Åsiktslathet

Man mår lite "sådär" när man öppnar nättidningarna på morgonen och ser att SD nu är Sveriges tredje största parti. Om man med "sådär" menar frustrerad, aningens uppgiven och trött på att det svenska folket blivit så åsiktslata.

En stor del av SD:s framgång beror utan tvekan på att vi inte orkar sätta oss in i politiska program. De flesta väljer bara det enklaste och övertydligaste budskapet. I allmänhet kan medelsvensken diskutera deltagarna i Big Brother med större insikt än stadsministerkandidaterna inför nästa val. Jag minns med alltför stor klarhet hur min vän ringde mig efter förra valet och skrek i telefonen - eftersom hennes exsambo lyckats rösta på SD till riksdagsvalet och V i kommunvalet. Samtidigt. Han visste ju hur som helst inte vad något av partierna egentligen stod för, så för honom var det fullt logiskt.

Samtidigt så är inte det hela problemet. Många av oss väljer den till synes enklaste lösningen på alla problem eftersom vi tror att enkelt också måste vara rätt.

Det blir som någon sorts egendomlig Occams rakblad-metod till politik:
1) Problem: något är fel med vårt samhälle.
2) Antagande: ofta orsakar yttre hot oro i ett samhälle.
3) Antagande: de som inte är "vi" är "dem".
4) Slutsats: Tar vi bort "dem" ur ekvationen löser vi problemet.

Det verkar på papperet enkelt och snyggt och lätt att ta till sig. Det kräver inte mycket tänkande alls, men det verkar som en logisk tankekedja. Ett bra argument.


Men inte desto mindre en logiskt felslut.

Att leva enligt Occam är att vara lat och förenklad. Att rösta på SD är också att tänka en halv tanke i taget och vara nöjd med det.