Jag har nyligen fått börja sova som jag vill igen. Barnen sover gott i sina egna sängar, och om de vaknar på natten för att besöka toa så klarar de det utan min inblandning. Men innan dess följde ju förstås drygt sju år av dålig sömn. Det började redan då jag väntade äldste sonen som var en tung liten klump att bära i magen. Om jag lade mig på rygg för att sova från vecka 20 ungefär, så slutade jag helt enkelt att andas och fick vakna kippande efter luft.
Uttrycket "sova som ett barn" gäller uppenbarligen de få sekunder barnen ser ut så här:
Under de sömnlösa åren så somnade jag vanligen så fort jag fick lägga huvudet på kudden och vaknade ytterst motvilligt. Nu har jag tydligen sovit ikapp. För jag har börjat vakna vid fem varje morgon utan att kunna somna om.
Vi måste kanske börja överväga gardiner i sovrummet. Vi har ett litet fönster som vetter in mot trädgården två våningar upp. Ingen insyn. Så det har inte varit aktuellt. Men jag kanske behöver lite mörker.
Ja det är inte frågan om att man behöver mörker. Och sömn. Här tillbringas nätterna vid köksbordet medelst fil och kalaspuffar.
SvaraRaderaJa mörker är bra om man vill sova. Jag försöker ha det ljust för jag sover för mkt. Tror jag.
SvaraRaderaMörker...eller så är det åldern ;-) Jag sover utan problem när det är ljust (liksom en medfödd egenskap för den som lever i midnattssolens land...) men har ändå börjat vakna alldeles för tidigt på morgnarna, innan klockan ringer...
SvaraRaderaSömn. Är livsviktigt. Så reportaget blir säkert viktigt och tänkvärt.
SvaraRaderaJag sover helst mellan 1 och 9, då mår jag som bäst... Kan inte somna hur tidigt som helst..
Krama Åsa!