Brutna och trasiga

Har ni tittat på Dance Moms på Tv3? Om inte - börja inte. Det var riktigt plågsamt att se. Föräldrar som lever ut sin dröm genom sina barn, barn som inte vill göra det de gör, men inte vågar säga ifrån eftersom de inte vill göra föräldern ledsen och en coach som tror att den enda vägen till eliten är att först bryta ner totalt och sedan försöka göra något med de resterna.

Jag är så trött på den synen. Den inställningen.

Vet ni vad som händer när man bryter ner något? Det går sönder. Trasigt. Förstört. Det spelar ingen roll hur noga man försöker lappa och laga i efterhand, det kommer alltid att finnas en mycket större risk att allt bara faller isär i fogarna.

Det vandrar runt många trasiga människor därute ändå. Personer som är så kantstötta att de inte vågar satsa fullt ut, inte vågar älska fullt ut, inte vågar någonting - allra minst tro på att de någon gång kommer att känna sig hela och kompletta.

Det finns förstås människor som klarar av i princip vad som helst och ändå är intakta. Hela. Och det finns människor som får en enda liten mjuk puff och spricker i tusen bitar. Jag vet inte vad skillnaden är, vilken faktor som avgör detta.

Men att försöka göra detta med flit?

Använda det som en metod? För att skapa framgång?

På BARN?

De som varit igenom den skärselden intalar sig själva alltid att det var värt det. Det var värt smärtan och uppoffringarna för att få det där rekordet eller den där medaljen.

Självklart. Vad finns annars kvar? Mörker och tvivel.

Den som inte håller med mig kan ju titta på bilderna av Carolina Klüfts ansikte efter Finnkampen. Jag kan gissa vad hon känner när hon går och lägger sig på kvällarna.