Repris - minideckare

Jag skulle lägga in en skräcknovell från förra året i repris, men jag hittar dem inte just nu! Håll till godo om ni orkar läsa, med en minideckare från någon tidigare bloggutmaning.

Ett drama i fyra klänningar

Klänningen var svart, och om man tittade noga så var den också full av gråaktiga noppor på vänster höft där hon alltid bar handväskan. Det var den enda svarta klänning hon ägde och den hade tjänstgjort vid tre begravningar nu. Hon lovade sig själv, att efter idag skulle den åka raka vägen i soporna.

    "Therese? Det är dags nu." Den kvinnliga prästen hade en mycket mild röst, rogivande och tydlig. Tröstande. Kanske hjälpte det barnen lite? Therese reste sig och tog ett fast tag runt Liams hand. Han hade spelat tuff och oberörd stor kille hela dagen, men en tolvåring orkar inte hur mycket som helst och Liams framskjutna haka visade tydligt att han var nära gränsen till gråt nu. Ida-liten hade suttit fast som ett plåster mot hennes högra sida hela dagen och visade inga tecken på att släppa taget nu. De gick tillsammans genom förrummet mot kapellet.

    Längst fram i kapellet stod en kista draperad i ett broderat bårtäcke. Den var tom, förstås. Polisen hade inte hittat någon kropp. Förmodligen skulle de aldrig göra det heller. Bron över älven var så hög, och vattnet stod så högt efter snösmältningen. Therese drömde om älven, om det virvlande vattnet, varje natt. De hade hittat hans jacka insnärjd i en buske längs älvstranden. Och bilen, förstås. Parkerad vid broräcket med nycklarna i tändningslåset. Polisen hade konstaterat att det fanns fotspår och ett par handavtryck på taket till den röda V70:n och de antog därför att han klättrat upp där för att ta sig över det höga broräcket. För att kunna hoppa.

    Ovanpå den tomma kistan stod ett förstorat fotografi av Jens. Therese tittade på det leende, solbrända ansiktet i den vita träramen. Hon försökte känna något. Men hon kunde inte. Hon var bara tom och vilse.

    Klänningen var proper och diskret, med rutor i grå nyanser mot mörkare grå botten. Städad. Den perfekta klädseln för att i tingsrätten höra sin make dödsförklaras. Den hade också prislappen kvar, diskret instoppad och fasttejpad under kragen. Therese familjeadvokat, med det osannolika namnet Brigitte Hellman-Gevellman, hade nickat gillande då Therese anlänt samma morgon. Hittills hade dödsförklaringen gått förvånansvärt smidigt. Nu när den äntligen kommit till stånd. Therese ville helt enkelt inte riskera något genom att inte göra som advokaten föreslog. När Hellman-Gevellman föreslagit en klänning så hade Therese helt enkelt tagit en på öppet köp istället för att säga som det var. Att hon inte ens hade råd att köpa sig den allra billigaste trasan på H&M.

    Trots att polisbefälet som kommit först till bron vittnat om sin övertygelse att Jens begått självmord, trots att man hittat Jens ena sko fastkilad vid en pir alldeles vid havsbandet så hade det länge varit osäkert om Therese skulle få igenom dödsförklaringen utan väntetid. Om inte tillräckligt starka skäl fanns, trädde en väntetid på fem år in. Fem år utan tillgång till Jens bankkonton och försäkringspengar, utan möjlighet att sälja huset och bilarna. Fem år av jobb och räkningar och trötthet och barn som grät ibland innan de somnade.

    Det hade räckt med ett år av just det. De sista elva månaderna hade de suttit fast. Fast i ett hus fullt av minnen av en man och en pappa som bara inte kom hem från jobbet en dag. Fast i sorg. Fast i grå, släpig vardag utan pengar till så mycket som ett besök på McDonalds eller en bio. Therese visste precis i vilket ögonblick hon hade börjat hata Jens. Hon hade suttit i mörkret i vardagsrummet, yr av trötthet efter en vecka då hon tagit tre extra skift på jobbet - för pengarnas skull, förstås. Hon hade hört Ida börja gråta tyst inne på sitt rum, men bara inte orkat resa sig för att gå och trösta. I det ögonblicket hade hon bara känt hat mot Jens. Inte sorg. Ingen förvirring. Bara rent hat. Hon hade också bestämt sig för att ljuga.

    I rätten hade hon berättat om hur Jens dragit sig undan från henne under det sista året i deras äktenskap. Hur han ofta suttit tyst och frånvarande, att han verkat deprimerad. Det var förstås ren lögn. Allt hade varit precis som vanligt. De hade planerat en resa till Grekland samma sommar, till den ö där de varit på smekmånad, deras favoritställe i världen. Hon hade inte märkt någonting ovanligt. Ingenting som kunde tyda på att hennes man skulle hoppa från en bro strax därefter. Men det var inte något hon tänkte avslöja nu. Inte nu, när det gällde hennes och barnens fortsatta existens. Inte nu när hon var så full med hat mot en man hon älskat.

     Klänningen var grön som ett av de första björklöven om våren, med en solgul bård. Det var den gladaste klänning hon någonsin ägt och när hon köpt den hade den känts som en symbol för allt det nya och glada som kommit in i hennes liv. Huset var äntligen sålt, de stora bilarna utbytta mot en liten billig och de hade flyttat in i en ljus, modern lägenhet där det fanns plats för skratt och prat. Ida-liten var inte så liten längre utan på väg att bli tonåring och hon hade börjat ta hem kompisar igen. Det hördes fnittranden och musik från hennes rum om eftermiddagarna och varje gång Therese kom hem till en diskbänk full med smutsiga glas och ljudet av tjejtrams från lägenheten så skuttade hennes hjärta till av lycka. De var okej. De hade klarat det.

Nu, på rektorns kontor, kändes det annorlunda.
     "Liam säger att han drömmer mardrömmar om nätterna" avslöjade kuratorn försiktigt. "Det är knappt han vågar sova om nätterna, så han går hem efter lunch och sover på eftermiddagen istället. Han säger att han drömmer om sin pappa och om att drunkna." Therese satt stilla. Hon hörde knappt när rektorn harklade sig och förläget tog till orda "Vi har förstås all förståelse i världem för att det fortfarande är svårt för familjen. Men det ser tveksamt ut om Liam kan få något betyg i matte och engelska i år."

    Therese nya lilla blå bil stod parkerad med fronten mot skolans tegelvägg. Hon gled in på det varma sätet och lutade pannan mot ratten. Gråten, som under hela mötet lurat alldeles bakom ögonlocken svepte över henne som en flodvåg, dränkte allting. Hon satt hjälplös kvar i bilen och hulkade tills hela framsidan på den nya klänningen var en enda sörja av tårar, snor och svett. Till sist släppte sorgen sitt bakhållsgrepp, hon startade bilen. Säker till nästa gång hon kände sig för lycklig, och bedrövelsen och skulden kastade sig över henne som ett monster ur någon mardröm.

    Klänningen var vit och skir och hade virkad spets som axelband. "Kan jag verkligen ha den här?" hade Therese frågat Ida i affären. "Är inte 40 lite gammalt för såna här?" "Neeeej, mamma!" hade Ida svarat med femtonåringens hela självsäkerhet. "Det ska va' så nu. Du blir jättefin!" De hade lett mot varandra i provrummets spegel.

    I sanningens namn så kände Therese sig också "jättefin". Lite brudaktig, visst, men Anders hade verkligen gillat den. Anders. Ibland undrade Therese om hon med avsikt letat efter en ny partner som inte alls påminde om Jens. Anders var lugn, lite träig ibland till och med. Trygg. Och om hon själv gått igenom svåra saker i sitt liv så bleknade de i jämförelse med vad Anders hade upplevt. Ändå kunde han skratta och trivas. Det kändes som en försäkran om att han inte helt plötsligt skulle...
    Hon skakade på huvudet och stannade till för att ta av sig sandalerna. Sanden var fortfarande varm, men vinden blev allt starkare och blåste kall in från havet. Det spelade inte så stor roll. Det hon måste göra skulle inte kännas behagligt i strålande solsken heller. Hon var där för att ta farväl.

    De var tillbaka på den lilla grekiska ö där hon och Jens firat sin smekmånad. Hon hade gått med på resan efter lång tvekan och efter många nattliga samtal med Anders. Till sist hade det visat sig att Anders hade haft rätt. Hon njöt av att visa sina nästan-vuxna barn alla de hemliga ställen hon och deras pappa upptäckt för så många år sedan, njöt av att få tillbaka lite av de fina minnen som gömt sig under så mycket sorg och skuld. Nu när hon långsamt gick utför den långa, stenlagda piren såg hon flera av de små dykbåtar som gjort Jens så glad och upphetsad första gången de kom till ön. "Tänk om man kunde bo här jämt!" hade han sagt. "Äga en båt, chartra ut den till turister... Det vore livet."

    Therese kände en tår leta sig nerför kinden. Jens hade kanske varit lyckligare om han levt här. Då hade han kanske inte... Usch, det var svårt. Therese stannade för andra gången och skakade irriterat bort gråten. Hon hade stannat framför en av de nyare båtarna. En vit med blå dynor och en grön markis. På en träplakett stod namnet "Little Ida". Therese drog på munnen. Hon måste visa Ida den båten i morgon. När hon höjde blicken stod en man framför henne på kajen. Hans blick var skrämd, avvaktande.

    "Jens?!" Tankarna rusade runt, jagade varandra. Mannen var magrare än hennes Jens, verkade på något sätt yngre trots att han borde vara äldre. Huvudet var rakat, inte fullt av brunt, lockigt hår. Ögonen....Var det här mannen hon hållit i sina armar tusentals gånger under tretton års tid, vad det han? Hur kunde hon inte vara säker? Till sist stannade hennes blick på hans högra biceps. Han hade ett gammalt, vitt ärr där. Hon hade klöst in det. Sista veckan med Liam i magen hade hon gått runt med ständig ryggvärk, utan att förstå att de smärtande sammandragningarna betydde något annat. När de till sist kom iväg till BB höll Liam på att födas redan i entrén. Therese hade stapplat in i korridoren medan blod och vatten forsade ur henne i en häpnadsväckande het och väldig ström. Hon hade klöst Jens så hårt medan barnet bröt sig fram genom hennes kropp att han fått ett sår som behövde sys. Hur många gånger hade han inte visat fram det ärret? Hur många gånger hade de inte berättat den historien tillsammans?

    Han insåg direkt att hon känt igen honom. "Therese, följ med mig här." Han tog henne vant under armbågen, samma grepp som hundra gånger förr och förde henne längre ut på piren. Lyktorna slutade en bit ut och mörkret och vinden slöt sig om dem. "Hur kunde du?" frågade Therese lågt. Rösten skrämde henne själv. Den var låg, hes, full av avsky och hat. Han ryckte till. Kanske hade han förväntat sig tårar. Kanske hade han till och med förväntat sig att hon skulle falla på knä av lycka och tacksamhet för att han levde? "Jag orkade bara inte med" försvarade han sig. "Det blev för mycket, för inrutat. Jag tänkte, att om jag måste leva hela mitt liv som en vanlig Svensson så tar jag livet av mig. Ja, så fick jag idén att jag kanske bara skulle kunna låtsas ta livet av mig. Nästan som en metafor. Och sedan börja ett nytt liv någon annan stans."

    "En metafor. En metafor." Therese fick inte orden att betyda något. "Men hur?" "Jag sparade kontanter i över ett halvår, slutade snusa, slutade spela på v75. Jag visste ju att jag inte kunde använda mina kort eller ta ut några stora summor innan. Sedan var det ju bara att parkera bilen på bron och kasta ner jackan och skorna från biltaket. Jag liftade med lastbilar hela vägen ner genom Europa tills jag kom hit. Det var så lätt."

Det lät som om han tyckte om att få berätta hur smart han hade varit då han övergav dem. Som om han skröt över hur lätt det hade varit. "Jag är så glad över att din mamma dog innan du försvann. Som hon hade gråtit över dig..." sade Therese lågt och lungt. Jens ryckte till. "Åh, jag hade aldrig gjort så om mamma hade levat!" "Nähä." Hon stirrade på honom en lång stund och undrade hur psykopatisk man måste vara för att resonera som han gjort. Hon undrade också om han fört något av det vidare till barnen. Förgiftat deras gener.

De stod nu mitt emot varandra, längst ute på piren vid det låga räcket. Jens hade mörka byxor och en svart t-shirt på sig och det slog Therese plötsligt att de måste se ut som någon sorts paraodi på ett brudpar, en svart, en vit. Längst ut på pirens altargång mot den mörka himlen. Långt nedanför slog virvlande vatten mot den bit av piren som krossats till vassa klippor av vatten. Jens tycktes rycka sig ur sina funderingar. "Hur som helst," sa han energiskt "jag hoppas att vi..."

Hon knuffade honom. Det låga räcket träffade honom i knävecken, och han föll. Försvann ner i det mörka vattnet. Kom inte upp igen. Therese vände på klacken och gick tillbaka längs piren med den vita klänningen fladdrande runt benen. Stranden var tom. Och vad spelade det för roll? Hon hade ju trots allt inte gjort något fel. Bara avslutat det han själv börjat.