Ärlighets-Tourettes och yoga

De sista låt säga...två veckorna, har jag haft lite svårt med ärligheten. Inte det att jag har ljugit en massa. Utan det att jag haft lite problem med självcensuren. Saker har bara trillat ut ur munnen på mig. Väldigt förlösande förstås, men inte helt nyttigt. Jag är i mångt och mycket ett stort fan av devisen "Att tala är silver och tiga är guld". Brutal och total ärlighet kan ställa till det sååååå mycket mer än om man bara håller klaffen en smula.


En vän till mig hade en period för ett par år sedan då hon helt och hållet saknade sociala filter. Istället för den supersvenska metoden att svara "Bra!" när någon frågade "Hur mår du?" så gav hon den ocensurerade sanningen. 


"Vaddå?" kanske någon invände nu. "Det är väl precis så vi ska vara mot varandra?"


Nja. Jag instämmer inte helt. Det finns enligt mitt tycke en stor del själviskhet också i att vara totalt ärlig. Man tvingar folk till att reagera på ett sätt som de kanske inte är beredda att göra och som man själv kanske inte är beredd att ta emot. När min vän sade: "Jo, jag mår skit och har varit sjuk si och så länge och min ekonomi är åt helvete och tvättmaskinen läcker!" Ja, då ville ju hon egentligen bara ventilera. Men vad hon fick var 100 erbjudanden om hjälp som hon istället i slutändan blev sur över eftersom de som erbjöd sig inte hade brytt sig om att fråga tidigare.


Vi tror ju alltid att vi vill ha hela sanningen. Ända tills den gången vi frågar: "Passar jag verkligen i de här byxorna?" och får ett ärligt svar för en gångs skull. (I stil med: "Nej, du ser ut att ha feta lår och modellen passar bättre på en 15 år yngre tjej.)


Så det jag vill återinstallera är förmågan att ibland bara hålla käften och vara artig.


Därför kommer jag nu lägga fokus på en hel massa yoga under påsken som får mig att stilla mitt inre och lyssna fem gånger mer än jag pratar.


Jag ska börja med detta pass:

 

(Från yogayak, gratis klasser på nätet med mkt duktiga lärare. Prova!)