Jag undrar om bristen på färg ute påverkar barnen lite. I morse ställde sig sexåringen mitt i vardagsrummet och sa "Det är för lite FÄRG i det här rummet. Det är mest vitt på väggarna."
Väggarna är onekligen vitmålade, eftersom jag tycker det är så mycket trä, och en massa bokryggar och elektronik som bidrar med färg att det skulle se konstigt ut med låt säga klarrött på väggarna. Men yngste sonen tyckte annorlunda. Och han är egentligen den som har bäst koll på färg och form i familjen, liten eller ej. Han har alltid kunnat rita och pärla och pyssla ihop färger så det blir snygga former och mönster.
Kanske han skulle bli hemmets inredare extraordinaire?
Kanske vore det jättekul att bo i ett sådan hus?
Vi tittade lite gemensamt på hus som han tyckte var "extra fina". De såg alla ut ungefär så här:
Med sexåriga inredare så vore det nog svårt att känna sig deprimerad över sin omgivning, det är ett som är säkert.
Åh, härligt, friskt och glatt. Låt absolut sonen sköta inredningen. Vi vuxna skapar känslomässigt sterila miljöer...trååååkigt :)
SvaraRaderaHahaha, så där skulle jag jättegärna bo! Men, vänta, det GÖR jag ju (fast bara nästan)...
SvaraRaderaPåminner lite om mitt fritids på 80-talet. :)
SvaraRaderaJag hade en chockrosa sjal och orangefärgade plast-öron-clips som matchade. :) Hade hål i öronen, men ville ändå ha clipsen. *s*
Underbart!!! Vikken kille! Där tror jag verkligen att det hade varit svårt att bli alltför deprimerad. *ler* Jag är för färger. Men bor ändå lite neutralt.. Hmmm, kanske borde ta tag i det?!
SvaraRaderaKramar