Ungdomens misstag

Den senaste veckan har min bästa kompis och jag spekulerat lite i om det är absolut nödvändigt att bära sig pantat åt när man gått ut gymnasiet. Som en efterutbildning. Vi har känt varandra sedan vi var femton, och var därför med på en hel del av varandras mer puckade påhitt. Men, som vi upptäckte nu i veckan så finns det en hel del vi ännu inte hunnit gå igenom. Vi flyttade båda hemifrån när vi var sexton och var från den punkten helt utan föräldraöversyn + att vi inte bott i samma städer hela tiden. Det finns alltså en del mark kvar att kartlägga.

Eftersom vi nu också är vad våra studentjag rått benämnt som "gamla" kan vi också ta med nästa generations dumheter i diskussionen. Några gemensamma bekanta har en son som fick ett jättebra erbjudande om jobb, men som istället valde att åka till Peace and Love. En av min bästa kompis släktingar ska åka själv ner till Frankrike för att träffa en kille hon chattat med på nätet. Hon är 19. Pratar ingen franska. Men hon var helt säker på att det var okej och att han var normal, eftersom "Han har ju barn".

Jaha. Jag behöver inte kommentera det vidare.

Sedan började vi då bena i vårt eget beteende och konstaterade till slut några saker:

1) Det är nog bra med en pucko-period efter gymnasiet, när man fortfarande är ung, energisk och har gott läkkött både fysiskt och psykiskt. Annars kommer den där äckliga 40-årskrisen och slår till hårt som bara den...

2) Vi ser det som en stor fördel att våra värsta grejer inte har skett på den ort vi nu bor.

Eftersom: