Idag ska, enligt uppgift, Anders Behring Breviks mamma sitta i en rättssal och se på när hennes sons oerhörda brott ska gås igenom i detalj för att någon sorts rättvisa ska kunna skipas.
Vad känner hon? Hur mår hon?
Åklagarsidan betraktar henne som Breviks svaga länk och tror att hennes närvaro i rättssalen ska få honom att reagera, att visa någon form av känslor. Jag vet inte. Jag tänker mer på hur det skulle kännas att sitta i samma sal som dussintals anhöriga, där min son dödat en av deras kära.
Hur skulle det kännas, att vara medveten om att man fött fram ondskan själv. Ett ofattbart monster i allas ögon.
Klarar man den insikten?
Det finns, som jag ser det två sätt att hantera detta som mamma. Kanske tre. Antingen tar man på sig hela skulden själv (är det inte alltid mammans fel?) och tar tiden i rättegångssalen som en prövning och ett straff åt sig själv. Eller också ställer man sig helt på sitt barns sida och tycker att han hade helt rätt, han gjorde rätt. Eller han var övertygad om att han har rätt men var förvirrad, det var inte hans fel!
Den tredje vägen vore att se sin son objektivt, som en människa som inte har något med en själv att göra. Som måste straffas enligt lag för det han gjort. Men - kan man se sitt eget barn med så total objektivitet så har man förmodligen en stor portion av samma psykopatiska tendenser som fått barnet att agera så fruktansvärt.
J adu, det måpste kännas fruktansvärt! Men samtidigt tänker jag att man b l i r ju inte bara en sådan som han utan vidare! Ha re hälsningar köpenhmansmorsan
SvaraRaderaPrecis! Orsaker finns det..
RaderaJa fruktansvärt att tänka sig ens in i en sån situation.
SvaraRaderaJag tror nog att jag hade utan tvekan skyllt allt på mig själv. (precis som du skriver, det är väl alltid mammans fel...?)
Men sen så hoppas jag väl ändå att man skulle kunna klara av att se objektivt. Att man alltid måste stå för konsekvenserna av sitt handlande....
Jättesvårt som sagt.
Jag gör nog som du, inte mina barn...
Men så tänker jag om mycket....
Nä det finns ju inga garantier men jag tror ändå att man känner sina barn. Har svårt att tro att de går från normala till massmördare på en dag. Såvida de inte blir psykotiska förstås. Då kan ju vad som helst hända. Äh. Det är nog väldigt svårt att ta in att ens barn gjort andra så illa. Omöjligt.
SvaraRaderaJag kan inte låta bli att tänka att "det måste vara något fel på henne." För hur BLIR man som Breivik? Är det möjligt att bli sådan omnågon älskar en? Jag vet inte...
SvaraRaderaNej..hans mor var ju tydligen inte frisk psykiskt då han växte upp.
RaderaJadu. Vetefan om det går att tänka sig in i nåt sånt. Uff. Jag såg en mamma på tv vars son hade mördat flickvännen. Hon åkte till fängelset ibland och hälsade på. För henne var det kluvet. Hon kunde aldrig förlika sig med vad han hade gjort men hon kände fortfarande för honom som mamma.
SvaraRaderaSå svårt att tänka sig in i, men förnekelse är nog ofta det första man drabbas av ... sedan, jag vet inte ... det är väldigt komplext ... en "normal" förälder älskar kanske sitt barn ändå någonstans djupt i hjärtat men föraktar och avskyr dess handling ... /Mormor
SvaraRaderaNej, fy, det går inte ens att tänka sig in i den situationen. Det känns som att "jag älskar dig, men älskar inte alltid det du gör" verkligen ställs på sin spets....
SvaraRaderaVad bra skrivet. Ja hur känner hon? Jag tror att man kanske fått något från honom om han riktiga pappa kommit. Men han har ju förskjutit honom helt.
SvaraRaderaInte helt sant.han begärde vårdnaden om sonen pga bekymringsmeddelnade från psykolog, Han vann inte, en mor hade mer rätt till barnet oavsett om hon klarade av vårdnaden eller ej.
Radera