Knäcka koden

Sonen har nyss lärt sig simma. Det gick lite knackigt först. Han kom en tio meter, sedan sjönk han, fick vatten i munnen och sjönk lite mer. Men nu - nu jäklar, nu är ungen snart vattensäker. Det roliga är, att simkunskaperna bara föll på plats från ett badhusbesök till nästa. Från att ha simmat knackiga tio meter i taget så blev det plötsligt 100 meter.

Han hade "knäckt koden", som man så käckt brukar säga.

Samma sak var det med cyklingen. Och jag tror yngste sonen är på gång att knäcka läskoden. det är jättestor evolutionära hopp för barnen, hela tiden.

När slutar de?

För jag vet inte om jag har känt likadant på mycket länge.

Och - i vissa fall tror jag att man helt enkelt inte kan knäcka koden. Idag har jag till exempel för 800:e gången konstaterat att jag fan inte begriper mig på män. Vilket här helt otroligt om man tänker efter. Jag har bara tränat typiska kill-sporter, jag har varit flickvän/sambo/gift i över 22 år av mina 38 (vilken tanke där...) och jag har söner.

Men nä. Inte en chans till någon kodknäckning där, det är rena enigmachiffret fortfarande. Så visst, kvinnan kanske är det mystiskt könet... men män är fan det skumma könet.

Skumtolerans

I går kväll tittade vi på Jane Eyre (och med vi menar jag mig själv och då och då maken som dök upp lite sporadiskt och ville ha handlingen förklarad för sig). Och för dem som inte läst boken eller sett filmen, här kommer handligen på tre minuter. Ni får ta er den tiden så ni hänger med i resten av texten, sorry!

Jane Eyre växer upp som föräldralös hos elak moster i början av 1800-talet. Hon blir ivägskickad till skola för att bli guvernant och får sedan (tror hon är 16-18 år) anställning på ett gods för att ta hand om en flicka som kanske eller kanske inte är oäkta barn till Mr Rochester, godsets ägare. Efter en enslig tillvaro kommer Mr Rochester hem. Han och Jane blir efter ett tag kära och han övertalar henne att gifta sig med honom. Mitt under bröllopet dyker en man upp och avslöjar att Mr. Rochester redan har en fru. Hon är galen och instängd på vinden. Jane blir förfärad och flyr. Hon träffar en missionsfamilj som hittar ett lärarinnejobb till henne. Efter några månader hittas hon av en advokat som berättar att en av hennes släktingar lämnat ett arv till henne. Hon återvänder för att leta rätt på Rochester. Hans fru har nu bränt ner det stora godset, begått självmord och Rochester är blind. Nu på någorlunda jämna villkor gifter sig Jane och Rochester.

Mitt under ett av mina försök att få maken att hänga med i handlingen insåg jag återigen - förmodligen på grund av ålder och erfarenhet - har skaffat mig alldeles för hög skumtolerans. Här handlar det alltså om en man (visserligen fiktiv, jag inser det) som gift sig för ung och spärrat in sin galna fru på vinden på godset med en försupen sköterska, fått (eventuellt) barn med en fransk prostituerad och tar dit en minderårig guvernant som han sedan vill gifta sig med och uppvaktar rätt friskt innan. Och jag sitter och säger "Jo, men man hade ju inte så stora möjligheter att skilja sig på den tiden... och mentalsjukhusen var ju fruktansvärda... och alla har ju bagage liksom..."

Bagage, ja. Ähum.

Eller också är det bara svårt att översätta handlingen till nutida kontext.

En man i trettioårsåldern börjar stöta på sitt barns nyutexaminerade förskolefröken, utan att tala om att hans ex är helt jävla galen.

Det är ingen gotisk spökroman det inte. Det är tisdag.

Skumtomtar

Två inlägg på en fredag! Jo, jag tackar jag. Men denna insikt var lite för bra för att inte dela med sig av (tyckte då jag och vännen T. som hade en intressant köksbordssejour på eftermiddagen).

Jag och T. har känt varandra i runda slängar 23 år, vilket betyder att vi
a) är medelålders
och
b) var med "då det begav sig"

Vi kan alltså utan alltför stor svårighet komma ihåg saker som börjar med frasen "Minns du hur..."

Idag började jag med meningen:

"Minns du vad som krävdes när vi var femton-sexton för att man skulle betrakta en kille för skum?"

"Vad menar du?" undrade T.

"Jo, när man var femton så kunde man ju säga: Han är riktigt skum, hans förra tjej kom på honom när han satt och tittade på nakna tjejer på datorn."

"Ja, eller: Han har ju haft två tjejer på två år, det är skumt mycket, tycker du inte!"

Så var jag tvungen att ställa följdfrågan:

"Men när höjdes skumfaktorn? Om jag säger: 'Han verkar riktigt skum' nu för tiden så betyder det att han och exfrun har satt eld på varandras bilar under skilsmässan och det har försvunnit två miljoner från firman. Eller att han har importerat ryska postorderfruar som sedan mystiskt försvunnit."

"Sant. Hade man vetat det när man var femton hade man förmodligen tagit killen med två flickvänner och hållit käften."

Det är en halkig skala, det där. Om det sedan beror på ökad empati, större livserfarenhet, en insikt om att alla har bagage... faktum är att det har hänt. Skumtomtarna idag är mycket "skummigare" än de var för tjugo-någonting år sedan.

Undrar vad som skulle krävas om man gav sig ut på dejtingmarknaden idag?

Skumfilter?

Skumsläckare?

Eller ett femtonårigt förkläde som står bredvid och skriker: "Men Oh my Gooood, inte HAN! Vilken skumtomte!!"