Från hunk till sunk eller het till fet

Tidens tand gnager på oss alla, hörni. Det är det väl ingen som missat. Men jag slogs idag av att det kanske är tur att man aldrig har varit supersnygg-tiopoängmaterial utan mer hållit sig någonstans i mitten av skalan på en bra dag. För jag misstänker att när vissa personer som i princip varit synonyma med snygghet bestämmer sig för att släppa taget - då går det verkligen åt skogen med besked. Kirsti Alley är ett exempel... och här kommer dagens exempel. Brad Pitt. Han var med på nyheterna idag. Inte för att han gjort en utmärkt skådespelarprestation i 12 years as a slave utan för att han nu tydligen slutat använda tvål eftersom det är miljöovänligt.

Jag misstänker att han med flit bestämt sig för att inte delta i snyggracet längre och bara sunka ner sig ordentligt. Från detta:

...till detta:

 

Ja, jag kan på sätt och vis förstå honom. Förr eller senare måste det ju bli stressande att inte längre ens bli omnämnd i sexiest man alive-listorna. Och då är det väl ganska skönt att säga: Jag skiter i det! Men jag skulle ändå vilja framföra exemplet Paul Newman vid samma ålderspann:

från detta:

 till detta:

 That's how you do it, Brad...

Barnastolthet

Det är ganska tråkigt att vistas på en skola när det är höstlov. Faktiskt. Jag funderade ett ögonblick med att smita från mötena (säga att jag måste på toa eller så) och smita in på den hemliga vinden dit man inte får gå. Det är säkert där de gömmer alla de lärare de påstår slutat eller tagit tjänstledigt... eller alla elever som "tagit studieuppehåll".

Under tiden som jag satt i möten fick min man gå på utvecklingssamtal med äldste sonen. Jag var lite avundsjuk. Det är roligt att gå på sådant, än så länge och förhoppningsvis även framöver. Idag ville min son dessutom läsa upp en saga som han skrivit och illustrerat själv. Tack och lov så filmades det hela av den plikttrogne fadern. Jag kan utan att överdriva säga att jag fått in månget barnboksmanus till mitt förlag som haft sämre dramaturgisk uppbyggnad och betydligt sämre språk. Det kanske var tur att jag inte var där, jag hade förmodligen gjort bort mig och blivit alldeles tårögd över att detta äpple inte fallit särskilt långt från päronträdet.

Men som alltid så ställer jag mig frågan - har jag rätt till detta självklappande på axeln?

En sak jag hjärtligt avskyr är när föräldrar tar åt sig äran för sina egna gener. Jag vet ju vad det kommer ifrån. När jag och min syster var stora nog att börja göra saker som vi fick beröm och uppmärksamhet för, så hade min pappas föräldrakapacitet för länge, länge sedan sjunkit ner till någonstans mellan kass och asdålig. Och vår mamma var ju död sedan flera år tillbaka. Ändå fortsatte pappa skryta med våra prestationer utan att egentligen veta något om dem eller ha stöttat oss på vägen fram mot dem. Innan vår familj kapsejsade totalt hade vi några hyfsat normala år i början av 80-talet, men jag förstod aldrig varför en fem, sex bra år skulle ge obegränsad rätt att ta åt sig äran för allt i tjugo år framåt?

Jag är förstås medveten om att det inte var min pappas mening eller fel - han var sjuk och han hade ett missbruk. Men någonstans därinne måste väl ändå han känt att det var lite underligt att skryta över till exempel att min lillasyster flyttat till Australien för att studera som om han haft någon del i att hjälpa henne dit? Speciellt som han inte hade kunnat tala om för någon VAD hon studerade i Oz om de så hållit en kniv mot strupen på honom. (film och journalistik var det förresten, om någon undrar).

Men jag då? Har jag någon del i min sons prestationer?

Jo, det har jag väl. Vi anstränger oss väldigt för att vara bra föräldrar, jag hade känt mig trygg och lycklig i vårt hus som barn. Och trygg och lycklig är bra grund för kreativitet.

Men det här är det enda skryt som jag kommer att hälla ur mig om min del i det hela. Resten är bara hans.

Big, big birdies

Har ni märkt något av stormen, ni som är från västra Sverige? Här mitt i landet/östkusten så har det börja blåsa upp den del, men inte mer än att det var lite tungt att cykla hemåt från träningsrundan. Den kanske främsta ledtråden just nu för oss här i mälardalen till att det är busväder på gång, är att det slagit sig ner 50 stora, vita svanar på åkern intill huset. Och de flyttar inte på sig för något. Definitivt inte för en kvinna med kamera.

Man tänker två saker, när man står litegrann mitt i en svanflock - kanske tre:

1) Oj, de är en högljudda typer, de här...
2) Oj, de är faktiskt lika långa som jag...
3) Hmm... är det inte de här fåglarna som är kända för att de attackerar folk?

Det skulle bli en ganska maffig uppföljare till Hitchcocks "Fåglarna" om man gjorde den med svanar istället för sparvar förresten.

Allt för välgörenhet

Hur känner ni inför det här med att olika grupper gör nakenkalendrar för välgörenhet? Är det något ni skulle köpa? Kanske rent av vara med i? Den stora snackisen i genren just nu är den nya Warwick rowing-kalendern. För ett par år sedan började damlaget göra en kalender som såldes för att vinsten skulle gå till en fond för cancersjuka kvinnor. Jag gillade syftet, och jag jag gillade faktiskt också kalendern. Varför? Jo, dels för att kvinnorna i den är helt vanliga. Inga size 0-modeller, inga silikonbröst och inga konstiga porrposer med svankande ryggar och glansiga putläppar. Bara vanliga tjejer, vältränade roddare, men med normala, friska kroppar. Så här såg bilderna ut på ett ungefär:

Lägg till bildtext

Nu är herrkalendern ute för 2014. Den säljs till stöd för homosexuella, unga, idrottare för att deras läggning ska accepteras. Ännu ett mycket bra syfte.

Men hörni. Det här med att den nakna kroppen inte ska presenteras i överdrivet sexuella poser - det tycks inte gälla herrarnas kalender...

Det här är en av de mindre ekivoka bilderna. Och titta sedan på reklamvideon:

http://www.dbtv.no/?vid=2769468604001

Nu är frågan vad jag ska tycka om detta, som ivrig jämlikhetsivrare... jag får återkomma lite senare om detta. För jag kan inte riktigt vara objektiv än. Jag tror det har att göra med blotta mängden av nakna kroppar. Jag har helt enkelt lite svårt att koncentrera mig.

Vanesaker

Om en liten stund måste jag hjälpa två skolkillar att fixa till sig inför lågstadiediscot som startar höstlovet, och hela dagen idag har jag också hjälpt betydligt större skolkillar (och ett par tjejer) att sminka blåtiror, sätta dit lösskägg och sådant som man kan göra på en filmutbildning dagen före lovet. Jag har två fulla väskor stående i hallen med penslar, latex, figurvax, färger och låtsasblod - och jag överväger att låta dem stå där till någon gång i december.

Jag känner mig lite mör.

 

Under hela dagen - eftersom den ägde rum på en filmutbildning, så har vi också fotograferats och filmats. Det tar förvånansvärt liten tid innan man vänjer sig vid det. I hela sitt smått rödblommiga, rynkiga, vinterbleka och allmäntrötta skick. 

Det är ungefär som alla de fulbilder som tycks existera på mig i lokaltidningarnas arkiv och som slängs upp så snart något ska ske med bokcaféet, till exempel. Efter ett tag orkar man inte reagera.

Men idag kom jag hem till en trevlig överraskning också - en av mina författare var i SIN lokaltidning. Sådant är mycket bättre, sånt kan jag definitivt vänja mig vid :-)

 

Hur fin underrubrik som helst, också!

En ström av uppdateringar

Nu känns det plötsligt som om jag måste göra en hel massa uppdateringar och gå in och läsa en hel massa bloggar under loppet av de närmaste dagarna - det har ju som bekant varit noveller och jobb och noveller och jobb och inte mycket annat.

Here goes:

1) Jag kan eventuellt ha skaffat mig nya, intressanta ärr på hjärtat eftersom jag upplever ett antal nära-döden-upplevelser varje morgon på E18. Man blir ju pigg, det blir man... men hur nyttigt är det?

2) Vi har redan börjat tända terrassbelysningen som egentligen, egentligen är en julbelysning. Och det är en aning skämmigt.

3) Mina barn har hittat ett nytt spel som går ut på att man ska föröka en liten encellig varelse ända upp tills det blir en dinosaurie och sedan vidare till däggdjursstadiet - det heter Spore och verkar hyfsat nyttigt.

 

Jag är förstås tacksam för att de tycker det är roligare med spel där man skapar något än spel där man skjuter sönder saker.

4) Min filmklass som består av enbart män i åldern 20-30 har i någon sorts samlad trupp beslutat att odla skägg, eftersom "Alla bra regissörer har skägg". Jag är tveksam till om det kommer att vara till så stor hjälp egentligen... men vi har alla våra kryckor.

5) Jag kom precis på att The Big Bang Theory säsong 7 har börjat sändas, så jag tänker ägna kvällen åt att hänga med Sheldon, Penny och de andra.

6) I morgon ska jag göra ett reportage om Skogsfinnar. Jag vet inte riktigt vad skogsfinnar är. Än.

Fjärde och sista novellen

Just idag har jag en riktigt fin eftermiddag, trots ösregnet (eller tack vare?). Jag hämtade barnen tidigt, en av dem lägger ett solsystem-pussel bredvid mig och den andre spelar piano. Det står bröd i ugnen och vi eldar för fullt i kaminen. Katterna sover i kringelformation, som sådana djur brukar göra i oväder. Det här skulle kunna ge upphov till mängder av facebookskryt... men jag tror jag lägger ut den sista novellen istället. Del fyra av fyra, som heter:

20 sekunder

Att tyda folks kroppsspråk var egentligen inte så svårt, konstaterade Maria Hagfors för minst trettionde gången den dagen. Inte när man var van. Det var inte heller svårt att göra en vettig läsning på den tid det tog för resenärerna att gå från bagagebanden fram till tullkorridoren. Det tog kanske tjugo sekunder, och det var gott om tid att identifiera de ansiktsuttryck de letade efter: skuld, skam, aggression. Det svåra var förstås att avgöra om någons skuldmedvetna uttryck berodde på att en person försökte smuggla in olagliga dietpiller i landet eller om det berodde på att personen varit otrogen på resan. Det var det som var det kniviga.

Just för dagen betraktade Maria en tillsynes ändlös rad av resande från Östeuropa. Det märktes tydligt att det blivit en trend att möte våren i Talinn eller Prag. Även om de stora flertalet som blev stoppade i tullen just här inte hade med sig något annat än en flaska plommonbrännvin över ransonen, så var det inte heller ovanligt att man hittade mycket tyngre saker i resväskorna. Kokain, var vanligt. Olika sorters steroider. Hennes blick svepte först över monitorerna framför henne och sedan ut över terminalen. En man i blå tröja, mycket irriterad. En varningssignal. Men bakom honom kom två pojkar i nedre tonåren som inte kunde låta bli att sparka på varandras rullande väskor. En pappa på gränsen till ett utbrott. Inget annat.

Plötsligt fångade en ung kvinna med långt, lockigt hår hennes uppmärksamhet, lika tydligt som om en alarmsignal gått av i hennes huvud. Kvinnan stod, liksom tvekande alldeles där korridoren började. Skuld och oro stod skrivna över hennes ansikte. Först verkade det som om hon väntade på någon, men efter några sekunder vände hon sig om, rätade på axlarna och började gå med långa steg mot utgången. Maria lyfte radion.
- Kvinna i tjugoårsåldern, långt rött hår, sade hon kort och såg på skärmen hur två kollegor steg fram och vinkade fram kvinnan till disken.
Maria undrade vad de skulle hitta, men var egentligen mer intresserad av att klockan redan passerat tre. Hennes rast hade börjat och sanningen att säga så var hon i extremt stort behov av en toalett. Kunde inte resten av passagerarna skynda på?

En av de sista personerna som passerade var en äldre kvinna. Något hos henne fick Maria att stanna till och rynka pannan. Det var... något. Något allvarligt fel. Hon stirrade på skärmen, medan kvinnan tog ett par steg till, grimaserade och sedan stödde sig tungt mot bagagevagnen. Aha. Smärta. En smärta som hon förmodligen var van att dölja och bortse från, men som gav sig tillkänna efter flygresan. Maria ruskade på huvudet och suckade vid tanken på att hon inom bara några år skulle vara där själv. Sedan gick hon raka vägen till närmaste toalett.

En stund därefter såg hon dem igen. Utanför flygplatsen. Den unga kvinnan med det långa, röda håret, som tydligen klarat undersökningen utan att tullarna hittat något att anmärka på. Och den äldre kvinnan. Tillsammans. Maria kände den lätta, pirrande känslan längs ryggraden hon alltid fick då hon hade rätt i sina aningar. Något var fel. Nu var de två kvinnorna utanför hennes domäner, men hon kunde i alla fall inte låta bli att dra sig närmare för att ta reda på mer. Den yngre kvinnan tog fram sin mobil och rörde vid skärmen.
- Jimmy? Det är Fia, hörde Maria henne säga när någon svarade i andra änden. Ja, vi är utanför. Mormor hade paketet. Ja. Kommer du?
Hon lade på utan ett ord till. Den äldre kvinnan bara nickade lite, men kommenterade inget.

Maria stod kvar, bakom en av pelarna vid ingången och väntade hon också. Efter ett par minuter stannade en bil i upphämtningszonen, och en enormt stor man med kortsnaggat huvud klev ur. Han gav båda kvinnorna en stressad kram, hivade in väskorna i bagageutrymmet och var tillbaka bakom ratten innan kvinnorna ens hunnit in i bilen. De körde iväg, men inte särskilt fort. Maria stod kvar, skakade på huvudet och tog fram sin egen mobil. Hon behöver ett snabbt foto på nummerplåten, och sedan fick hon gå tillbaka in och ringa polisen. Så snart hon knäppt bilden visste hon att det hela var dött. Fotot visade bara en nummerplåt så skitig att det inte gick att urskilja mer en första bokstaven. Vad än den underliga trion gjort, så hade de klarat sig den här gången.