Tillfällig sinnesförvirring

Ja, jag vet inte vad jag tänkte.

Om jag tänkte.

När jag mitt i egen företagandet - mammandet - föreningsstyrandet - jordbrukandet anmälde mig till en masterkurs i litteraturvetenskap.

Jag kanske tyckte att en 30 poängs uppsats är något man kan få till den där halvtimmen efter att barnen somnat och de bra programmen börjar på TV?

Men faktum är att jag kom in. Det var i och för sig ingen jätteöverraskning. Jag hade 999 urvalspoäng av 999 möjliga. Man får nämligen det till sist, när man varit framme och vänt i doktoranddörren två gånger. (1996 och 2002)

Förmodligen har jag en annalkande 40-årskris.

Nu gäller det bara att borsta spindelväven ur de mer högpresterande hörnen av hjärnan och sätta igång.

Men visst vore det lite ironiskt, om jag, då jag för första gången i mitt akademiska liv tycker att jag har något vettigt att säga, inte längre kan?

I så fall hoppas jag det finns ett sådant här ställe att tillgå än i dag:

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle behöva ett sådant hem redan idag.