All you can eat?

Hur känner ni inför bufféer?

Dagens dra-på-munnen-nyhet för mig var de smått rundlagda killar från ett rugbylag i Brighton som blivit portade från en Mongolian Barbecue-restaurang eftersom de åt för mycket av all-you-can-eat-buffén. Jag fnissade lite åt den historien av följande anledningar:

Jag tycker inte synd om någon av de inblandade. De storätande killarna kommer knappast att svälta ihjäl och var förmodligen beredda på att det kunde hända, och restaurangägaren går förmodligen inte i konkurs på den handlingen heller.

Den andra anledningen är att jag varit i precis samma situation. Jag och mitt lunchsällskap blev utslängda från en Kinakrog i Västerås för att vi åt för mycket. Nu bestod mitt lunchsällskap av två styrkelyftare ur tungviktsklassen och min man, så jag kan se sådär i efterhand att den mängden mat som konsumerades vid bordet inte var helt...normal. Åttonde gången vi beställde in mera ris, kom ägaren in och började skrika på oss på (vad jag tror var) mandarinkinesiska. Men eftersom det inte var tal om något fysiskt utslängande så var vår exit ganska långsam och odramatisk...

(Vi åt alltså ungefär 28 sådana här skålar med ris...men de ÄR faktiskt riktigt små)


Min man kan fortfarande inte hantera en buffé. Han får nästan ångest över tanken på att inte hinna äta tillräckligt eller missa något. Vi åkte ju på en konferenskryssning förra året, och då åt han så mycket att han inte kunde sitta ner efter sista lunchen, utan var tvungen att gå runt, runt bussen tills sekunden innan den skulle åka.

Jag däremot, är värdelös på bufféer. Eller utemat över huvud taget om jag inte verkligen gillar stället. Är det inte gott så tänker inte jag sitta och proppa i mig av platt och dåligt tillagad mat bara för att det finns mycket av den. Hemma, där jag själv lagar maten och alltså får den precis som jag vill - där kan jag äta som ett monster som varit kedjad i en fånghåla utan mat i nio mörka år... Ja, och sedan av hotellfrukostar, då. Där går jag loss. Men bufféer? Nä. Maken har vid ett flertal tillfällen vänt sig till mig och fräst: "Men herregud, nu måste jag ta en portion till så vi går i vinst på det här!"

Kontentan är väl, att det inte finns någon idé att bråka med de storätande kunderna. För varje storätare som dyker upp så kommer det en petmoster nästa gång som tycker köttet är för dåligt stekt... det jämnar ut sig i slutänden.

The Wilhelm scream

Jag älskar verkligen sådana där intertextuella fenomen som bara uppstår och jag satt just och funderade på ett bra sätt att förklara begreppet.

Och så kom jag på det! Wilhelmskriket. Det är helt lysande.

Vad är då detta. Jo, under 1940 talet spelade en folksångare vid namn Wilhelm in ett skrik (till en början förekom det i en sång). Det skriket lades sedan i en ljudbank hos ett filmbolag och användes i ett antal filmer under 1950- och 1960-talet.

Efterhand började förstås den flitiga användningen uppmärksammas av filmnördar, och en sann Nerdmaster - Ben Burtt (foleyartist och tvåfaldig Oscarvinnare) köpte rättigheterna och döpte skriket till just The Wilhelm Scream. Sedan dess har Burtt gjort det till en grej att använda skriket i ett enormt antal filmer, bland annat original Star Wars och alla Indiana Jones-filmerna.

Här är hela listan: Wilhelm Scream

Och här är en av sammanställningarna av hur skriket använts i filmer (så ni får höra det!)

Det är ett riktigt bra exempel på hur intertextualitet funkar - ett ni vet att vi vet att ni vet...

När man väl börjar uppmärksamma fenomenet så får man ytterligare information som lägger ett ytterligare lager på upplevelsen. När man hör ett Wilhelm Scream så får man också automatiskt veta, att det är Ben Burtt som lagt ljudet och att filmen är i samma ljudfamilj som t.ex. Star Wars. Att han dessutom lagt in det som en kul grej, ett internt skämt mellan dig som tittare och honom som foley.

Nu får ni lyssna i fortsättningen :-)

Världens sexigaste män?

Nu är den här igen. Listan på världens 100 sexigaste män, publicerad först av den brittiska tidningen Glamour och sedan upplockad av de svenska medierna. Vill ni titta på bilderna så följ länken förslagsvis hit.

Om ni inte orkar kan jag meddela att Sverige givetvis representerades av en Skarsgård, att jag tyckte det var en stor överrepresentation av tonårsvampyrer samt att jag var glad att se personliga favoriter som Fassbender, Cumberbatch och Joe Mangianello representerade högt upp i listan.

Dessa listor diskuteras ju ständigt och med stor inlevelse, nästan som om det var folks riktiga kärlekar det handlade om. Jag var på vippen att bli osams på riktigt med en bekant eftersom jag sade att jag inte tycker Micke Persbrandt är sexig. Hon blev riktigt arg på mig och försökte sedan i tjugo minuter att övertyga mig. När jag i slutet av diskussionen yttrade frasen: "Men herregud, jag tycker karl har ett alldeles för litet och spetsigt huvud och så är det med det!" ja, då svajade det i vänskapen.

Det lustiga i sammanhanget är att rent biologiskt sätt kan vi förmodligen inte avgöra mycket alls med dessa hunkar i pappers- eller pixelformat. En hel del forskning visar att speciellt kvinnor kan avgöra på mindre än fem sekunder om en man är kompatibel för fortplantning eller inte. Och därefter är dessa män placerade i "JA" eller "NEJ"-facket snabbare än en gris blinkar.

Hur vi gör det? Genom luktsinnet, tydligen. Kommer vi på doftavstånd så kan vi avläsa allsköns information. Vi bekräftar informationen med blicken, och gillar vi det vi ser och luktar går vi vidare till att smaka för ytterligare informationsanalys. Vi analyserar snabbare när vi har ägglossning och långsammare när vi är förkylda.

...och eftersom vi inte kan lukta eller smaka på de sexigaste 100 männen i världen utan att det kommer någon Hollywoodlivvakt och lyfter bort oss med viss bestämdhet, så är listan bara en övning i argumentation. Deppen mot Pitten. Ryan Gosling eller Bradley Cooper. Team Jacob eller Team Edward - vilken kvinna argumenterar bäst för sin sak?

I förlängningen skulle det vara intressant att undersöka - de kvinnor som alltid säger sig välja män som inte passar dem - undrar hur deras luktsinne fungerar? Det finns ju medicinska tester för hur många doftnyanser man kan uppfatta. Det vore intressant att undersöka. För någon annan än jag.

God förmiddag.

Bluff, båg och skolfoton

Det finns förmodligen 10 000 foton på mina pojkar vid det här laget. Konservativt räknat. Och de foton jag gillar minst är dem jag betalar mest för. Skolfotona. I år betalar vi 950 kronor för foton vi egentligen inte vill ha.

Varför?

Jo, därför att vi inte kan styra vår konsumtion tillräckligt mycket där.

Skolfoton är ett fantastiskt minne för barnen, men det vi främst är ute efter är skolkatalogen och gruppbilden, och kanske, kanske ett stort porträtt att använda på någon vägg. Nä, stryk det. Jag kan ta en bättre porträttbild själv. Jag avskyr de där uppsträckta porträtten mot trist, grå bakgrund.

Vad jag absolut INTE vill ha är en miljon småkort som hamnar i en låda eller någon spiffig nu grej som i år - skolfoto på kylskåpsmagnet. I år fick vi dessutom det tveksamma nöjet att få en porträttbild på den yngste sonen som inte var helt i fokus. Tydligen går hela processen med en sådan hastighet att fotograferna inte ens hinner kolla sådant innan de packar ihop.

Men gissa vad? Vi kan inte välja bara skolkatalog och gruppfoto + en bild till. Man kan bara köpa hela paketet med skolkatalogen som tillägg. Alltså får vi betala för en produkt där 75% aldrig kommer att användas.

Det är riktigt fult och fegt av fotoföretagen att inte ge familjerna full valfrihet. Det finns inga som helst tekniska hinder för det. Efter att fotona är tagna borde varje familj få gå in på nätet och välja helt fritt mellan samtliga format och foton. Nu vill säkert någon gärna komma och påstå att detta blir för krångligt och för många olika beställningar att hålla rätt på.

Bullshit.

Det är inte som om det sitter någon stackare och sorterar beställningarna för hand och mödosamt framkallar varje foto i ett mörkrum. Till och med jag, mini-mini-företagaren har en webshop som håller reda på beställningar, lager och automatiskt skriver ut fraktsedlar och fakturor och adressetiketter.

Den enda anledningen till att man inte redan har infört den här förändringen är att man naturligtvis utnyttjar den emotionella sidan, där man inte vill vara den enda förälders som säger "Ledsen, men du kan inte få någon skolkatalog för vi vill inte ha de andra korten! Du får titta i dina kompisars katalog!"

Fult. Mycket fult. Och jag hoppas det blir en ändring snart. Annars kommer jag helt enkelt börja fråga mina barns klasskompisar och deras föräldrar om de inte vill samlas en stund hemma hos oss och ta gratis skolkort. Jag ställer upp med fotoutrustningen och de får en fil med alla foton där de kan framkalla vad de önskar.

Regn, lera, salt och hjärtattackamacka

Visst regnade det idag också. Jorå. Och visst var jag ute igen och gjorde ett reportage i striiiiilande pissväder även denna helg. Ett mycket vettigt och vuxet beslut ändå, istället för att betala för vistelse på bokmässan som i slutänden skulle kosta mer än den smakade för mig. Visst hade det varit kul att skaka till exempel Fredrik Backmans hand...Tja, i The Backmans ära bestämde jag mig i alla fall för att få tillbaka värmen i kroppen med en hjärtattackamacka.

En hjärtattackamacka ska, som alla vet, inte innehålla sådana saker som fullkorn eller råa grönsaker annat än i undantagsfall. Så jag valde: lantbröd med smör, grekisk salami, ost, rostad lök och cirka 100g ryggbiff toppad med sås. Hade jag kört riktigt efter reglerna så borde mackan också innehållit ännu en grisprodukt som företrädesvis bacon, brödet borde ta stekts i smör och vitlök och jag borde ha adderat ännu en ost... men nu hade jag lite bråttom. Och så gjorde jag två. Mackor.

All den energin kommer förmodligen att förbrukas under eftermiddagen på städning. Medan jag var och frös i regn så höll de tre manliga Lundqvistarna på med lera. Som många andra har vi just nu inte åkermark runt husen utan mera...träsk. Så maken gav ungarna varsin spade och sa: "Lek att det är Minecraft!" ...och så fick de gräva kanaler ut till bäcken. Om de blev leriga? Tja... jag har ju sett lerigare.

...den där killen blev nog något lite lerigare, till exempel....

Till sist vill jag bara meddela att jag nog hoppas på trenden med att skrubba kroppen med salt. Jag har provat ett par gånger nu och det ger jättebra resultat. Men jag har provat den mer ekonomiska varianten där man istället för att beställa "extraspeciellt bergssalt från Tibet" för 500:- tar grovsalt, honung och olivolja. Dessutom smakar man gott efteråt. Lite som en italienska salladsdressing.

Barn stannar.

Man ska inte sätta punkt i rubriker. Men det finns inget annat sätt att skriva den, i det här fallet.  Jag är inget fan av överförenklade lösningar på något sätt. Det jag tänker skriva om idag är inte heller ett problem som kräver en lösning.

Det är en självklarhet.

Något man inte ens behöver grubbla på om man för att parafrasera Astrid Lindgren "är en människa och inte en liten lort".

Inte något som behöver debatteras på partipolitiskt plan.

Bara ett medmänskligt streck i sanden.

Ett "Så här gör vi här i vårt land".

Om ett ensamt barn på något sätt, från vilken plats i världen som helst, tar sig till Sverige - då ska det få stanna.

Inga om, men, huruvida och regler.

Bara ett barn.

Som stannar.

Punkt.

Baka mig en värsting

I morgon slutar min man på sitt gamla jobb - och då är det ju tradition att man bjuder på något. Jag erbjöd mig att vara bagare, eftersom jag är den i huset som är bäst på att baka dekadent, smörigt, chokladigt, pudersockrigt och kryddigt.

När jag frågade exakt VAD som önskades fick jag bara svaret "Baka mig en värsting."

Jahapp. Vad exakt kvalificerar som ett värstingbakverk? Trevånings gräddtårta med sockervioler på?

Jag fick fundera. Och titta lite på "cupcake wars".

Till sist slog jag fast att ett värstingbakverk är en chokladfondant med Fraangelicogrädde och en hallon-och vaniljcoulis. Så det har jag gjort.

Och så morotsmuffins med extra-extra god smör- och phillykräm.

(Japp, rätt gissat! Jag fick skor även på bröllopsdagen. Nya addidas löparskor med Gore-tex)