Vem går i ditt ställe?

Näst sista texten innan spökveckan börjar på allvar. skriv, skriv, skriv, allihopa! :-) Den här berättelsen är från Allhelgonaafton 2011.


Vem går i ditt ställe?

Ljudet från x-boxen dränkte Mias röst helt första gången hon ropade. Hon drog åt snörena i löparskorna, rätade på sig och försökte igen.

- Ho-hoo! Jag sticker nu!

Martin tittade ut från köket.

- Har du lilla ficklampan?

- Jaa. Och reflexväst och mobiltelefon, räknade hon tålmodigt upp och klappade på jackfickorna.

Martin höll upp handflatorna. Han hade alltid varit den som höll reda på ungarnas hjälmar och bilstolar och allergimediciner. Ibland smittade det av sig även på Mia. Hon log lite.

- Det blir bara en kort sväng. Två, tre kilometer på grusvägen.

Världen utanför ytterdörren var tyst. Grå. Dimman hade sänkt sig som en tjock, fuktig filt över åkrarna. Hur mycket Mia än ansträngde sig kunde hon inte se Perssons ytterbelysning, trots att granngården bara låg 300 meter bort. Det spelade egentligen ingen roll. Hon sprang samma runda flera gånger i veckan och kände varenda meter, varenda grop. Hon visste precis var hon skulle hålla igen och var hon kunde sprinta.

Efter bara några meter kastade hon en blick över axeln och tvärstannade. Huset var som uppslukat av dimman. Hon kunde inte ens se konturerna av taknocken. En rysning for utmed ryggraden.

- Näe, det blir en riktigt snabb tur ikväll, mumlade hon för sig själv.

Orden lät underliga i den fuktmättade luften. Mia knep ihop munnen, satte en fot framför nästa och sprang. Sprang fort. Hon började spana efter korsvägen där hon brukade vända alldeles för tidigt. Det fanns inga landmärken att ta fasta på, inget sätt att veta hur långt det var kvar. Hon såg kanske tre, fyra meter längre fram. Andetagen blev hackiga. Skrämda.

- Skärp dig, Mia!

Hon stannade, klatchade till sig själv på kinderna och tvingade sig att tänka logiskt. Mobiltelefonen låg i fickan, och displayen visade att hon sprungit i fyra minuter och 46 sekunder. Då var det en bit kvar till vändningen, även om hon sprungit på bra. Hon joggade vidare i jämn fart med mobilen i handen. Precis då klockan slog om till 7 minuter och 20 sekunder så dök korsvägen upp framför henne. Mia andades ut och kände hur axlarna slappnade av. Det var all helgonaafton och TV hade visat skräckfilm i dagarna tre inför helgen. Hon måste ha blivit mer påverkad än hon trott av den smörjan.

Vägen hem gick lättare. Hon sprang lätt och avslappnat och kom fram till grinden på nolltid. Då hon tryckte på handtaget insåg hon att något var fel. Det kärvade rostigt. Hon tog i hårdare, och hela grinden föll med ett gnisslande ljud ner på grusgången. Mia hörde det knappt. Hon stirrade framför sig. Huset var helt mörkt. Huset var...fel.

Det hon stirrade på var ett ödehus, ingen tvekan om saken. Panelen flagade. Fönstren gapade tomma. Efter några sekunder började hennes hjärna registrera detaljer. De vackra lyktor hon köpt på handelsträdgården förra helgen låg omkullvälta med sotiga glas på verandan. Vissnade rester av blommor stod i krukorna vid trappan. En ensam barnstövel låg slängd på den överväxta trädgårdsgången.

Med en flämtning störtade hon fram över gården, uppför trappan och ryckte i dörrhandtaget. Låst.

- Martin!! vrålade hon. Var är ni?!!

Inget svar. Mia pressade sitt ansikte mot närmaste fönsterruta. Hallen var tom. Mörk. Tapeten hängde i fuktskadade slamsor närmast toadörren. Hur var det möjligt? Det var inte ens en månad sedan de valde ut den? Det ringde i hennes öron, stack i fingrarna och Mia insåg att hon var nära att svimma. Hon blundade och sjönk ner med ryggen mot ytterdörren.

- Var har min familj tagit vägen? viskade hon tyst. - Var är de?

- De är här, svarade en röst. Det är du som gått.

Rösten var uttryckslös, könlös. Mia pressade händerna mot munnen och knep ihop ögonen hårdare. Till sist måste hon ställa frågan.

- Är jag död?

- En olycka händer så lätt. En dimmig väg, en löpare som halkar. Ett betongrör på fel ställe.

Rösten lät inte beklagande. Inte heller ond. Bara saklig. Men det hjälpte inte. Det här var inte den välkomnande övergång till andra sidan som Mia läst om. Inget starkt ljus och inga döda släktingar som hälsade en. Bara dimma och elände och en röst.

- Det är inte rättvist.

- Livet är inte rättvist och följdaktligen är inte döden det heller.

- Det struntar jag i.

Mia skakade på huvudet. Hon satt ju där, hon kunde känna den fuktiga luften mot sitt hår, känna lukten av sin egen svett. Det gjorde man väl inte på andra sidan?

- Ta mig tillbaka.

- Det kan jag inte.

- Det tror jag inte på.

Rösten försvann en lång stund. Så lång stund att Mia till sist tittade upp. Hon satt ensam och stirrade ut i resterna av det som varit hennes trädgård. En tanke slog henne och hon fiskade fram mobilen. Displayen var svart. Förstås.

- Vem går i ditt ställe?

Mia hoppade till. Rösten var tillbaka. Men utan gestalt, det kunde lika gärna vara dimman som talat.

- Jag förstår inte.

- Om jag skickar dig tillbaka måste någon annan av ditt blod gå i ditt ställe. Vem?

- Det kan jag inte välja! skrek hon rasande. Det är inte...

- Rättvist?

Hon bet ihop käkarna. Stirrade ner på sina skor. Sedan började hon fundera. Vem? Moster Eva-Lena var av hennes blod. Det var inte som om hon skulle sakna sin moster särskilt mycket. De hade aldrig kommit överens. Hur många gånger hade de egentligen grälat över hur Mia uppfostrade sina barn? En gång i veckan? Sedan hade hon redan levt 40 år längre än Mia, om man skulle börja tänka i år. Hennes barn var redan vuxna och utflugna för länge sedan.

- Min moster Eva-Lena går i mitt ställe.

- Som du vill.

Mia reste sig. Hon försökte att inte fundera över vad hon nyss gjort. Någonstans trodde hon fortfarande inte riktigt på hela situationen. Kanske hade hon fått en liten hjärnblödning? Kanske låg hon och sov hemma i sin säng? Och drömde?

- Vad gör jag nu? frågade hon ut i dimman.

- Spring samma runda igen.

- Och när jag kommer tillbaka är allt som vanligt? Hallå?

Rösten var borta.

- HALLÅ! skrek hon, rasande.

Inget svar kom. Mia böjde sig ner, knöt om skorna, och sprang.

Den här gången kunde hon själv höra hur snabba stegen var, hur metodiskt hon andades. Rytmen var perfekt och vägkorset kom precis då hon förväntade sig det. Så ökade hon farten. Stegen blev längre. Långt därframme kunde hon se en svagt ljus. Det måste vara fönstret i arbetsrummet på andra våningen. Hon sprang ännu snabbare.

Nu kunde hon se reflexerna på bilen i carporten, och det fladdrande ljuset från lyktorna på verandan. Så snart hon kommit innanför grinden, som ljudlöst svängde upp på oljade gångjärn föll hon på knä på grusgången och snyftade till av lättnad.

Värmen slog emot henne som en vägg då hon kom in. Ungarna höll fortfarande på med samma bana på spelet, hörde hon till sin förvåning.

- Hej, vad snabb du var! ropade Martin från köket.

Mia torkade näsan och kinderna i smyg på jackan och harklade sig.

- Ja, det var så himla dimmigt ute. Jag var rädd att halka.

- Din mamma har ringt. Hon och Eva-Lena skulle köra till IKEA innan de stängde och undrade om du skulle ha något. Tokiga tanter, det är ju uruselt väder att köra bil i och Eva-Lena använder ju aldrig glasögonen när hon ska.

Mia stod stilla i hallen. Hon tittade ut genom fönstret. Tittade i spegeln. Lyssnade på barnens skratt och skrik. Hon skulle kunna gå ut, springa en vända till...

- Mia? Hörde du? Ska du ringa upp?

Hon steg ur skorna och lät jackan falla ner på golvet, redo för tvättmaskinen.

- Nä, de ringer säkert igen.