Prometheus

Varje gång en regissör meddelar att han eller hon ska göra en film/göra om en film/göra en prequel som hör ihop med en tidigare succé så blir man som filmentusiast en aning rädd. Man tänker: "Ååååååh nej, nya Star Wars...." eller "Ååååh nej....nyinspelningen av Psycho....."

Visst är det så att många visionära filmmakare hade idéer för till exempel science fiction-film som inte gick att genomföra eftersom den tekniken inte fanns än. Visst. Men det faktum att regissörerna fick tänka till en extra gång och renodla storyn och ta bort istället för att vältra sig i effekter är många gånger det som gjort filmen så bra.

Förväntningarna är ju dessutom skyhöga. Innan jag gick för att se Prometheus tittade jag på flera program med recencenter som erkände att de under hela veckan fram till premiären gått och tänkt "lugna ner dig, du har för höga förväntningar!" för att kunna ge en rättvis bedömning. Och jag håller med samtliga av dessa recencenter som i efterhand gick ut från salongen med känslan:

Jag är inte besviken. Tack och lov, den höll!

Redan från början så fick man känslan av att Ridley Scott hade hela projektet säkert i hand och inte tänkte släppa efter något. ( Jag menar, har man gjort Alien, Thelma och Louise, Gladiator, BLADERUNNER! så varför skulle man... fast vi kan ju tala tyst om G.I. Jane....)

Min personliga favorit i filmen var Michael Fassbender, som den syntetiska människan David. Ett välkänt och älskat tema i många Scott-filmer. Människan som monster och androiden som den mänskligaste av personer.

Jag skulle kunna skriva i timmar om hur roboten sitter i skeppet på väg genom den mörka rymden, helt isolerad, och lär sig om mänskligheten genom att titta på gamla brittiska filmer från 50-talet. Snygg kommentar där, till den moderna människans isolering där alla känslor måste filtreras genom media och sociala medier.

Hur som helst, se filmen med fullt förtroende. Det är mitt tips. Men gå inte dit om ni inte gillar den TYPEN av film, det vore bara dumt.