Hoppsan, vad hände med året?

Jag undrar vad jag kommer att minnas av 2012 sådär i efterhand? Det är märkligt hur vissa år bara försvinner förbi utan att lämna några större intryck. Vi är snart framme vid första söndagen i advent, jag har redan handlat julklappar och planerar julmarknad och snart är det 2013.

Det har inte varit ett tråkigt eller händelselöst år (fast ett sådant kan jag å andra sidan när jag hade sist) - det har hänt massor. Men det har inte varit ett år av vare sig jättehöjder eller jättedalar. Bara ett väldigt snabbt förbisprunget år.

Mitt bland alla naturkatastrofer och val och oroligheter och krigshärdar så har 2012 bara passerat.

Det är väl en himla tur att jag inte tror på att världen ska gå under den 21 december. Där kör jag stenhårt på Magnus Betnérs linje: om nu mayaindianerna var så smarta att de kunde förutsäga jordens undergång 600 år senare, så var det en himla miss att inte förutsäga att de själva skulle bli utplånade av conquistadorerna...

Men hur minns ni ert 2012? (lika bra att ställa den frågan nu, som det här året har löpt på så är det förmodligen den 3 januari innan jag kommer på att fråga nästa gång)

Har det varit ett maratonår eller ett spurtår?

Och god jul och gott nytt år och god fortsättning och glad påsk på en gång...

Våld i småstäder

En av våra grannstäder har under hösten varit ett olyckligt litet centrum för elände och våld. Överfall och våldtäktsförsök. Förmodligen är händelserna procentuellt inte fler än i en större stad. Men eftersom det nu är en liten stad så märks allt så väldigt tydligt. Alla känner någon som känner någon som var inblandad.

Och då blir det så tydligt.

När jag stod på badhuset och såg jag tre kvinnor, lite yngre, som alla skulle in på samma pass på gymmet. De var ordentligt påpälsade och hade uppenbarligen cyklat. Och alla tre stannade direkt innanför dörren, tog upp mobilen. De ringde hem för att tala om att de hade kommit fram utan att bli överfallna i den beryktade cykeltunneln.

Jag undrar vad det gör med en stad? Den där känslan av att inte vara trygg i småstadsidyllen?

Undrar om det blir värre i en liten stad, slår hårdare än i en storstad?

Det är klart att det bara är en illusion att man är tryggare i en småstad - men den illusionen är så livskraftig. Är man i en storstad så tänker sig de flesta för när de går hem på nätterna, de undviker vissa områden, kanske tar med sig ett överfallslarm på löparrundan. Man är medveten om att saker kan hända. Och dem som överväger att flytta till staden gör det väl medvetna om problematiken - men tycker ändå att fördelarna är fler än nackdelarna.

Men i en liten stad? Utan egen polisstation. Där lokaltidningen inte har någon redaktion längre. Inget sjukhus eller akutmottagning. Om folk börjar känna sig otrygga där... då går det ack så fort nerför med fastighetspriser och företagsetableringar och inflyttning.

Det står i lokalmedia idag att polisen gör stora insatser i området, och jag hoppas det. Den där osäkerheten smittar. Och det går snabbt.

Jag förstår inte konst

Om det nu ens är meningen att man ska göra det? Det är ju också en fråga. Vissa saker berör mig, andra gör det inte. Skulptural konst och fotografisk konst känner jag att jag kan ha åsikter om. Installationer gör mig förvirrad. Litegrann som den gången jag stod på Moderna museet och verkligen, verkligen ville plocka upp en gul vante från golvet. För det såg ut som om någon tappat den, och det var kallt ute.

Men jag tordes inte.

För den kunde ju tillhöra en av installationerna. Visserligen bestod resten av installationen i det rummet av ketchupflaskor med olika mängder ketchup i, men vad vet jag - den gula vanten kanske symboliserade människans längtan efter...döden/en icke-existerande Gud/värme?? Det är egentligen inte mer långsökt än att en grön get med ett bildäck runt sig ska symbolisera Jesus. (Jo, det finns ett sådant konstverk på MM)

Dagens konstbråk är väl att Anna Benson tvingats plocka ner delar av sin utställning som hängde på Hotel Anglais för att den var för vågad. Läs mer om Anna Benson och se tavlorna här eller läs artikeln här

I korthet så är Benson en sådan där mångkonstnär som gör allt - skriver böcker, artiklar och målar. Har varit egenföretagare sedan hon gick på gymnasiet, idrottsstjärna och så vidare... jag gissar att folk på Hotel Anglais var superlyckliga av att boka in en så ny och spännande konstnär/renässansmänniska. Ja, tills dess att de såg tavlorna, alltså. Nu plockas de ner efter tre veckor istället för tre månader eftersom de anses vara för provokativa. Benson säger i media att hon tycker det är synd och skam att man inte kan få visa tavlor där nakna kvinnor rör vid varandra.

Eftersom jag då inte förstår konst så undrar jag om det var det som var knäckfrågan... eller om någon helt enkelt tyckte de var för fula? För mig såg de mer ut som något som mina barn ritat om jag skulle be dem rita "En naken tant som stoppar upp handen i snippan på en annan naken tant" (lugn, det tänker jag inte göra)

Men nu förstår jag inte konst, som sagt var.

Hur som helst, att få en utställning nedtagen i förtid eftersom den är för provocerande kommer att öka Bensons försäljningssiffor, så hon skrattar säkert hela vägen till banken. Och den som intendent-ar på Hotel Anglais kanske lär sig att titta till en extra gång på tavlorna innan han eller hon bokar in utställning. Är det en kejsare med nya kläder man köper? Eller bara en naken gubbe?

Vem var Bond, nu igen?

Jo, vi var ju och såg Skyfall igår jag och maken. För en gångs skull var biografen i Köping fullsatt - mestadels av par i yngre och äldre medelåldern. Som vi då, alltså (bara att erkänna färg). De främsta två raderna dock, hade intagits av en tills nu helt ny Bond-publik. Ålderskategorin 12- 14 år.

Skyfall är tillåten från elva år, något som de sista tre Bond-filmerna inte varit. Så nu skulle den yngre publiken se vad de egentligen missat. Och av förvirringen på dessa rader så tyckte de nog att de inte missat så mycket. Filmmakarna hade som bekant valt att fira Bonds 50-årsdag med en film som innehåller en massa, massa hänvisningar till hela den långa genrehistorian och dragit ner på fläsk-action-scenerna från de tidigare filmerna.

Resultat? Total mystifiering från de yngre tittarna. Det började redan efter öppningsscenen, då Adele börjar sjunga "close your eyes and count to ten..." och en stor animerad kvinnohand drar ner Bond under vattenytan. För de allra flesta var detta en klassisk Bond-intro-låt, men en stor del av tolvåringarna trodde i ett par ögonblick att det var en riktig hand. Mja. Kanske inte.

Jag tror faktiskt att för att njuta av Skyfall fullt ut på det sätt som filmen förtjänar ska vara väldigt bekant med genren. De flesta är ju förstås det. Stort synkroniserat "Oooooh!" i publiken till exempel, då Bond öppnar dörren till ett garage och bilen är den riktiga, Aston Martin DB6 som användes i Goldfinger.

Själv höll jag på att få totaltilt i huvudet av alla små hints och kopierade miljöer och referenser i kläder och uttryck... Förmodligen skulle jag kunna nörda ur på allvar och skriva en uppsats eller två om alla filmcitat och intertextualiteter.... men det ska jag inte.

Framför allt inte här för det skulle också innebära spoiler efter spoiler...

Men jag måste säga att Ralph Fiennes är lysande. Lysande. Om, OM man kan sin Bond, så vet man redan genom hans kroppsspråk och klädsel i hans första scen vem han kommer att spela i kommande Bond-filmer.

Var Skyfall sevärd, då? Oh ja, verkligen. Men mest om du är bekant med genren. Man får se Bonds barndomshem, veta namnet på hans föräldrar och så vidare... allt sådant där som man förväntar sig i en jubileumsfilm. Och det är lite förtjusande att se säcken knytas ihop på ett sådant snyggt sätt, cirkeln slutas... I princip kan man nu fortsätta göra tjugo filmer till eller sluta som det är. Resultatet blir detsamma.

Och mer tänker jag inte säga.

Nu ser jag istället fram emot The Hobbit och Django unleashed. Hurra för filmvintern.

FIlmhelg

Det kan bli riktigt glest mellan varven vad det gäller biobesök. Underligt nog, med tanke på att vi tidigare gick minst en gång i veckan. Det beror förstås inte bara på tidsbrist och småbarn, utan förstås också för att det finns så mycket film tillgänglig på annat sätt. Hyrfilm, pay-per-view, filmkanaler DVD-premiärer bara någon månad efter filmen släppt. Och det är ändå bara de lagliga sätten... Lägg till det att TV-serier har blivit fullt jämförbara film i många fall tack vara uppgraderingar i produktionssättet. Nä, vi går inte på bio lika ofta.

Vi sparar det.

Men på höstlovet måste man. Speciellt med barnen. Så igår var vi och såg Hotell Transylvanien. Typisk film för hela familjen, där jag lade upp stora magskratt "Ha, ha, HAAAA...!" åt sådant som barnen inte alls tyckte var roligt. För den som inte hängt med på det animerade tåget, så handlar filmen om Dracula, som blivit ensamstående pappa efter att frun dött och som bygger ett avlägset hotell för monster för att skydda sin dotter. Men på tonårsvampyrens 118:e födelsedag ramlar det förstås in en människa i form av en lätt stenad backpacker som heter Jon på hotellet.

Filmen är förstås full av små intertextuella godbitar, med många hänvisningar till filmbranschens tolkning av monster. (OBS! Skitkul passning till Twilight-hysterin när Dracula får se en bit av den filmen... ). Själv blev jag alldeles fnissig åt den scenen där Varulven Wayne (i orginalversionen är de Steve Buscemi som gör rösten) ligger halvt begravd under sin jättekull med ungar mitt i natten och stirrar rödögt upp i taket...Där insåg jag att jag har en lätt match som endast i undantagsfall delar säng med maken, två ungar och två katter. Det kunder vara värre.

Ikväll väntar Skyfall. Mer som den filmen i morgon.

Trevlig lördag!

Spökhistoria 1, sista delen

Upplösningen. I del 4.

Gui, del 4

Han backade långsamt ut genom dörren utan att våga ta blicken från det stirrande ansiktet därinne. Vad var det egentligen han såg därinne? Mötte han blicken hos en ond ande? Johan vände tvärt och gjorde något han inte behövt göra på säkert fyrtio år. Han lade benen på ryggen och sprang så fort han kunde bort från det som skrämde honom.

Med andan i halsen sprang han in genom dörrarna på firman, tog trappan i tre stora språng och fortsatte in på sitt kontor. Sedan vägde han på en fot i taget medan datorn startade upp. Knackade med musen i bordet medan kontraktsfilen öppnades. När han väl hittat namn och fullständigt födelsedatum på den gamle kinesen med huset använde han sig av det onlineföretag som de brukade anlita för kredit- och personupplysningar. Medan han väntade på svar gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka på mattan. Patrick gick förbi i korridoren.

-         Hej, kunde Fille vara till någon hjälp? undrade han i förbifarten.

-         Ja, ja, fint. Visst. Eller jag menar, jag sov bra i natt.

-         Ja, du verkar…taggad.

Patrick gick vidare, och det plingade till i mailkorgen. Svaret visade svart på vitt att Cheung Bai, född 1938, hade avlidit i sitt hem för två veckor sedan. Dödsboägare var An Hua Ekdahl, född 1990. Ett barnbarn? Men om kinagubben var den som var död, hur kunde Ann – An - på caféet vara spöket? Anden? Johan satt som fastfrusen med korslagda armar i kontorsstolen. Till sist plockade han upp telefonen.

-         Finns det någon sägen från Kina som handlar om hur man tar död på ett spöke? frågade han kort så snart Fille svarade i andra änden.

-         Johan? Hej. Du kan fortfarande inte sova, hör jag. Jo, det finns berättelser om hur man till exempel strypt spöken med sådan där röd, hartsig tråd som du har i spökfångaren. Det är förstås ett sätt att…

Johan tryckte bort samtalet och vred stolen så han kunde se ut genom fönstret. När det väl blivit mörkt skulle han vara beredd.

Han lade sig inte i sängen, utan halvlåg i den stora fåtöljen i vardagsrummet. Tråden han lindat upp från spökfångaren hade blivit nästan en meter lång. Han hade gjort en snara i ena änden och dragit den över vänsterhanden. Resten av tråden hade han lindat runt den högra näven. Nu satt han där, som någon torped ur en gangsterfilm och väntade med sin strypsnara. Väntade på att somna.

Det tog sin tid. Och när det väl hände, märkte han inte ens att han gled över i sömnen. Plötsligt var han bara inte ensam i rummet. An satt hopkurad vid dörren, hukad som ett djur med det mörka håret hängande fram över ansiktet. Han förstod att hon samlade sig för att attackera och lutade sig provocerande framåt.

-         Kom då. Kom och ta mig bara. Den här gången är jag beredd på dig, din lilla kossa!

Hon attackerade. Med knyckiga, omänskliga rörelser sprang hon över golvet. Naglarna klöste i mattan som de klöst honom under tidigare nätter. Och sedan var hon över honom. Hennes hud var iskall, kroppen hård och oeftergivlig som sten. Det överraskade Johan så mycket att han med nöd och näppe hann få upp armarna. Alla hans styrka gick åt för att tvinga snaran runt hennes hals, och han drog… och drog hårdare. Till slut skar tråden så djupt att den korsades på mitten. Och spöket som varit An försvann i tomma intet som en såpbubbla som sprack.

Johan släppte tråden på golvet och gick raka vägen till sängen. Han hade vunnit. Det var över.

Han sov i drygt ett dygn, och vaknade bara för att gå på toaletten och dricka vatten. När han till sist kände sig utsövd och sträckte sig efter mobilen insåg han att det var torsdag. Displayen visade 37 missade samtal och lika många olästa mail. Han hade inte hört en enda ringning. Vad han också noterade var att han var hungrig. Utsvulten, rent av. När hade han ätit sist? Efter en snabbdusch tog han bilen bort till Cup o’ Jo, övertygade om att det skulle vara ägaren Jonna och inte An som stod bakom disken. Så var det också.

Jonna stod bakom disken, alldeles vit i ansiktet. Caféet var tomt på folk, och hon ryckte till då Johan öppnade dörren.

-         Åh! Förlåt, jag är alldeles i upplösningstillstånd. De har hittat Ann död!

Johan gjorde sitt bästa för att verka överraskad.

-         Verkligen? Hur gick det till?

-         Hon hade hängt sig hemma i sin lägenhet. Jag vet ju att hon var jättetight med sin morfar, han som dog, men jag trodde aldrig… och vet du vad det värsta var?

Jonna sänkte rösten dramatiskt.

-         Nej?

-         Polisen har frågat en hel massa konstiga saker. De sade att kroppen såg ut som om den varit död i två veckor istället för i två dagar… Gud vad äckligt, hon kanske hade någon sjukdom…

Eller också kanske du har jobbat ihop med ett spöke i två veckor, tänkte Johan för sig själv. Men han sade inget, utan bara klappade Jonna tröstande på axeln och gick. Han kunde ta sig en macka på jobbet istället.

Det stod en bil han inte kände igen parkerad på hans parkeringsplats. Två män i vindjackor stod lutade mot den. Irriterad drog Johan åt parkeringsbromsen och hoppade ur sin egen bil.

-         Hörrni, det där råkar vara min parkeringsplats…

-         Johan Strandberg?

-         Ja?

-         Vi kommer från kriminalpolisen. Vi skulle vilja prata lite med dig.

Patrick såg på från fönstret på andra våningen. Polisen hade just avslutat sitt samtal med honom. Till en början hade han inte velat tro det var sant. Deras VD? Under misstanke för mord på någon tjej han kände? Men om han tänkte närmare efter… det irrationella beteendet, paranoian. De där rivsåren.

Världen var upp och ner. Inte undra på att han själv börjat sova så dåligt på nätterna.

Spökhistoria 1, del 3

Här kommer tredje delen. En del kvar...

Gui, del 3

Nu var det Johans tur att sänka blicken. Han tvingade sin trötta hjärna att gå igenom bekantskapskretsen. Hans ex? Ekonomen de var tvungna att sparka förra året? Killen som hyrt båtplatsen innan honom?

-         Det…finns en gubbe, sa han till sist trögt. En korean… eller kines. Thailändare, vad vet jag. Vårt företag ville köpa huset där han bodde för att riva det. Han ville först inte flytta. Men vi övertygade honom.

-         Och du känner att det inte gick helt schysst till? frågade Fille med ett relativt neutralt tonfall.

-         Nej.

Det blev tyst ett ögonblick. Fille strök sitt skägg, precis så som universitetslärare alltid gjorde på film innan de sade något väldigt eftertänksamt.

-         Det här är så intressant, sa han till sist. Kan du mycket om asiatisk kultur, har du rest mycket i till exempel Kina?

-         Nej, aldrig.

-         Just kineserna har en väldigt utvecklad mytologi som rör spöken och deras förmåga att interagera med levande människor. Det finns till och med sägner om spöken som äter, eller som kommer tillbaka för att ha sex med någon. Eller för att hämnas på någon. Även genom drömmen ibland.

Tröttheten gjorde Johans tålamod kort.

-         Sitter du och påstår på allvar att jag är besatt av någon kinesisk ande, fräste han till. Ska jag ringa någon excorsist nu, eller?

-         Nej, nej, försäkrade Fille hastigt. Nej, jag menar att du någonstans snappat upp den här kunskapen. Och ditt undermedvetna använder myten som ett slags botgörelse för ditt dåliga samvete. Din hjärna har på något sätt kopplat ihop gubbens nationalitet med mytens ursprung.

Johan lugnade ner sig något.

-         Så, vad skulle en kines göra för att få sova gott på nätterna då?

Den andra mannen höll upp ett finger för att be Johan vänta och gick in i rummet bredvid. Han öppnade en låda, stängde den, och öppnade en till. Tydligen letade han efter något. Då Fille kom tillbaka höll han ett föremål i händerna.

-         I vissa provinser använder man en sådan här för att avvärja onda andar.

Johan tog emot saken. Det såg ut som ett nät, gjort av lätt klibbiga trådar, som om de var doppade i tjära eller kåda. Här och var satt små, sexkantiga speglar fastknutna. De fångade ljusen från fönstren.

-         Är det… en drömfångare? frågade Johan osäkert.

Saken påminde vagt om de indianska varianter han sett säljas i presentaffärer.

-         Ja och nej. Den fångar spöken, sägs det. Jag köpte ett par sådana där i Beijing och använder dem i undervisningen. Du kan låna den där.

-         Men du sade ju att det var mitt eget psyke som konstruerat alltsammans, invände Johan förvånat.

-         Ja. Men det betyder inte att det här inte kommer att fungera, svarade Fille och log. Och du måste verkligen få sova, så mycket är säkert.

Då Johan kom hem slängde han spökfångaren på bordet i hallen. Han tänkte lämna den till Patrick redan nästa morgon, det hela var bara för vidskepligt och dumt. Med stor beslutsamhet följde han sedan de vanliga kvällsrutinerna och gick och lade sig. Efter bara ett par minuter kände han hur den vanliga mardrömmen närmade sig. Hur något smög sig närmare och hur hans kropp stelnade till och blev orörlig. I sista sekunden innan drömmens grepp var totalt, reste han sig och småsprang ut i hallen. Han hämtade spökfångaren och hängde den alldeles ovanför huvudet, runt sänglampan. Och somnade.

Nästa morgon vaknade han utvilad. Han kunde knappt minnas en måndagsmorgon då han varit så alert, så vaken. Han tog en snabb femkilometersrunda redan innan gymmet öppnade dörrarna och gjorde sitt personbästa resultat i bänkpress. På strålande humör gick han mot Cup o’ Jo för att äta frukost. Tydligen visste Fille, det fåniga namnet till trots, vad han pratade om. Det skulle…

Han tvärstannade innanför dörren på caféet. Bakom disken stod Ann. Hon stirrade på honom med ögon runda som två glänsande mynt. Över hennes ansikte löpte tunna, tunna röda linjer, som om någon lagt ett nät över henne och det bränt sig fast i hennes hud. 

Samma slags nät, samma mönster som i spökfångaren.