Kvinnor och män och kläder

För ett par timmar sedan lade jag ut en statusuppdatering på FB: Har köpt de perfekta jeansen. Kan tyckas som en helt meningslös statusuppdatering, men eftersom det händer kanske en gång på tio år så tyckte jag det borde uppmärksammas. 


Ja, den kommentaren var det många som tryckte på "gilla" när de läste. De flesta för att de förstår att de perfekta jeansen... de är som en enhörning! Inte för små, inte för stora. De sitter lagom hårt i midjan, men glappar inte i svanken, de behöver inte sys upp eller läggas ut eller tas in eller någonting. Man bara drar på dem och ser så bra ut som det är möjligt att göra i ett par byxor med den kroppen man har.

Av alla dem som tryckte på "gilla" vara bara två män. Den ene var min egen man, som inte är dummare än att han förstår att om frun hittar ett plagg som hon känner sig jäääävligt snygg i, så kommer det till nytta för båda i paret. Om man säger så. Den andre mannen vet jag faktiskt inte. Han kanske också har svårt att hitta jeans som sitter perfekt.

Sedan kommenterade två manliga vänner också och tvivlade på hela konceptet. Den ene påstod att de perfekta jeansen först blir perfekta efter tio år. Den andra ville se jeansen på för att kunna avgöra frågan.

Jag vet inte om det är en genusgrej, men alla kvinnor jag känner har några sådana plagg de älskat hysteriskt mycket. Ja, vissa skriver till och med böcker om det. Som Annika P. och hennes "Lilla blå".

Här är några av mina älskade, älskade plagg livet igenom:

Min gula volangklänning med våfflat liv som jag hade när jag var sex år gammal. För den var glad och jag var en prinsessa i den.

Min vita top med puffärmar och mina vita jeans som jag hade på varenda fest då jag gick ut nian.

Min korta, svarta väst som jag hade utan någon tröja under på krogen ett par år senare...

Mina perfekta, svarta byxor som gjorde alla tröjor extra snygga oavsett om de var från boutique eller reasnurran.

Mina Lipp-jeans som jag förstörde genom att försöka bleka dem ljusare. De blev snötvättade istället och jag GRÄT.

Min vindjacka som jag hade 2001-2002. Den gick att vika ihop till näsduksstorlek, var mörkt grå och så himla välsydd att jag såg sugrörssmal ut i den. Jag hade den tills sömmarna blev genomskinliga på den.

Mina grönmetallic strappy sandals med åtta centimeter klack som jag kunde gå mil i. Mina fötter blev för breda efter barnen och jag kan inte ha dem längre. Men jag skulle aldrig slänga dem.

Och era?