Fortsättning från förra helgen

Ja, hörni, då kan vi konstatera att tidsinställda inlägg inte fungerar till 100% på blogger. Den här novellen skulle ha publicerats igår, som en fortsättning på förra helgens novellrace. Som ni kommer att märka inom mycket kort, är det här del tre i en serie av fyra noveller som ska läsas tillsammans. Så ja, ni som bad mig om en fortsättning på de första två - frukta ej - ni kommer att få er förklaring.
Första två delarna hette alltså:
Att baka en tårta
och
Så länge som någon enda älskar dig

och här kommer den tredje delen:

Ett vackert liv

Det var eftermiddag, och den varma solen gav de gamla stenbyggnaderna runt torget en gyllene ton som påminde Göran om en riktigt fin konjak. Han lutade sig med en belåten suck mot sidan på den rena bussen och väntade medan de sista passagerarna samlade ihop sina tillhörigheter för att stiga av. Torget var det sista stoppet på dagens rundtur och enligt honom själv den perfekta avslutningen på dagen. Många av de andra turbussarna valde att istället stanna vid det stora köpcentrat, men Göran hade aldrig förstått varför man ville ge sina resenärer den upplevelsen att avsluta dagen med. Varför överösa dem med braskande reklamskyltar, snabbmatskedjor och bioaffischer och försäljare av krimskrams, när man kunde ge dem en glimt av den genuina skönhet som Prag kunde bjuda på? Kanske var det därför som hans busstur hade haft en aldrig sinande ström av besökare ända sedan 1992 medan andra bolag fått stänga ner tur efter tur.

Han slängde en snabb blick in i bussen. Två personer kvar, samma som under hela tiden. Den där flickan med långa, röda korkskruvslockar och hennes mormor. De verkade ha så mycket utrustning, de två. Korgar, väskor, kassar fulla med kryddpåsar och torkad svamp och inlagd frukt. De var på en riktig kulinarisk resa de två. Göran tyckte det var fint, att de hade ett intresse som förenade dem över generationsgränserna. Den äldre kvinnan log mot honom då de äntligen kom fram till trappan.

-          Nu fick du vänta på oss igen! sade hon ursäktande.

Göran log tillbaka och reflekterade en stund över hur mycket uppskattade den mjuka, lunga rösten som stämde så väl ihop med ägarinnan. För tjugo år sedan hade han med uppskattning studerat hur den rödhåriga flickans långa lockar föll ner mot den smala midjan, men nu följde han istället den äldre kvinnan med blicken. Han såg hur hon vände ansiktet uppåt för att följa kyrktornets spira hela vägen upp mot himlen samtidigt som hon med en graciös och självklar rörelse sköt upp solglasögonen på hjässan. Man blev äldre. Och började uppskatta saker som en mogen kvinnas omedvetna grace, eller den goda, rena doften av en välskött och ny buss som var helt betald och lånfri.

Medan resenärerna spred ut sig bland caféerna och de små butikerna gick Göran sin vanliga runda i och runt bussen. Han samlade ihop ett par tomma läskburkar, tömde en papperskorg och putsade bort lite pollen från instrumentbrädan. Då han var färdig igen ställde han sig på skuggsidan av bussen. Blicken sökte omedvetet efter den äldre kvinnan och hennes dotterdotter. Först hittade han dem inte. Sedan såg han en glimt av rött hår och rynkade pannan.  Vad gjorde de där? Kvinnan och flickan stod alldeles i utkanten av en smal gränd, och framför dem stod två män i tjugoårsåldern. Något i deras hållning fick Göran att räta på ryggen. De verkade diskutera något, han såg flickans händer röra sig snabbt och nervöst medan hennes mormor lade en lugnande hand på hennes axel. En av männen böjde sig närmare den äldre kvinnan och han såg henne nicka bekräftande. Göran bestämde sig för att gå dit. Det verkade inte vara frågan om ett rån, men han var säker på att något var fel.

Han hade inte hunnit mer än två steg förrän en stor, röd-gul buss från ett konkurrerande resebolag svängde in på torget och parkerade mitt framför kyrkan. Den blockerade därmed effektivt vyn för alla på torget som ville ta foton av 1300-talsbyggnaden och ställde sig dessutom mitt emellan Göran och den lilla gruppen av människor han var på väg fram mot. Göran svor tyst men innerligt och tog längre steg. Naturligtvis fick han arbeta sig igenom en hel grupp av turister som myllrade upp på kyrktrappan. Det var verkligen ett helt värdelöst ställe att parkera en buss på, men sådant förstod aldrig de nyare förarna. Eller också struntade de i det. Efter vad som kändes som en evighet fick han äntligen syn på kvinnan och flickan igen. De stod lugnt och bläddrade bland några vykort i en kiosk. Den äldre kvinnan tittade upp.

-          Åh? Är det redan dags att åka?

-          Nej, svarade Göran och drog ett djupt andetag. Jag såg bara att det kom fram ett par män som såg en aning… jag vet inte, jag ville bara kontrollera att allt var okej med er.

Nu skämdes han en aning över sin reaktion. Kanske var det okänsligt, att anta att de inte klarade sig själva? Inte jämlikt? Men kvinnan log varmt mot honom.

-          Det var verkligen omtänksamt! Jag gissar att de var lite intresserade av Fia, och ville bjuda med henne till en bar.

Den rödhåriga flickan vände huvudet mot dem och himlade lite med ögonen. Hennes mormor skakade lätt på huvudet och tog sedan Göran under armen.

-          Jag skulle faktiskt vilja gå och sätta mig i bussen nu, om jag får stödja mig lite på dig, sade hon med en fråga i rösten. Jag har ett knä som inte vill sluta krångla med mig.

-          Självklart.

Göran såg till att ta jämnast möjliga väg tillbaka till bussen, så kvinnan inte skulle behöva anstränga sitt onda knä mer än nödvändigt. Så snart de vände ryggen mot konkurrentbussen och kyrkan, var det som om den fina eftermiddagen återvände. Folk satt leende på uteserveringarna, en flock duvor landade vid fontänen och från kvinnan vid hans arm kände han en svag doft från någon parfym som möjligen kunde innehålla liljekonvalj. Livet var vackert och rent, och han var säker på att både kvinnan och flickan som följde efter dem kände detsamma.