Slippa ur fällan
„Nej, inte än“, tänkte hon sömnigt och vände på
sig i sängen ett halvt varv. Sängen knarrade lite under hennes tyngd, men det
var fortfarande precis lagom varmt och skönt under det tjocka duntäcket.
Klockradion var obeveklig och eko-nyheterna halv sju basunerade ut sitt budskap
även om hon inte lyssnade. En minut till eller kanske två, så skulle hon känna
sig mer redo. Redo att ta itu med dagens uppgifter. Snart nog skulle hon höra
Villes snabba små fötter springa in till henne och krypa ner under hennes
täcke. Men så fort kroppen märkte att hon spände öronen för att lyssna efter
fötterna, kände hon i magen att Ville inte skulle komma springande. Inte idag
och inte imorgon. Aldrig mer. Hon skulle aldrig mer höra hans fötter rusa från
sitt rum till hennes.
Hennes rum, var inte längre hennes rum. Det
rum där hon nuförtiden tillbringade sina nätter och ibland delar av sina dagar,
hade inget med henne att göra egentligen. Det var bara ett rum hon hyrt, varken
mer eller mindre. Ville och hans syster Carlotta däremot sov hemma i sina
vanliga rum, i sina vanliga sängar, med sin vanliga pappa inom räckhåll. Den
enda förändringen för dem var att deras mamma inte längre låg där jämte honom
när de vaknade. De hade kanske saknat henne i början, men små barn glömmer så
snabbt, och Christian, han skulle snart hitta en ny kvinna, det var hon säker
på. Och då skulle den ”gamla mamman” snabbt glömmas bort. Ensamma pappor som
sköter barn och hushåll är högvilt bland kvinnor på singelmarknaden, det hade
hon både läst om och sett i verkliga livet. Hon begrep absolut inte vad det var
som gjorde outsövda, grötkladdiga män så mycket mer oemotståndliga än trötta
och ofräscha ensamstående morsor, för de hade det minsann inte lika lätt på
samma singelmarknad.
Hon motstod frestelsen att ligga kvar i
sängen, stängde av radion och slängde med kraft av sig täcket. Den kalla luften
nöp tag i hennes nakna kropp eftersom hon inte tänkt på att sätta på elementet
när hon kom sent hem från jobbet i går kväll. Hon hade varit så trött, att hon
direkt klädde av sig, ladesig i sängen och somnade. Utan att äta, utan att ens
borsta tänderna och framförallt utan att rättfärdiga sig för varför hon kom hem
så sent. Kort hade hon hunnit tänka, att det varit rätt av henne att lämna familjen.
Hon hade faktiskt aldrig varit särskilt
intresserad av familjeliv, utan alltid tyckt att det mest spännande livet var
utanför den bur som våningen alltmer hade blivit för henne. Hon tyckte att
det var intill dödens tråkigt att hålla
ordning på alla de där rutinerna som enligt Jesper Juul och allt vad det hette,
de där familjerådgivningsgurusarna, är helt nödvändiga när man lever i en
familj med små barn. Mat på bestämda tider, sova på bestämda tider och helst
också leka pedagogiska, utvecklande lekar på bestämda tider. Hon tyckte
verkligen inte att de där små barnansiktena som sa ”mamma” till henne med stor
tillförsikt på något sätt vägde upp allt omak som de medförde. Hon hade aldrig
känt av den där stora lyckan som moderskapet visst skulle vara. Hon tyckte mest
att barnen var kravmaskiner, ivrigt påhejade av Christian, som totalt gick upp
i sin papparoll och knappast kunde prata om annat än barnen när de någon
enstaka gång träffade andra vuxna tillsammans. Hon tyckte att det var lite
pinsamt, eftersom han inte verkade ha några som helst andra intressen sedan de
blev föräldrar förutom sådana saker som att köpa nya vinterskor till ungarna
och att fundera på om det kanske vore dags att anmäla Carlotta till simskolan.
Hon själv däremot var helt ointresserad av att
hänga i en simhall och att hon dessutom förväntades att som mamma vara genuint
intresserad och sitta med näsan pressad mot det immiga glaset i simhallens
cafeteria för att inte missa ett enda av dotterns vattenstänk. Cafeterian,
föresten? Fick man ens sitta i en cafeteria när ens barn lärde sig simma? Man
kanske till och med skulle behöva vara inne i den varma, klorstinkande, fuktiga
hallen? Och kanske rentutav själv vara i bassängen? Ja, vad visste hon om
simkurser? Förutom den hon själv gått på som barn, så hade hon faktiskt ingen
aning. Hon hade lärt sig simma i en iskall sjö en gång ett sommarlov för ganska
länge sedan. Hon kunde inte minnas att det synts till några föräldrar där
överhuvudtaget. Så vitt hon kom i håg, hade hon och alla andra ungar som skulle
lära sig simma blivit ditkörda av en buss på morgonen och hemkörda igen lagom
till lunch. På den tiden fick mammor ägna sig åt sina egna liv medans barnen
lärde sig simma, göra kullerbyttor på elitgymnastiken eller rykta hästar i
stallet bara de såg till att det fanns mat på bordet när barnen kom tillbaka. (Fortsättning följer i morgon)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar