turistattraktionen

Det blev dåligt med bloggläsandet igår. Och bloggskrivandet. Jag har inget annat att skylla på än att det var onsdag och bokcafé och nytt besöksrekord. Den högsta summan i kassan och största antalet besökare sedan vi öppnade för fem år sedan.

Helt otroligt. En bra kombination av fint väder, starten på semestern och en bra artikel i tidningen som går ut till alla i Köping hjälpte till. Tack och lov att så gott som hela personalen var på plats och jobbade järnet.

Efter att ha ätit upp 58 räkmackor, 24 andra smörgåsar, två morotskakor, två plåtar med paj, ett kilo chokladbollar, 30 stora bakelser, 2 liter hemgjord glass och druckit minst 60 liter kaffe, åkte gästerna hem och lämnade oss i nöjd halvkoma.

Vi har väl så smått börjat acceptera att vi nu är en turistattraktion som folk lägger ner stor möda på att åka och besöka. Men det är fortfarande en rätt udda upplevelse att se någon ta fram kameran och ställa sig och fotografera fikabufféen.

Jag har dessutom också lite svårt för att se MIG SJÄLV som en del av turistattraktionen. Många av våra stammisar är grannar och vänner och vana att ge oss en kram eller två när vi kommer. Tydligen så har det spritt sig även till många andra kunder. Jag försöker ta det som en bra grej att få kramar av människor jag inte känner, men som ni vet så är jag lite rädd om mitt personliga utrymme.

Jag jobbar på det.

Alternativt skaffar jag mig ett sådant där litet plasthjärta som hängde i barnvagnarna då jag var liten. Ett med texten "noli me tangere" på. Om jag känner att jag behöver.