Var f-n har vi hamnat egentligen?

Att åka på en sådan där familjecharter-all inclusive-resa är bekvämt. Mycket bekvämt. I en veckas tid har jag och familjen vallats runt, runt som ekonomiskt stabila tamboskap på en cypriotisk resort där man inte kunde lägga ifrån sig en gaffel i mer än trettio sekunder förrän den italienska kyparen Norbert (mager som en humlestör med säkert storlek 46 i skor och det där sättet att gå som bara italienare har där höfterna kommer först och resten av kroppen sedan) svepte bort den med rasande effektivitet. Det svåraste valet man ställs inför är om man ska äta från grönskaksbuffen eller grillbaren, eller om man ska ligga närmast poolen eller havet.

Efter en stund börjar man också inse att det hela är som en mikrovärld i sig med en egen uppsättning regler som det gäller att tillägna sig snabbast möjligt. Som det här med att det är förbjudet att paxa solstolar, till exempel. Eller att ta med sig dryck från baren till rummet. Sådant är ju mer...förslag än riktiga regler. Eller hur? Och när man väl insett detta måste man ju sätta en ära i att bryta mot sagda regler på elegantast möjliga sätt...

Det finns ju film som skildrar dessa mikrokosmos väldigt väl. Och då tänker jag INTE på Sune i Grekland: all inclusive, för himlars vad den filmen sög. Nej, jag menar klassikerna, som Sällskapsresan, Sun Trip. Den är fin. Och när vattengympan drog igång första dagen vid poolen så spontantittade jag och maken på varandra, varpå han utbrister med Robban o Berras odödliga ord: Var fan har vi hamnat egentligen?

Här har ni en liten "best of" dessa genier, och håll med om att det fortfarande håller. Sedan kan ni också glädjas åt den fortsatta möjligheten att tala om för folk varifrån the original "Tjäna" kommer. Ledtråd: det är inte Cafe Bärs.