Resistance is futile!

Igår tittade vi på Mello. Det var vi förstås inte helt ensamma om, men jag tänkte ändå att det var värt att skriva ner, eftersom jag varit en sådan die-hardmotståndare till hela evenemanget. Vår vanliga lördags-TV (Gladiatorerna) var inställt pga konkurrensen och därför fick pojkarna sitta och sjunga med i låtar istället för att puckla på varandra med soffkuddar.


Jag satt mest och reflekterade över hur mainstream och medelsvensson man kan bli om man är lite lagom trött småbarnsförälder. Det går inte att vara rebellisk och udda och intressant utan stor möda som man egentligen inte har ork till.


Det smyger sig på.


Igår åkte vi med barn till sportaktivitet, fixade i huset, hade besök av kompis på eftermiddagen, käkade Tacos och tittade på Mello.


Handen upp - hur många av svenskarna i 30-40 årsåldern med barn gjorde samma sak?


Jag tycker det är lite surt. Jag har alltid varit den som INTE följt strömmen, som omedelbart gått åt andra hållet. När den bra idén var att läsa pedagogik så läste jag film, när alla såg Titanic så väntade jag i tio år, när parmiddagarna svämmade över av bag-in-boxes så körde jag helnyktert.


Men nä, nu hinner jag inte springa före trenderna längre. Nu är jag mitt i dem. Jag hinner knappt införa ett köpstopp på all överkonsumtion så svämmar tidningarna över av folk som gjort samma sak. Allt jag gör för att vara personlig och "unikast" är det som "alla" gör nästa dag.


Medelsvensson. Medelklass. Medelålders.


Huuu.


Jag kom i alla fall fram till att jag måste låta luggen växa ut till i sommar. Jag kan inte gå runt med någon sorts Loreen-efterapning i sommar.


Hurra. Rebelliskt.