Det finns alltid någon som är värre

Mina båda pojkar har båda varit igenom den där lite lagom odödliga fasen i fem- sexårsåldern när de kan och vet allting inklusive hur hela universum fungerar. Den kommer tillbaka lite då och då genom uppväxten. Det är en jättebra och fin fas, egentligen... det gäller bara att som förälder lite fint påminna dem om lite då och då att det alltid finns någon som är värre. Större. Eller bättre. Eller mindre.

Sist vi hade den diskussionen hemma var då min yngste son, som väger hela 16 kg, hade bestämt sig för att han kunde spöa varenda en av Gladiatorerna. "Jag skulle bara putta bort dem!" sa han bestämt. Då fick jag lite fint säga att han kanske skulle träffa dem i verkligheten först innan han tog det slutgiltiga beslutet att försöka mosa dem på egen hand.

Det är bra att komma ihåg när man känner sig jobbig också. Som jag gjorde igår när jag först åkte iväg och gjorde två reportage och sedan satt på kvällen och gjorde en webannons som skulle in till en stor nätaktör.

Visst, det hade inte funnits tid att göra det tidigare i veckan, men jag kände ändå att "Usch, nu är jag en sådan där jobbig egenföretagare som sitter på helgerna och håller på och tar tid från familjen..." Ja, men så skickade jag iväg annonsen vid fem i åtta på kvällen i alla fall.

I morse såg jag att jag fått svar från webtjejen en halvtimme senare. Hon hade svarat, hittat vår kampanj och dubbelkollat datum och lagt upp allt för inplementering.

Så där var jag inte värst.

Sedan satt jag och kollade min Youtubeprenumeration från Game of Thrones, serien som har premiär på nästa säsong om en vecka. "Usch, här sitter jag - en vuxen människa - och blir alldeles till mig över en fantasyserie!" tänkte jag och kände mig jobbig igen. Ja, sedan läste jag kommentarerna där andra vuxna satt och rättade varandra för de stavat fel på fantasykaraktärernas namn...och så var jag inte värst där heller.

Jag antar att man inte kan dra det hela hur långt som helst. Om man vore kannibal, till exempel. Det vore ju inte mindre illa bara för att det finns någon annan (förmodligen i Japan) som ätit 27 människor när man själv bara käkat två.

Eller jag vet inte? Det kanske är bättre?

Förhoppningsvis kommer det någon som bloggar mer osammanhängande idag också. Så jag slipper känna mig jobbig där med...