I morse åkte jag på ett jobb som förenade lite...ja, inte nytta med nöje, utan mera nytta med nytta. Jag gjorde ett reportage från ett gäng som hade intensivyogat i en vecka och fick träna deras avslutningspass. Med i gruppen fanns en kvinna som alldeles särskilt gett sig hän åt livsstilen.
Hon hade långt, rött hår, var osminkad med hippieskjorta och byxor förmodligen gjorda av hampa eller så. När alla satte sig för att fika efteråt drog hon på sig ett par rejäla raggsockor och öppnade en låda med blandade groddar.
Jag kan på sätt och vis beundra alla dem som till 100% ger sig hän åt en livsstil och ibland undrar jag hur det skulle kännas. Att vara superfashionista/hipster och ständigt vara först med alla de senaste trenderna och resmålen och måla om köket varje år och så vidare... Eller om jag på allvar skulle ge mig hän åt lantlivet och bara handla kläder på Granngården och gå på LRF-möten i gummistövlar.
Att vara en riktig gamer, kanske? Leva på cola och hämtpizza och lägga ner 1 000 000 på spel och högtalare och bredband men bara 49:- på en tröja?? Åka på dreamhack och LAN:a?
Förmodligen borde väl någon sorts lite svartare kulturpersonlighet ligga mig närmast. Polotröja och solglasögon och sarkastiskt höjda ögonbryn när någon säger att de gillar Dan Browns böcker (okej, den biten kanske jag redan gör...) Rödvin och djupa diskussioner om Kubrick och Kafka.
Fast jag vet inte. Jag tror jag har lite commitment issues vad det gäller livsstil. Jag tycker det verkar arbetsamt att komma ihåg vad man får och inte får göra... Får man vara raggare och lyssna på techno? Får man vara hyperintellektuell och tycka att Loreen är bra? Får man vara en riktig Foodie och samtidigt gilla Kebab?
En tjej i vår stad blev för några år sedan synonym med att vara vältränad till max. Hon var den sunda livsstilen personifierad. När hennes pojkvän blev hennes ex-pojkvän berättade han för mig att hon brukade skicka honom in på McDonalds för att köpa ett meal och ta hem till henne. Hon kunde bara inte förmå sig till att köpa ett själv, för då skulle hennes identitet spricka i kanten såååå mycket.
Jämfört med det känner jag mig ganska nöjd med att inte ha en livstil. Utan i runda slängar 140.
*ler* Ja, jag kan också beundra hängivenheten. Hur man faktiskt gör det enkelt för sig själv på ett sätt genom att förkasta en massa annat. Å andra sidan skulle jag aldrig stå ut - precis på grund av det som du säger. Jag är så mycket mer.
SvaraRaderaOch härligt att någon annan inte lyfter herr Brown till skyarna. Om honom tycker jag inte. Eller hans sätt att skriva menar jag nog. Känner inte karln..
Kram
Nä man ska nog inte alltid gå "All in".
SvaraRaderaNä, vem av alla stilar skulle man välja? Inte ens när jag var punkare gick jag "all in", gillar inte att begränsa mig... Men nog snörper jag lite på näsan åt de som gillar Dan Brown...
SvaraRaderaAh jag tar lite av varje! Plockar de bästa gobitarna lite här o där! Blir ett bra Annapaket! Vem skulle orka följa något slaviskt till 100%? Låter tråkigt! Men visst kan jag beundra vissa av dem!
SvaraRaderaKRAM Anna