Den otrendige Aristoteles

Det var meningen att jag idag skulle skriva några tal. Kräft- och surströmmingsskivor är på gång, skolstart likaså. Kick-offer. Jag satte mig vid datorn med full avsikt att hamra ner några kärnfulla, insprirerande och humoristiska rader.

Jag skulle bara läsa igenom några nätnyheter först. Och råkade klicka på en länk till en artikel om Syrien, där spökmilisen tvingat en mamma att välja vilket av hennes barn som skulle dödas och vilket som skulle få leva.

Sedan kände jag mig inte så humoristisk längre. Utan mera grubblande.

Just nu läser jag texter om Aristoteles (rättelse: försöker läsa och förstå) och hans princip om att den gyllene, perfekta vägen är den som är en precis mittpunkt mellan två ytterligheter. Mitt emellan total makt över liv och död och ingen makt alls över liv eller död så finns en plats där människor kan existera utan att känna sig otrygga och hotade.

Mitt emellan feghet och dumdristighet finns den gyllene medelvägen som kallas mod. Mitt emellan uppslukande passion och total likgiltighet finns kärlek.

Men en strävan efter sunt förnuft och logik är helt och hållet ute idag. Det finns få, ytterst få människor som inte strävar efter ytterligheterna. Man vill inte ha en lagom kropp, man vill vara modellsmal. Man vill inte ha ett bra jobb, man vill ha en fantastisk karriär. Landet lagom är jävligt olagom. Glöm det, förresten, hela världen är ganska olagom just nu. Antingen hysteriskt girig eller i extrem nöd - är det de val vi har just nu?

Jag förstår att många världen över känner att de vill göra mer, vara mer, bli mer, känna mer. Det är valmöjligheternas förbannelse.

Men blir vi lyckligare av det? Eller vore vi lyckligare på den där gyllne medelvägen.

(Inser just i slutet av texten att jag skrivit inlägget enligt alla de retoriska regler som - just det - Aristoteles konstruerade för flera tusen år sedan. Man kommer inte undan de där gamla grekerna.)