Om jag vore buktalare...

Jag känner verkligen att nästa projekt jag borde ta mig an är att lära mig bli buktalare. Det vore verkligen, verkligen kul!


Den sista veckan har jag tittat en hel massa på Jeff Dunham, stå upp-aren som gör sin akt tillsammans med en massa buktalardockor som han hanterar på ett lysande sätt. Hur medveten man än är om att det ÄR en docka och rösten kommer ifrån Dunham själv, så - ja, efter ett tag börjar man glömma detta.

Lägg märke till hur publiken efter ett tag börjar tala direkt till dockorna istället för att prata med Dunham. Och hur mycket icke korrekta uttalanden som Dunham än gör genom sina dockor, så är det ändå ingen som blir arg på honom. Har man en buktalardocka så är det den som pratar. Eller hur?

Åååååh, vad kul jag skulle kunna ha med en elak buktalardocka på armen. Jag kan se det framför mig. Den skulle vara min inre surtant personifierad, i kulturkofta och glasögon med elaka bågar. Bitter och bitchig. Berit, tror jag hon skulle få heta.

Hon skulle få följa med mig till exempel till:

Rotary.

Företagarföreningens evenemang.

Föräldraföreningens möten.

Alla offentliga möten och andra platser där folk uppför sig som "folk".

Jag måste omedelbart börja träna. Sedan skulle jag också lära mig att flytta rösten sådär käckt. Dunham gör det ibland när han passerar tullen, så det låter som om det kommer röster från väskan där han har sina dockor. Jag skulle låtsas som om jag hade en liten hund/katt/litet barn instängt i handväskan när jag står i matkön på Ica.

Jävligt billig form av terapi.