Det finns alltid risker

Vi blir alla en aning avtrubbade av våra yrken, så är det förstås. Man vänjer sig. Desensiteras. Begravningsentreprenörer har inga problem att se en död människa ena timmen och gå och äta lunch nästa timme. Det är jobb. Själv kan jag helt enkelt inte bli skrämd eller äcklad av något jag ser på film längre. Och läkare är riktigt bra på att berätta historier om alla de fysiska märkligheter de har sett.

Det fick jag återigen uppleva igår när jag släpade mig till familjeläkarjouren för att få antihistamin innan jag helt enkelt kliade huden av mig. För ni minns den där antibiotikakuren som gjort mig så trött att jag inte ens orkat blogga? Ja, den har gett mig i princip alla biverkningar som går att få med undantag för svart tunga och andnöd.

Till exempel ser jag ut så här på stora delar av kroppen:

Rödflammig. Jag tappar också hår och har klåda, ont i magen, vit på tungan och är extremt trött. Kuren är nu avslutad och jag väntar nu ivrigt på att alla biverkningar ska gå över och kroppen rensa sig själv. Om det nu inte kommer fler. För läkaren jag träffade igår hade minsann ingen brist på historier om saker som gått fel i vården. När jag gick därifrån med mitt lilla recept så kände jag mig rätt lycklig och tursam över att ha överlevt.

På något sätt så har vi inte kommit långt från medeltidens "ont ska med ont fördrivas". Jag fick alltså en så stark medicin för ett kattbett att jag blev sjukare än jag varit på... säkert femton år. Och det enda jag lärt mig av det är att jag nästa gång tänker vänta åtminstone tills jag ser att bettet inte blir bättre innan jag uppsöker vård. Nu är målet att undvika kortison. För med tanke på hur lättpåverkad jag är av kemikalier så lär inte det bli någon positiv upplevelse det heller.

Bloggbättring utlovas. 

Så snart jag slutat klia.