej? Det blir nog en fyra mil till det, för att ta knäcken på den byxsprängaren.

Årets första väderångest

Jo, jag vet att hela Sverige väntar på en vår som aldrig verkar komma. Men jag har i alla fall, från och med idag startat trädgårdssäsongen. Svärfar med bror har hela veckan beskurit fruktträden i vår trädgård (jag tror vi ligger på tolv stycken just nu, men två av dem är för små för att beskäras, och två av dem ska bara beskäras på hösten). Så tecknen fanns ju där. Säsongen står inför dörren.

Så idag slog den till - väderångesten!

Tidigare under året har jag varit helt okej med att bara sitta kvar inne fastän solen har lyst från blå himmel. Med upphöjt lugn har jag konstaterat att det bara var bluff-vår och jobbat vidare.

Men idag kände jag mig piskad att ge mig ut, röja grenar, hacka is, kratta kottar - och rensa i växthuset. Och där - där var det redan 15 grader varmt och när jag lyfte på lite torra löv så insåg jag ju snabbt att jordgubbarna börjat säsongen utan mig. Centimeterstora, gröna blad överallt.

Så var det dags, då. Men förra året var det mer dags - då såg det ut så här under påskhelgen:

Påsktrender

Förra helgen var jag på påskmarknad där jag pratade med en försäljare om pynt-trender. Hon sade att folk i allmänhet väljer mer dämpade färger och naturmaterial när de pyntar inför jul och påsk.
Litegrann i den här stilen:

För att det ska stämma bättre ihop med de allmänt vit/beiga inredningarna.

När jag tittar mig omkring hemma så inser jag förstås att någon trendföljare är jag ju icke.

 

Så nu har jag väl bara att bestämma mig för om jag är vansinnigt före min tid eller efter min tid. Eller bara gör lite som jag vill.

Åka eller inte

Jo, jag fick den här inbjudan i mailen idag: (klicka på bilden)

Vad tror ni, är detta ett ämne jag kan ha några åsikter om?

Har hela tiden anat att jag är synsk

Ja, då var jag nyss hemkommen från hufvudstaden, då. Där haver jag presenterat...äh, jag orkar inte skriva i den stilen längre.

Jag var upp till universitetet för att diskutera det metodologiska upplägget för min masteruppsats. Det kändes bra - jag har tydligen förlorat förmågan att stressa upp mig i Stockholmstrafik och jag hade förberett mig. Jag hade till och med förberett mig så pass att jag äntligen tagit reda på PRECIS vad som skiljer en Masteruppsats från en "vanlig" magister:

Masterexamen är en svensk akademisk examen som uppnås efter fullgörande av 120 högskolepoäng (motsvarande två års heltidsstudier) på avancerad nivå. Den engelska översättningen av masterexamen är Degree of Master (Two Years).

En tvåårig masterexamen infördes i Högskoleförordningen från 1 juli 2007 som en påbyggnad på en kandidatexamen eller annan treårig examen på grundnivå, i enlighet med den europeiska Bolognaprocessen. Denna masterexamen kräver alltså totalt fem års högskolestudier, vilket motsvarar 300 högskolepoäng (ECTScredits) eller 200 poäng i det gamla svenska systemet. Detta till skillnad från den magisterexamen som kräver totalt fyra års studier, och som fortfarande kommer att finnas kvar i Sverige, dock i något modifierad tappning med krav på att man först tar ut en treårig examen.

En masterexamen ska enligt den europeiska Bolognaprocessen kunna byggas på med tre års studier till doktorsexamen. För en svensk doktorstitel krävs emellertid, vanligtvis, fyra års doktorandstudier även i fortsättningen, oavsett om man har masterexamen eller magisterexamen sedan tidigare. Masterutbildningen kan trots detta beskrivas som en magisterutbildning kompletterad med studier som tidigare inledde forskarutbildning.

Internationellt betraktas studier på masternivå som post-graduate studies, dvs som del av en forskarutbildning, medan magisterstudier i Sverige traditionellt har betraktats som del av grundutbildningen.

Så nu står det plötsligt strålande klart för mig varför jag inte tog ut mina examina tidigare och istället gör det nu - jag är givetvis synsk! För eftersom de nya reglerna gäller fr.o.m 2007 så har jag genom mitt slarv sparat in ett år och gör redan nu post-graduate work. Om jag vill så kan jag då doktorera redan efter 3 år istället för fyra om andan faller på och platserna finns...

Det är lite svårt nu att fortsätta uppmana pojkarna att vara noggranna och inte lita på turen.

Lubbe och Marika

Ibland är gammal äldst. Och återigen känner jag mig lite berättigad i mina ständiga klagomål över dem som läst "Fifty shades..."-serien och tycker den är så nyskapande. Pah. Jag har suttit och läst avhandlingar om självbiografier och snubblade över en historia jag glömt bort. Förhållandet mellan två av dåtidens mest kända, svenska författare: Marika Stiernstedt och Ludvig "Lubbe" Nordström (han med Lortsverige).

När man läser deras korrespondens så blir man helt golvad av känslodramatiken - under den idealiserade ytan (de var ju ett "perfekt" par) så stormade det något så oerhört.

Det hela inleddes med att Marika, som då var 35 och nyss hade skilt sig från en man som mer varit som en kamrat, skickar ett brev till den några år yngre Ludvig. Han satt pank och utfestad i Frankrike och fick helt plötsligt ett brev från den vackra och bästsäljade Marika, den kvinnan ALLA pratar om, och hon skriver om hans bok, om hur genialisk hon tyckte han var.

Några få brev in i korrespondensen så har fan-breven förvandlats till något som skulle få Mr. Grey att gå och gömma sig i amatörskam. Ludvig skriver: "Er fåfänga får inte ta makten över er och köra bort mig. Jag vill göra om er, som jag tidigare sagt; jag har för första gången funnit ett material som syns mig alldeles passa för mina intentioner:" Hon skriver tillbaka: "Det känns ungefär som ni fört upp mig mot en vägg, höll handen på strupen mot mig och sa, ganska lugnt och sansat, att nu får du ta och ge dig!"

Jorå. Och sedan höll det på sådär i en 25 år framåt. Marika Stiernstedt beskriver ofta i sina dagböcker hur trött hon känner sig. Det undrar jag inte på.

I övrigt, bortsett från stormande par i avhandlingar, så har söndagen härhemma varit lugn. Vi har haft årsmötet på bokcaféet och någonstans mellan nu och sömnen ska jag hitta tid att fylla in en ansökan om projektstöd. Vi ska bygga ut uteserveringen inför säsongen och anlägga en ny trädgård full med ätbara saker vi kan använda i caféet. Örter och bär. Och en fin lekplats.

Bilder kommer. Jag lovar. Men först får väl den förbaskade tjälen gå ur marken någon gång!!