Stolt på rätt sätt?

Den här våren har jag varit lycklig nog att få vara på två utvecklingssamtal där lärarna öst beröm över mina söner till den grad att det nästan blev lite genant. Jag hoppas förstås att jag kan komma ihåg den här våren när jag får hämta samma grabbar efter deras första fylla - men nu ska vi inte grumla ögonblicket. Jag är väldigt stolt över dem. Inte bara för att de gör bra ifrån sig med skolarbetet utan också för att de är så bra vänner till andra barn.

Redan från att barnen föddes har jag varit rätt medveten om att mina prestationer är skilda från barnens prestationer. Man kan inte ta åt sig cred för sina gener. Det är något jag alltid avskytt och något som (de som jag anser vara) dåliga föräldrar alltid gör. Ni vet, de som alltid dyker upp i samma stund som barnet vunnit något pris eller blivit känt eller tjänat en hel massa pengar eller fött sju stycken otroligt fina egna barn - och tar åt sig äran för allt trots att de inte på något sätt varit positiva uppfostrare. Ofta tvärtom. Usch.

En sådan förälder vill jag inte på villkors vis bli.

Men får jag vara lite stolt över mig själv ändå? Ett tag till?

Det här med ett bra föräldraskap är något som jag och min man lagt ner mycket, mycket tankemöda och tid på. (Något jag kan trösta mig med när jag som 70-åring äter kattmat pga taskig pension.) Vi har tragglat och  fixat och uppmuntrat och haft tålamod och kramat och läst och byggt och pysslat och sagt att det är okej att gråta och väckt mitt i natten för att titta på stjärnor och gjort experiment med alla oljor och vinägrer som finns i köket och byggt kojor och tagit hand om djur och gått på museum och badhus och cirkus och spelat instrument och suttit på innebandyträningar och herregud...

En liten klapp på axeln på mig själv kanske? En liten stund till?

Från och med nästa år ska jag sluta. Jag lovar. För mina barn "kan själva".

Nestingterapi

Livet går ungefär på rätt köl igen, alla är hyfsat friska, huset har inte brunnit ner och katterna har inte blivit överkörda. Det har heller inte skett några större missöden med inredning eller inventarier och jag har till och med jobbat ikapp en del. Skörden blir inte bra i år efter skitsommaren, men vad gör man åt vädret...

Vi har ägnat åt oss lite nestingterapi, för att till sist och slutligen få grepp om tillvaron. Det kändes fullt berättigat, eftersom det numer är vetenskapligt bevisat att kvinnor blir hyperbra på att ta hand om värnlösa under stor stress (men inte på att ta hand om sig själva). Vi ser om vårt bo så det blir så tryggt och välutrustat och säkert för avkomman som möjligt. Det är inget att göra åt saken, det är bara att slappna av och låta hormonerna och reptilhjärnan göra sin grej.

Alltså har jag städat och rensat en massa garderober, storhandlat mycket präktigt och med planerade måltider en vecka framåt och toppade detta med en familjeexkursion på eftermiddagen. Först shoppade vi allt som kan behövas för en hel skoltermin i klädväg, sedan tog vi tillfället i akt och handlade till presentlådan/tidiga julklappar på en närbelägen leksaksaffär. Jag plockade till och med åt mig dubbla uppsättningar leksakskataloger så barnen kan kryssa för och lämna när äldre släktingar frågar efter presentförslag, istället för att jag ska bokstavera i telefon:
"Nej, de heter alltså både Bakugan och Gundalian invaders. G-U-N-D-A-L-I-A-N. Ja. Nej, de är inte gjorda av lego..."

Sedan stod jag alldeles för länge och log mot det här på legohyllan:

Det är Weathertop, om någon undrar. Eller Sindarin Amon Sûl, då...

Och sedan påstod min man att han höll på att svimma för att luften på denna leksaksaffär (en ENORM en, som påstår att de ÄR leksaker. Hint, hint) var för dålig och syrenivån eventuellt med flit sänkt så att alla föräldrar ska ta beslut med sänkt omdöme.

Så då var det bara att åka hem. Till nästet. Som känns ganska ombonat ikväll.