Skriva annat och sakna färg

Om nu någon händelsevis har saknat ett eller annat inlägg från mig så är förklaringen ganska enkel- jag har fyllt upp min skrivkvot på annat håll och ägnat mig åt en av de mest fantastiska känslor man kan ha: att få ramla in i en berättelse och umgås med personer som man inte så mycket skapar utan som mer existerar parallellt med en själv. Jag vågar inte ens utlova bot och bättring med bloggfrekvensen. Det här måste få ta den tid det tar.

Men jag måste bara skriva helt kort om hur mycket jag saknar färg just nu. Världen är så vit och ljus att det är som att få konstant ljusterapi. Det är nyttigt, javisst, och förmodligen precis vad varenda svensk behöver. Det rum jag vistas mest i, matsalen, har dessutom vita väggar, ett fönster som med flit saknat gardiner och en gigantisk spegel som tar upp ljuset. Varje helgmorgon är det som att vandra in i någon utopisk science fiction-film. Rummet är som en kub av vitt ljus.

Jag kom på mig själv i morse med att stå och tittar upp genom badrumsfönstret på den klarblå himlen, bara för att en stund få fästa blicken på en riktigt tydlig färg. Och längta efter vårblommor och grönt gräs. Men det dröjer en stund än. Och tills dess fixar jag färgklickar på följande sätt:

Nu överger jag er ett tag igen för annan text. Tack för uppmärksamheten.

FOMO-helg

Jag vet inte om det beror på det faktum att solen kommit tillbaka, att snön äntligen fallit i tillräckligt stor mängd för att ligga kvar i mer än 15 minuter, eller att folk fått lön efter den påstått allra fattigaste månaden på året. Kanske spelar alla tre faktorerna in? Men under just den här helgen så har min facebooklogg slagit någon sorts rekord i antalet inlägg av typen "folk som gör kul/intressanta saker". Det är bara tur att jag inte har Instagram, för då skulle jag förmodligen drabbas av allvarlig FOMO.

Ni vet, FOMO? Fear Of Missing Out? Det syndrom som många drabbats av sedan vi började jämföras oss inte bara med alla dem vi träffade under en och samma dag, utan också alla dem vi umgås med digitalt. Alls fyrahundra "vänner", ni vet.

Den här helgen har folk varit på massor med skidturer, middagar, bröllop, roadtrips, MMA-matcher - och det har fotograferats i obscena mängder.

Jag har inte så fantastiskt många FB-vänner. I själva verket känner jag rätt många av dem utanför nätet också. Så det gör det lättare för mig att sålla agnarna från vetet. Jag har rätt bra koll på vilka som lägger ut bilder och statusuppdateringar för att försöka spackla en perfekt fasad över ett ganska taskigt mående. Men visst kan jag också känna att wow, jag kanske borde ha gjort lite intressantare grejer den här helgen... jag missar saker!

Fast grejen är... jag vill ju inte! Jag vill inte släpa ut min man i skidspåret för att åka två mil direkt på morgonen, och jag vill inte åka på smyckesparty med tjejer jag aldrig träffar annars och känna mig tvingad att köpa ännu ett smycke jag inte kommer att använda och jag vill inte gå på restaurang och äta finmat, för då måste man vanligen klä sig i något lite snajdigare än jeans och raggsockor.

Jag vill sitta och binge-titta på när andra anstränger sig i American Ninja Warrior och dricka kaffe och äta havreflarn. Sånt blir knappt en halv statusuppdatering och ingen bild att visa alls. Men fasen vad skönt det är att bara välja att inte ta del i något alls. Bara för att man kan.

När allt hopp är förlorat

Sällan har en VAB varit så vältajmad! Just nu har jag två sjuka pojkar som hostar och nyser och är dåliga i magen och har nässelutslag - så visst är det sjukstuga ordentligt, och visst är de sura och griniga. Men å andra sidan så slapp jag kliva upp idag och åka sju mil till i bil i snöoväder efter att ha kört 40 mil i snöoväder under de sista två dagarna. Jag har varit på utbildning, nämligen.

Kursen jag gick handlade om hur man ska bemöta ungdomar med psykisk ohälsa, med specialfokus på krissamtal och suicidprevention. Det var en mycket bra kurs. Ofta lämnar man fortbildningar med jobbet med känslan av att man egentligen inte fått några nya insikter, men under de här dagarna har det inte bara varit små bjällror av insikt som plingat - utan snarare stora domkyrkoklockor av förståelse.

Det som jag verkligen gått och funderat över idag medan jag hällt upp juice och delat ut hostmedicin och medlat i gräl (och frostat av frysen) är nog insikten att jag har ett jobb där det är nödvändigt att så gott som i alla fall varannan vecka hålla någon form av krissamtal. Det slog mig extra hårt när vi satt i en grupp där frågan ställdes hur många som under höstterminen pratat med en elev eller student som varit suicidal. Alla räckte upp handen. Även jag. Och i den gruppen var alla lärare, inga kuratorer eller andra representanter för skolhälsovård. Det kanske inte är så konstigt i och för sig. Det är få undervisningscentra numera som har råd med en kurator på heltid, och de flesta människor har inte förmågan att planera in sina livskriser mellan 9 och 16 på måndagar, till exempel.

En av råden för att hantera de hjälpsökande skrämde mig på riktigt: "När allt hopp är förlorat, måste du vara den som kan erbjuda hopp." Det kändes som ett enormt ansvar att bära med sig. Jag försöker hålla fast vid det faktum att jag varit ganska bra på det hittills och att det kan funka i fortsättningen också.

Vad jag kommit fram till under allt funderande? Tja, att jag definitivt inte har tillräckligt bra betalt för att samtidigt vara lärare och kurator. Att jag definitivt måste skaffa mig bättre verktyg för att klara av allt det som läggs i knäet på mig med regelbunden basis - att ta hand om ångest kräver energi och det är väldigt lätt att den smittar av sig. Att jag får räkna med att problemet med ungdomars ohälsa kommer att öka och inte minska, och att jag måste bestämma mig för var mina egna gränser går när det gäller att ta hand om de här människorna.

Och ute snöar det igen.

Inga mammor på isen?

Söndagsmorgonen tillbringades på is. I en ishall. Våra pojkar har fått nya skridskor som behövde åkas in, och de plus en kompis kasade omkring med händerna i ett fast grepp om sargen tills de kom ihåg hur man gjorde och började åka på riktigt. Min man och jag lyckades hitta ett par vuxenskridskor ibland all den sportutrustning som flyter omkring på gården och eftersom de var lite för stora för mig och alldeles för små för honom så var det jag som drog på mig ett par extra sockor och åkte med barnen. Han servade med saft och knöt om skridskor och filmade framstegen.

Vi var i klar minoritet. Jag var den enda mamman på isen, som istället var full av pappor som stannade med sladd och åkte baklänges för att visa att de minsann också kunnat bli Henrik Lundqvist och få Head and Shoulders-kontrakt en gång i tiden.

Det är underligt hur svårt det är att rå på könsroller när det gäller barnaktiviteter. Och det är synd, för jag tror att sådant flyttar sig från generation till generation. Att lära barn åka skridskor var tydligen nästan uteslutande en pappa-aktivitet. På samma sätt som det är ytterst, ytterst sällan man ser en pappa vara med på babysång på öppna förskolan.



Hittills har vi klarat oss rätt bra i vår familj och mest bara delat på aktiviteterna mer efter vem som är piggast eller har tid när aktiviteten ska äga rum. Ibland är det specialintressen eller talanger som får råda. Jag kör klätteraktiviteter på höjden, min man vattenaktiviteter på djupet. Till exempel. Men vi borde kanske bli ännu bättre? Alla kanske borde bli det? Åtminstone någon gång?

Vore det inte bra med fler pappor i ridhuset och på baletten och fler mammor i ishallen och på brottningen? Vissa saker har vi ju redan löst. Babysim och innebandy till exempel - helt könsneutrala aktiviteter, tydligen.

I alla fall hade vi kul och barnen är nu knäpptysta på grund av trötta skridskoben. En lugn eftermiddag, alltså. Med tid att blogga och fundera.

Bara gå

Jag tror att alla har längtat efter det någon gång. Att bara vandra iväg från allting och vara alldeles själva, utan ansvar, utan att behöva prata med någon. Men så gör vi det inte i alla fall inte, för vi vet med oss någonstans att vi inte skulle klara ett dygn ensamma. Eller skulle vi?

Inför Oscarsgalan har jag tittat på filmen Wild, där Reese Witherspoon spelar Cheryl - en kvinna som har krånglat till sitt liv så illa på så många plan att hon till sist bara... går. Rakt ut i ingenstans. Hon ska följa Pacific Crest Trail, en vandringssträcka på 1000 miles. Det är dessutom en extremt öde sträcka, där det kan gå dagar och veckor innan man träffar en annan människa.

Jag måste säga att jag verkligen, verkligen gillar filmen! Och det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag trodde det skulle bli någon sorts tramsig historia - mycket beroende på att filmen beskrivs som: "efter sin mammas död bestämmer sig Cheryl för att vandra PCT för att hitta sig själv" ungefär. Och den beskrivningen gör inte komplexiteten både hos originalkaraktären och hos filmen rättvisa.

Det är förstås inte en enskild händelse som utlöser en stor livskris, det är en hel väv av erfarenheter och dåliga beslut och bra beslut och fina händelser och usla människor eller toppenvänner och ibland bara sammanträffande eller öde eller otur eller tur. Man vet liksom inte var gränsen går eller när bristningsgränsen närmar sig. Man fattar bara när man rätt som det är har passerat den och plötsligt står där (metaforiskt) med en alldeles för stor ryggsäck på ryggen.

Åh, jag måste väl tillägga att det där med ryggsäcken var en lite väl övertydlig trope i filmen - till en början orkar Cheryl inte ens lyfta den från golvet, utan måste rulla den gigantiska packningen över sig som en sköldpadda för att sedan kravla upp från marken. Allt eftersom rensar hon ur och blir starkare och till sist baxar hon ryggsäcken (och det förflutna) upp över bergskedjor. Men eftersom detta faktiskt hände den verkliga kvinna filmen bygger på, så - jag köper det.

I alla fall kan jag med värme rekommendera filmen! Jag gillade den och ja, jag skulle mycket väl kunna göra som Cheryl någon gång. Bara gå och tänka. Och tänka och gå. Men än så länge så nöjer jag mig med en timme eller två i taget.

Battle of the Brits

Lite glad blev jag allt när jag läste Oscarsnomineringarna idag. Visst, jag vet att det är en superpolitisk gala, att det inte på något sätt är helt och hållet baserat på filmiska prestationer utan även på vem som gillas mest för tillfället av diverse moguler... men jag tänker ändå se fram emot ett väldigt jämnt race mellan två favoriter som är nominerade i kategorin "Bästa manliga huvudroll". Redmayne vs. Cumberbatch - ding, ding, ding - matchen kan börja. Och det blir en jämn sådan.

Frågan är inte så mycket vilken skådespelarprestation som var bäst - de är båda ytterst, ytterst kompetenta. Utan kanske vilken porträtterad, nördig hjälte som kommer att hyllas. Blir det Cumberbatch's matte/kodbrytargeni som istället för att hyllas som den krigshjälte han var förföljdes för sin sexualitet? Eller blir det Redmaynes astronimigeni vars briljanta hjärna fångats i en söndervittrande kropp, och som för kampen med en älskad fru vid sin sida?

Hmm... jag vågar inte sia...

Jag håller en liten tumme för Rosamund Pike för hennes superbitch i Gone Girl och jag bara antar att Boyhood kommer att vinna bästa film,

Men den kompletta listan kommer jag tillbaka till senare.

Snötilt

Idag har jag i tre timmar och en kvart (istället för vanliga 1h och 50 min) suttit så här:

i bilen och stirrat på det här:

"Men det blir ju så ljust och fint när det kommer lite snö!"

I övrigt har jag fått en ny klass med filmarbetare. De har potential. Och det avslutar kvällens skrivande.