Skumtolerans

I går kväll tittade vi på Jane Eyre (och med vi menar jag mig själv och då och då maken som dök upp lite sporadiskt och ville ha handlingen förklarad för sig). Och för dem som inte läst boken eller sett filmen, här kommer handligen på tre minuter. Ni får ta er den tiden så ni hänger med i resten av texten, sorry!

Jane Eyre växer upp som föräldralös hos elak moster i början av 1800-talet. Hon blir ivägskickad till skola för att bli guvernant och får sedan (tror hon är 16-18 år) anställning på ett gods för att ta hand om en flicka som kanske eller kanske inte är oäkta barn till Mr Rochester, godsets ägare. Efter en enslig tillvaro kommer Mr Rochester hem. Han och Jane blir efter ett tag kära och han övertalar henne att gifta sig med honom. Mitt under bröllopet dyker en man upp och avslöjar att Mr. Rochester redan har en fru. Hon är galen och instängd på vinden. Jane blir förfärad och flyr. Hon träffar en missionsfamilj som hittar ett lärarinnejobb till henne. Efter några månader hittas hon av en advokat som berättar att en av hennes släktingar lämnat ett arv till henne. Hon återvänder för att leta rätt på Rochester. Hans fru har nu bränt ner det stora godset, begått självmord och Rochester är blind. Nu på någorlunda jämna villkor gifter sig Jane och Rochester.

Mitt under ett av mina försök att få maken att hänga med i handlingen insåg jag återigen - förmodligen på grund av ålder och erfarenhet - har skaffat mig alldeles för hög skumtolerans. Här handlar det alltså om en man (visserligen fiktiv, jag inser det) som gift sig för ung och spärrat in sin galna fru på vinden på godset med en försupen sköterska, fått (eventuellt) barn med en fransk prostituerad och tar dit en minderårig guvernant som han sedan vill gifta sig med och uppvaktar rätt friskt innan. Och jag sitter och säger "Jo, men man hade ju inte så stora möjligheter att skilja sig på den tiden... och mentalsjukhusen var ju fruktansvärda... och alla har ju bagage liksom..."

Bagage, ja. Ähum.

Eller också är det bara svårt att översätta handlingen till nutida kontext.

En man i trettioårsåldern börjar stöta på sitt barns nyutexaminerade förskolefröken, utan att tala om att hans ex är helt jävla galen.

Det är ingen gotisk spökroman det inte. Det är tisdag.

IKEA i verkligheten?

Jaha, så nu kan man räkna med att minimalismen är död på riktigt? Eller?

För IKEA, med sina extremtongivande brottareffektiva stylister slår nu fast, att vi lever i verkligheten och inte i små äggskalsmålade dockhus där allt alltid är undanplockat och alla ting smakfulla och matchade. I den nya katalogen och på hemsidan är det fullt med lagom-slarviga interiörer på inspirationssidorna. Kökshanddukarna är inte vikta, de är slängda över bänken. I sovrumsavdelningen så finns det nästan inte en säng som är ordentligt bäddad. Alla lakan och filtar är lite tillskrynklade.

Om jag blundar lite ser jag framför mig horder av stylister som konstfullt sprider ut morotsbitar och köksbänkarnas rostfria ytor (för det BLIR lite stökigt när man lagar mat).

Vi kommer att följa efter. Tro mig.

Jag är inte helt ledsen över det.

Inte för att jag någonsin trott att jag skulle kunna äga ett sådant där extremt välputsat hem. Nej, nej. Inte med en familj där mamman (jag) skiter rätt mycket i vad andra tycker och där pappan (oppfinnar-Jocke) monterar isär x-boxar och ugnsbakar dem, eller där äldste sonen ständigt släpar runt på superhjälteparafenalia och den yngste lever livet stående på huvudet. Vem ska hålla på minimalismen? Katterna?

Nej, jag är glad att folk får börja plocka fram sina saker igen. För jag är nyfiken på folk jag kommer hem till. Jag vill se vad de läser, vad de tittar på för film, vad de spelar för spel och gillar för mat, och vad de sparar på. För det säger så mycket om dem. Jag vill lägga personlighetspussel. Inte stirra på en tom, vit vägg med något tänkvärt ord uppklistrat som en dekal. "LOVE" - eller sånt...

Jag vill gå fram till någons bokhylla och se vilka böcker som är tummade och slitna, eller grubbla över vilken träningsväska i hallen som hör ihop med vem. Jag vill faktiskt se den där verkligheten som IKEA pratar om i reklamen. Inte känna det som om jag vore på besök på ett hotell och sitter i en lounge istället för i ett vardagsrum.

Om ni kan, när nu den nya katalogen kommer, ta en gammal en från 2005-2008 och jämför. Räkna antalet rena diskbänkar mot antalet stökiga, räkna de bäddade sängarna mot de obäddade. Kolla hotellstilen mot hemstilen. Ni kommer att bli förvånade över skillnaden.

Urmakare hitåt!

Ärligt talat, borde man inte få sjukskriva sig för tjall på den interna klockan? Min går helt fel just nu. Jag vet inte vad jag ska göra.

Normalt brukar jag, när som helst på dygnet kunna gissa tiden på någon minut när. Om jag vaknar till på natten så kan jag känna efter och tänka: "Aha, 05.47, då kan jag snooza lite." Ända sedan jag var barn och hade en alldeles särskilt otrevlig väckarklocka så har jag alltid satt mig upp en minut innan klockan ringer för att stänga av den.

Men nu, nu vet jag inte. Jag lyckas inte pricka in det. Jag speedar eller laggar. Först låg jag i morse och trodde att klockan var mer än den var och kunde inte somna om. Sedan somnade jag om alldeles för bra och vaknade av klockradion (som låter som ett brandlarm).

Är det någon som har förslag på åtgärd?

Nytt batteri?

Och var ska det i så fall insättas?

Är jag kanske laddningsbar?