Förväntningarnas helg

...stundar. I alla fall om man ska tro andelen reklam som störtar över en, antal facebookuppdateringar som handlar om klänningar, nyårsmakeovers och menyer. Det tycks vara många i år som känner sig i behov av en rejäl uppfräschning. Som har julmyst istället för att ha jultindrat och nu helt plötsligt ska ställa om till någon sorts nyårsglamour. En glittrig sådan, dessutom. Allt mode föreslår paljetter och rhinestones och metaller. Eftersom detta är tre element som (i likhet med mönstrade byxor) jag säger "aldrig i livet!" till så kan jag lika gärna hoppa över nyårsshoppingen, då.

Vad gäller makeovers, så har stora skov av den varan en tendens att sluta så här:

Men visst, en mani/pedi och en allmänt återfuktande ansiktsmask skulle inte vara helt fel...

Så, om jag nu inte ska shoppa glitterklänningar och makeov-ra (?), kanske jag ska lägga ner tid på nyårsmenyn? Mm, nu har pojkarna fått välja den, som traditionen bjuder - och det ska bli kyckling. Så där va're klart. Och det blir ingen alkohol på nyårsafton, så jag plockar väl ner en flaska alkofri Chapel Hill i kundvagnen som bubbel. Inget att ta tag i där heller.

Så jag får helt enkelt ansluta mig till Mr Dean Martin, som varje år citeras "Nyårsafton är den enda kväll på året jag inte dricker - den kvällen lämnar jag åt amatörerna!" Om man nu ska se en man med klara alkoholproblem som en förebild, förstås. Fast de var bra coola, The Rat Pack... och champagne och kaviar på en vanlig torsdag är allt lite roligare än alla överhypade nyårsaftnar tillsammans, där håller jag med.

Så var det dags igen

Nu är ni mina cyberrymds-bloggdala-vittnen. Det är dags för ett köpstopp. Ett högst personligt ett den här gången. Inga nya kläder förrän i oktober. Alls. Inte så mycket som en strumpa. För nu har jag förnyat min garderob alldeles för mycket (även om det var ganska nödvändigt). Jag scrollade igenom en sådan där modeblogg jag så gott som aldrig läser annars och konstaterade att av vårens och sommarens alla "must haves" så har jag två. Jag har täckt in den marina trenden, den transparenta trenden, den blommiga trenden, den boho-chica trenden och maxiklänningstrenden. Jag har sandaler med kilklack i kork och jag har rosa solglasögon. Jag är klar för i år (jag skiter i metallictrenden och mönstrade byxor-trenden för det är fult).

Så. Lovat och klart.

Härmed lovar och svär jag

... absolut inte, på några villkors vis köpa mönstrade byxor eller leggings i vår eller sommar. Jag har idag sett flera stycken som haft sådana här på sig, och nä - det blir inte bra. På någon.

NEJ!

NEJ!!


Det här kommer förmodligen inte att ändra någons åsikt om byxorna ifråga, men vänta bara ett år eller två... dessa kommer att gå till historien tillsammans med skipants, rosa Tarkano-overaller, baggypants och tanktop från world gym, turbolugg och 90-talets man-page som saker man inte borde ha gjort mot sig själv.

Go'eftermiddag

Garderobsfilm

Inte en Narnia-film alltså. Eller en film om en garderob. Eller ens en film man ser i garderoben, lite hemligt. Utan helt enkelt en film som haft inflytande på ens garderob. Har ni en sådan? Jag tror, att de flesta kanske lite omedvetet har en. Vanligen en som man sett i ens mest formativa år. Det skulle kunna vara en artist av annat slag också, förstås. Men just nu gällde frågan - film.

Jag har under gårdagskvällen och i morse tittat på 90-tals film. Det var ett årtionde då jag gick ofta, ofta på bio och nästan alla filmer från den eran är förknippade med folk som jag såg filmerna med. Så när jag hittade filmen Sliver från 1994 så var mina första tankar: "Bra story, dåligt skådespeleri och jag såg den med en rödhårig kille med vikingaskägg som hette Peter." Det var mina minnen av den rullen innan jag började titta.

Efter ungefär 40 minuter började jag inse att filmen kanske påverkat mig mer än så. Den är, eller har varit, min garderobsfilm! Jag har ägt varianter av nästan varenda outfit som huvudrollsinnehavaren har i filmen. Vill ni se hur samtliga såg ut, så titta här:

 

Jag vet inte vad det berodde på. Så bra är inte filmen. Ira Levins bok är bra, men herregud... Baldwins agerande i denna film är så...ickebra att man lider lite varje gång han har en scen. Stone är inte supertrovärdig som frånskild och sexuellt hämmad redaktör i början av filmen heller. Men jag minns att jag gärna hade velat ha hennes lägenhet i filmen. Kanske tänkte jag att jag fick nöja mig med kläderna? I alla fall tror jag inte det gått över helt, eftersom jag för bara någon månad sedan köpte en marinblå klänning som är misstänkt lik den från filmen:

Och jag har ju sedan länge insett att min stilbas också är en blandning av Agent Scully

(Den här frisyren hade jag halva 90-talet och har haft igen flera gånger sedan dess)

..och Vänner-Rachel. Outfiten på bilden har jag haft en identiskt, fast jag tror min tröja var ljusare brun.

Eftersom 90-talet var så grått, brunt och marinblått, så gick jag därför en extravända på stan idag och samlade på mig en hög tröjor i färger som inte alls har med 90-talet att göra:

Jag var jättestolt över mitt medvetna stilbyte. Ända tills jag insåg att jag inte utvecklats alls. Jag har bara bytt till en garderobsserie. Nu för tiden så har jag samma garderob som Courtney Cox. I Cougar town (som ju är det nya vänner...)

Men vad fan... det följer ju ett stort vinglas med den stilen i alla fall.

Style by mistake

Eftersom det är lönehelg och dystert väder ute så var det inte så underligt att vårt lokala men inte särskilt stora köpcentrum var proppfullt med folk. Folk i alla sorters stilar och alla sorters storlekar och alla sorters kläder.

Man hinner fundera rätt mycket över mode och stil när man står i kö. Min egen stil, till exempel. Jag vet fortfarande inte om jag har någon, men jag anpassar mig numera ganska lätt efter situationen i alla fall. Det var länge sedan jag hade den där känslan av att vara helt fel klädd. Ni vet, den där fritt fall-känslan man kunde få i magen när man var tjugo och gick på fest i glittrig kortklänning och högklackat och alla andra tjejer var klädda i hippietunikor och sandaler... Den biten är tack och lov passerad. Har jag någon egen stil så lutar den kanske åt preppy casual. Nog om mig. Där är jag inte intressant alls.

Men i övrigt led Köping ingen brist på individuell stil idag. Nej, då. På bara fem minuter fick jag trendspana den senaste nya hårfärgen för vuxna män. Nämligen denna:

Gräsgrönt. I det här fallet satt håret på en man i 25-30-årsåldern med brunt, yvigt hipsterskägg och örhängen a la rocker. Och så då, grönt hår som såg ut som en gräsmatta. Om jag vore hans sambo (han hade en, hon stod strax bredvid med barnen) skulle jag aldrig kunna motstå frestelsen att ständigt sätta fast saker i detta hår när mannen sov. Som små svampar, en blomma eller två, en minimal rosa flamingo eller varför inte en liten, liten gräsklippare från något Barbie-hus?

Sedan såg jag dagens stilmästare. Jag är inte säker på att det var helt avsiktligt, men så där obegripligt hip kan inte 90-talisterna bli med flit. Denne rundlagde man i 40-årsåldern hade
1) 90-talspage som var hemmablekt till
2) orangegult hår.
3) en fleecetröja med en solnedgång och två gigantiska gråa björnhuvuden på.

Tänk om man hade en sådan? Då vore man inte lättförglömlig i alla fall.

Handgun fannypacks för alla!

Jag har just ägnat en fikapaus åt att surfa nätet efter en väska. Det är ganska otroligt med tanke på den enorma mängd skor jag har - men jag har just nu inte en enda allroundväska att släpa med mig till vad som helst. Jag har ingen aning om när jag slutade vara bra på väskor?

Förmodligen någonstans i barnvagnsförskingringen. Det var ju det bästa med att släpa runt på en vagn (och senare sulky). Att ha någonstans av stuva allt från extraskor till vattenflaskor, picknickfiltar och matkassar. Men det är nu ett par år sedan barnen blev för stora för vagnar och jag har inte acklimatiserat mig. Jag har förstås en kameraväska att släpa runt på vissa jobb och en messenger bag stor nog för en pärm till andra jobb. Ett par laptop-väskor. Ungefär 300 träningsväskor och ryggor.

Men ingen bra vardagsväska.

Jag har också lite svårt att bli "till mig" över ikoniska väskor som till exempel en Birkin.

Jag kan bara inte hjälpa det. Jag tycker inte de är så speciella. Och att köa i ett år och betala ett års hyra för att få dem?

Nej.

Jag menar, visst skulle jag kunna kånka runt på i alla fall den orange om jag fick den...

Men nej.




Under mitt surfande fick jag till min fasa se att det fortfarande säljs en hel del sådana här:

En herrhandväska, populär hos en stor andel män under 1970-talet. Bland annat min egen far.

Om jag vore singel och på blind dejt med en man som bar en sådan, vore jag svårt frestad att sms:a en kompis under bordet och be henne ringa med en påhittad kris... det känns som en dealbreaker.

I rättvisans namn kanske jag ska erkänna att min egen man hade en sådan väska att bära runt växelkassan i (han körde då taxi) när vi träffades. Han hade också en snötvättad jeansjacka med motorcykelmärken på. Jag måste verkligen sett en del utvecklingspotential där.

En annan storsäljare på den amerikanska marknaden var denna:

Japp, det är alltså en magväska med specialfack så man kan få med sig sitt handeldvapen på ett smidigt sätt och sedan kunna dra det snabbt som en annan cowboy.

Här var det meningen att jag skulle lägga in en rad spydiga anmärkningar om det stora landet i väst och deras syn på

a) mode

och

b) vapenkultur

Men jag skiter i det och låter bilden tala för sig själv.

Till sist kan jag meddela att jag nog hittade en väska jag gillade nog för att kanske köpa den.

 Den kommer från Spikes & Sparrow och kostade 1 800 på nätet. Såååå jag kanske måste fundera en stund till. Jag hade tänkt mig något i 500:- klassen som mest.

Får bli en ekonomisk handgun fannypack, då. Den kostade bara 17 dollar (handgun not included).

Retuscherat och animerat

För några månader sedan skrev jag om H&M:s underklädeskampanj, där de använde samma dataanimerade kropp på alla modeller och bytte bara ut huvudet och hudfärgen. Jag tyckte då att det var lite småäckligt och lurendrejeri. Nu sitter jag och funderar på om det kanske inte är lika bra att bara byta ut alla modeller till animerade istället. 


Istället för att presentera en ung och mottaglig publik med exempel som är helt omöjliga att uppnå eftersom bilderna är retuscherade till max, så bestämmer vi oss alla för att lära barnen redan från början att "Nä, det är en tecknad bild! Som tecknad film."

Här senast var det Demi Moore som drogs runt i pressen med rubriken: Är det här Demi? Eftersom hon i en parfymkampanj gått från detta:

Proffsmejkad och snygg men med rynkor och sånt som man har då man är 50 även om man är välbehållen... 


Till detta i kampanjen:

Den tecknade versionen. Det är så lätt att få till och så standard att det inte ens går att stoppa. Det tar till exempel 10 minuter för mig att förvandla den här bilden från i somras:

En bild jag är nöjd med, men som också innehåller alla påsar under ögon och rynkor man ser på en nästan 40-åring...


Till detta:

Jäkligt billigt gjort, men ni förstår vad jag menar.


Jag tror att vi är tillbaka till de målade filmaffischerna från tidigt 1900-tal, de som tecknades av konstnärer istället för fotograferades. Det var ingen som trodde att de var på riktigt. Heller.


Det här är till exempel inte Marilyn på riktigt: